Det finns ondska som är sjuklig, närmast psykopatisk och ondska av mera vanligt slag, ondska vi som individer själva är ansvariga för.

Han ser ut som en viking, är reslig och axelbred, den färöiske författaren Carl Jóhan Jensen. Han ger ett omedelbart och godmodigt intryck. Han skrattar gärna, ett lätt bullrande skratt. Det hindrar inte att han ägnat och ägnar sig åt vampyrers vanvettigheter och andra utslag av ondska i sin senaste bok O, som har underrubriken Historier om djävulskap.
O:et står inte för utropet, utan för den negativa förleden o som i omänsklighet och odjur. På frågan om det kan eller skall läsas som ohistorier, alltså som historier som inga är, för att låna titeln på en av Robert Musils böcker, får jag ett gåtfullt leende till svar.

Med de här djävulskaperna på närmare 800 sidor kandiderar Carl Jóhan Jensen nu för Nordiska rådets litteraturpris, som utses den 5 mars på Island. Två av hans sammanlagt sex diktsamlingar har tidigare varit nominerade för samma pris (1991, 1998). Därtill har han gett ut en roman och en essäsamling.

O är ingen roman

– Vad O, historier om djävulskap angår är det ingen klassisk roman, ingen utvecklingshistoria i kronologisk följd. Strukturellt står den nära den isländskaSturlungasaganGiovanni Boccacios Decamerone och Laurence Sternes Tristram Shandy. De utgör första delen i ett tvådelat projekt som jag påbörjade redan 1997.
Boken har flera röster och försiggår på många plan. Den bygger på både historiskt och politiskt berättande, på folklore och vampyrtradition. Den fick sin start i ett slags vampyrhistorier, som det blev många av och vilka sedan vidareutvecklades. Temat tog ett stadigt tag om sin författare.
Tidsmässigt omspänner boken ungefär åren 1860–1960, startar på och kommer tillbaka till Färöarna, men gör utflykter till bl.a. Island, Köpenhamn och London.

Flera röster och tillägg

Historierna har flera centrum och flera röster, vilka avbryts av fotnoter eller tillägg, där berättelsernas felaktigheter rättas, men de senare bör likafullt läsas med en nypa salt, fakta och fiktion blandas också i dem.
Två personer återkommer genom alla historier, den ena är köpmannen Chonradsen, som representerar en ondska som går tillbaka på Nosferatu och vampyrtradionen, den sjukliga ondska som t.ex. Vlad III Dracula stod för. Den andra är missionären Danielsen, vars ondska utgår från honom själv. Hos honom kombineras religiös väckelse och lustmord.
– De här två utgör extremerna. Mellan dem finns allsköns djävulskaper, allt ner till små jävligheter mellan närstående personer.
I Ekenäs, där en nordisk turné med författare vilkas verk nominerats för NR-priset inleddes förra veckan, fick publiken inblick i en grym historia om en människa som spetsats på en påle.
– Litteraturen har kommit tillbaka till den punkt där den var på 1700-talet då Sterne skrev sin Tristram Shandy. Utvecklingen har gått i en cirkel. Nu kan romanen igen se ut hur som helst och också bli läst. Litteraturvetarna behöver mallar att placera in litteraturen i. De som skriver behöver dem inte.
Varför fascinerar dig ondskan? Är vår tid ondare än tidigare tider?
– Ondskan ingår som en oskiljaktig del i alla mänskliga relationer. Ondskans konsekvenser är i dag på grund av vår avancerade teknologi så mycket mera omfattande än tidigare. Dimensionerna är så helt annorlunda. Auschwitz är bara en liten del. Man blir tvungen att förhålla sig annorlunda, till fördomar, till kärnvapnen.
– En värld med vår teknologi är fördömd. Den politiska korrektheten kan bli sin egen motsats.
– Jag har vävt in de egna familjemyterna, säger han och berättar att han på mödernet härstammar från Island, på fädernet från Danmark.
Därtill finns det bl.a. tyskar och polacker i släkten.
Själv har Carl Jóhan Jensen vuxit upp i Färöarnas huvudstad Torshavn, avlagt studentexamen i Danmark och studerat bl.a. isländsk litteratur och språk på Island, där han bodde i sju år. Fem år av sitt liv tillbringade han i Nordnorge, i Tromsø, där han var anställd vid NAMMCO (The North Atlantic Marine Mammal Commission). Ett år bodde han i Sidney i Australien, som hans hustru Kate Sanderson är hemma från.

Självständighet är en nödvändighet

Färöarna är en plats som både Carl Jóhan Jensen och folk i allmänhet flyttat till och från, mest till. Sedan tio år tillbaka är han igen Torshavnsbo, där han, som kallar sig landets mest beryktade litteraturkritiker, är aktiv för landets självständighet, en absolut nödvändighet, utan den existerar inte Färöarna.
Han efterlyser en politisk kulturstrategi, som kunde föra ut landets kultur, inklusive litteraturen,  i världen. Han jämför med Island, där staten tagit ansvar för att isländsk kultur förmedlas på bred front. Färöarna är som Island på 60-talet.
Danmark fungerar inte som en port utåt, mera som en flaskhals, påpekar han. Färöingarna själva blickar heller mot Shetlandsöarna och Skottland.
Det handlar mindre om ekonomi än om vilja, slår Jensen fast.
Det finns politiker på Färöarna som är positivt inställda till en kulturstrategi, men de är tillsvidare för få. Ett par partier är helt ointresserade av kultur, liksom de frikyrkliga, som är rätt många här. De anser att alla konstverk kommer från Satan och kräver att konstnärskap ska byggas på biblisk grund.
På Färöarna, säger han, är den härskande inställningen den att alla böcker som kommer ut på färöiska är bra i sig och inte får kritiseras. Det finns inga förlag där manusen skulle genomgå en redaktionell process och en kvalitativ bedömning.
Förlagen drivs vanligen av en enda person och många ger ut sina böcker på eget förlag, med stöd från den färöiska kulturfonden, som existerar sedan några år tillbaka.
Kritiken måste vara professionell och Jensen säger till, också med risk för enorma debatter, när något är undermåligt.
Carl Jóhan Jensen läser många böcker på engelska. Bland dem Patrick White och nyligen Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell. Han läser också gärna Péter Esterházy, därtill isländsk, norsk och dansk litteratur.
Hur förhåller du dig till William Heinesen, den hittills mest kända färöiske författaren?
– Jag växte upp med Heinesen, men förhåller mig inte på något särskilt sätt till hans författarskap. Han bodde på Färöarna, men han tillhörde en dansk minoritet i Torshavn, skrev på danska och inom dansk litterär tradition.
– Många blir förfärade när jag säger det här, men han var likafullt dansk och han kom aldrig att spela samma roll för den färöiska som Halldór Laxness för den isländska litteraturen.

Mary-Ann Bäcksbacka

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.