Monika Holmström diskuterar pjäsen Tenna med skådespelarna och regissören fem dagar före premiären.
Vad är det här för en historia? Vad handlar den om? Ond, bråd död och brutalitet, men där tycks också finnas andra teman. Vilka?
Motsägelsefulla frågor börjar korsa min hjärna och jag vänder mig till ensemblen för att verkligen bli klar över problematiken kring könsbyte/förställning och Brandons, pjäsens Tennas, alla lögner. Vad betyder det? Vad innebär modet att vara sig själv? Är det bra eller dåligt? Varför?
– En öppning är samhällsperspektivet, att se det white trash-samhälle som Falls City utgör, förklarar Blomqvist, och jämför med Michael Moores Bowling for Columbine där rädslans och skjutvapnens ställning i ett lättlurat USA analyseras. Det är det här tänkandet som syns i scenografins avsmalnande, klaustrofobiska rum med ett tak som går ut till bänkraderna.
Men även om jag håller med om att föreställningen innehåller en kritik mot USA så verkar det ändå som att fördomarna och trångsyntheten finns överallt; ondskan finns i alla kategorier av människor. Intoleransen grasserar på och under ytan – man behöver nu bara tänka på till exempel Svenskfinland … Ändå kan jag förstå vad han menar: När jag senare läser boken All she wanted om Teena Brandons liv blir bristen på insikt och distans hos många av människorna i småstaden det tydligaste draget – som ett skri mellan raderna.
– Folket skall hållas ignorant – det är ett sätt att behålla makten över det, analyserar Blomqvist vidare om intoleransens utbredning i USA. I detta ingår också att rapporteringen om händelser i andra delar av världen är så knapp och vinklad.
Vi dröjer en stund kring tanken om vilken rätt man har att vara sig själv, om vad det är att strida mot ett konformistiskt tänkande, som Teena/Brandon gjorde. Betyder äktheten att man samtidigt skadar andra eller kan man tänka sig en äkthet som också inkluderar omtanke om andras välmående? Här närmar vi oss det centralaste i föreställningen: Vilken grad av äkthet kan vi egentligen tillåta oss själva och andra? På vilket sätt påverkar samhällets uppfattning om äkthet individen – och tvärtom?
Någonstans här måste det ju vara som de i verkligheten levande mördarna Tom och John dragit en gräns: Så där annorlunda får varken vi eller någon annan vara. Den som är annorlunda måste bestraffas, tycks de tänka – även om också andra känslor spelar in. Jag tror att det är viktigt att ställa föreställningens frågor just på det sättet.
En annan möjlighet är att kategorisera Tenna som en pjäs om transpersoner och därmed om människor som skall omfattas av en politiskt korrekt tolerans, men detta leder snarast till vingliga strukturer i moraliskt avseende. Trots allt finns det ljus och förändring är ändå möjlig, åtminstone lite: Teena Brandons fall gav upphov till bättre, i lagen skrivna mänskliga rättigheter för transpersoner i USA.
Den här historien har många perspektiv som inbjuder till diskussion och vi funderar vidare kring personerna: Jag undrar vad lögnerna och könsbytet/förställningen innebär i psykologiskt avseende.
Veronika Mattsson säger att människorna i pjäsen egentligen inte hade något val, att de var chanslösa från början. Brandon var en människa som ville gå vidare utan att reda ut eller ta itu med svårigheter.
En annan aspekt är lögnerna-falskheten-undanflyendet som blir ett bärande tema för alla personer i pjäsen. Joanna Wingren förklarar det här sambandet. Gänget som Tenna blir en del av lever på ett liknande sätt som han själv i en ständig verklighetsflykt, och i flykt undan sig själva. Livet skall vara en oavbrutet pågående fest. En intressant kombination är att Tennas vilja att uppfattas som man är en självständig och äkta strävan medan hans lögner samtidigt blir allt större tills korthuset till slut rasar.
Namnet på den lilla staden skulle egentligen kunna skrivas ”False City” på grund av alla lögner och verklighetsflykten. Miljön kan också beskrivas som ett macho-samhälle, ett samhälle av kvinnoförtryck där det finns skarpa konstraster mellan starkt och svagt i alla bemärkelser. Veronika Mattson analyserar:
– Det finns i pjäsen ett autentiskt polisförhör som tydligt visar vilken sorts samhälle det är frågan om och vilka värderingar där finns.
Rollerna beskrivs av skådespelarna som i viss mån stereotypa, t.ex. Tenna ger överdrivna komplimanger men kontrasteras å andra sidan mot Toms och Johns råhet. Det här märks tydligt i den scen ensemblen spelar upp för mig, där Lana är mera på sidan, ganska tyst och medgörlig medan hennes mamma, Linda, snarast driver på macho-värderingarna i sitt förhållningssätt.
En annorlunda man
Vi fortsätter med att diskutera arbetet med föreställningen som har varit speciellt på det sättet att det började med tre veckor av enbart improvisationer.
– Skådespelarna gjorde två eller tre improvisationer per dag, till exempel som talk-show för att tvinga in karaktärerna i omöjliga situationer och gå till överdrifter för att hitta det trovärdiga, förklarar Joanna Wingren.
Arn-Henrik Blomqvist berättar att arbetet via improvisationerna har blivit grundligare än vanligt, att man börjar från 40 procent i stället för från noll. En viktig utgångspunkt har varit att alla känner till historien och att var och en tydligt uppfattar sin del i den.
Joanna Wingren ser sin roll, Tenna, som en annorlunda man, vilket hon ser som positivt:
– Det finns drag av både machotyp och sådant man kan uppfatta som stereotypt kvinnligt i förmågan att lyssna och förstå hur flickvännerna känner. Det som var svårast att gestalta i mansrollen var att vara den drivande och den som tar plats. Det här påverkade också arbetet så att regissörens kommentarer blev lite rakare, mer som en man till en annan man – som ett slags metateater i arbetet.
Sonja Ahlfors har rollen som flickvännen Lana och anser att det intressantaste med Lana är att hon inte egentligen tar ställning till Tennas biologiska kön, det är alltför svårt därför att:
– Lana är väldigt bunden till de andra, liksom i klorna på situationen och styrd av mamman som på sitt sätt orkestrerar utvecklingen i den hierarkiska familj som gänget utgör. Men Lana växer som människa under föreställningen och får en framträdande plats. Därför är det lika mycket hennes historia som utspelas.
Joanna Wingren berättar om sin roll och ensemblens arbete i förhållande till den:
– Trovärdigheten i att Tenna blir en del av de stora pojkarnas gäng har vi arbetat särskilt med. Han lyckas köpa in sig i gänget via lögnerna om rikedom, resor, berömda släktingar men också via att vara tuff på deras vis och stjäla bensin, ragga upp flickor och berätta att polisen är efter honom. Han blev någon som de kunde dra nytta av. Men senare inser de att han ljugit för dem, att de låtit sig luras och vill därför återuppta sin heder, vilket sker via förnedringen, våldtäkten.
– Våltäkten är intressant eftersom det kan ses som en speciell reaktion från Tom och John att de våldtar en som socialt sett är en man, fortsätter Sonja Ahlfors. Linda kommenterar också detta, så hon kan tänkas visa på det homosexuella draget i det man kan kalla ett macho-samhälle.
– En anmärkningsvärd replik är den som John yttrar strax före våldtäkten: ”Nu ska vi visa att du är en kvinna”, tillägger Joanna Wingren. Repliken kan ses som att Tenna skall anvisas sin rätta, underlydande plats bland dem, att han en gång för alla skall degraderas efter att de blivit lurade.
När man tänker vidare på de här aspekterna, på socialt och biologiskt kön, på styrka och svaghet i socialt/psykologiskt avseende blir tolkningen av historien i grunden en hedersuppgift för var och en som åskådare. Frågor vi ställs inför gäller äkthet och falskhet, om vart dessa förhållningssätt leder och om problematiken skall formuleras som äkthetens pris eller som förmåga till samhällets och individens utveckling.
– En viktig del av tematiken finns i att vi blir konfronterade med våra egna fördomar i många avseenden, och därmed utrustade att möta sådant vi inte känner till, sammanfattar Sonja Ahlfors.
Men inga svar finns egentligen i föreställningen utan var och en som ser den får möjlighet att självständigt hitta lösningar på de motsättningar som spänns upp.
Monika Holmström
