Utgående från sina egna erfarenheter och dagboksanteckningar har Matilda Hemnell skrivit pjäsen Bara lite (till) – en pjäs om att bryta anorexins onda cirkel där hon själv uppträder som Julia, ensam på scenen inför en publik som ofta består av ungdomar i tonåren. Tilltalet är direkt och tycks självklart förutsätta en empatisk publik, vilket ger en starkt engagerande upplevelse.
Scenbilden är fascinerande med en vit britslåda i mitten, kylskåp och tv, ett litet bord med en portion mat och kläder som visar sig hänga på en våg. Föreställningen börjar med en film på tv-skärmen: vi ser en mager flicka som gör gymnastikröresler och Julia följer dem. Som inledning säger hon några betydelsefulla ord om någon som smugit sig in i hennes liv och tagit all plats. Hon kan syfta på sjukdomen, men också andra tolkningar är möjliga.

Vi följer med i lätt igenkänningsbara problem: Skam och skuld, ett ständigt dåligt samvete samtidigt som maten är ett behov av omsorg. Mitt i allt detta finns upptagenheten kring vikt och vägandet som blir en skoningslös, skenbart objektiv bedömning av Julias värde som människa.
I ett snabbt förbiilande ögonblick efter duschen dyker Julia effektfullt fram iförd en vit mask. Var och en kan göra sin egen tolkning, men jag tänker nog att det är anorexin, den som vill vara absolut ren och perfekt och dölja hennes sanna jag.
Den destruktiva duktigheten är central i den här pjäsen och Matilda Hemnell har därför dedicerat den till alla som lider av tvingande prestationsbehov och ständiga samvetskval. Här finns en dimension som jag tycker det är viktigt att vara uppmärksam på: föreställningen är mera än en pjäs om anorexi.
För att verkligen följa Julias väg får vi ta vara på det som gäller oss alla i stället för bara en viss grupp av människor. Här finns många sådana ingredienser: alla krav från människor och media som kan bli strikta kontrollanter i en människas inre; beroendet av att bli godkänd – anses som stark, vacker och lyckad; svårigheterna i att verkligen uppfatta vad man själv vill och fatta självständiga beslut.
I föreställningen finns också en kritik mot media och samhälle: allt det som handlar om att spärra in kvinnor i en förtryckande roll med utseendekrav som blir en mental tvångskorsett. Tematiken kring sexualitet och frigörelse är allmänmänsklig, men särskilt tydlig i anorexin.
Det finns en stor värdighet i hela föreställningen och i förhållningssättet till temat. Dan Henrikssons regi lyckas leda oss till att få syn på problematiken så att vi verkligen ser en medmänniska i en svår situation.
Allt det som i många anorexiskildringar blir överdrivet med stora gester är här stiliserat och fokuserat på betydelsefulla detaljer. Matilda Hemnell är mycket övertygande i sin roll som visar inlevelse och integritet.
Jag tror att det är just det stiliserade elementet – att så mycket berättas i vissa handlingar – som gör att pjäsen kan fungera också för mycket osäkra ungdomar i de lägre tonåren då mobbningstendenserna annars lurpassar bakom varje hörn. Men Matilda Hemnells starka scennärvaro gör att alla kan ta problematiken på allvar, se sin  egen smärta i Julias.