Värnplikten om någonting borde vara en jämställdhetsfråga. Här har vi en omfattande samhällsinstitution, finansierad med drygt två miljarder euro skattemedel årligen, som flagrant diskriminerar enligt kön. Män är värnpliktiga, kvinnor är det inte. Frågan är bara vilketdera könet som egentligen diskrimineras mest.
Försvarssystemen i de nordiska länderna har varit i stöpsleven sedan det kalla kriget slutade. I Skandinavien håller man på att köra ned systemet med stora värnpliktsarméer och i stället gå in för ”insatsstyrkor”; små, topptränade och utrustade med all vapenteknologi som kan fås för pengar. I Finland sneglar försvarspolitikerna oroat över axeln mot den långa gränsen mot Ryssland och mumlar att vi nog ska hålla fast vid vårt gamla beprövade system.
Debatten lyser ändå med sin frånvaro. Både manliga och kvinnliga debattörer verkar fortfarande år 2006 tycka att det är ”naturligt” att det i huvudsak är männen som bär ansvaret för att militärt försvara vårt demokratiska samhälle. I och med att militärutbildningen öppnats för kvinnor på frivillig basis verkar både chauvinistiska och feministiska politiker med en viss lättnad betrakta jämställdheten inom försvaret som förverkligad. Men bara knappt två procent av beväringarna är i dagsläget kvinnor.
Den ”allmänna”, i praktiken manliga, värnplikten innebar under 1800- och 1900-talet en dramatisk skillnad mellan manligt och kvinnligt medborgarskap. Idén var att mannen inlöste sin rätt till medborgarskap och rösträtt genom att försvara nationen, med livet som insats. Kvinnan tjänade enligt denna arbetsfördelning nationen innanför hemmets väggar som moder och maka. Offentligheten, politikens och krigets värld, hörde männen till.
De här tänkesätten lever kvar. Man hör ofta sägas att männen gör värnplikt medan kvinnor föder barn och att detta är något slags naturlig rättvisa. Här blir värnplikten alltså ett svepskäl för män att inte fullt ut bära sin halva av föräldraskapets bördor. Liksom moderskapet blir ett svepskäl för kvinnor att inte delta i försvaret, en gemensam angelägenhet om någonting. Om man prioriterar värden som demokrati och jämställdhet talar mycket för att vi inte alls borde avskaffa värnplikten utan tvärtom utsträcka den till att omfatta också kvinnorna. Det skulle ge en alldeles ny tyngd åt kraven på att män och mansdominerade branscher deltar i kostnaderna för reproduktionen i samhället – läs: föräldraersättningar, pappaledigheter och en barnvänlig företagskultur. Om mamma kan hoppa runt i skogen med en granatkastare måste det vara möjligt för pappa att sluta kvart i fyra för att hämta barnen på dagis – hur manlig och viktig hans karriär än är.
För att finländarna skall känna sig delaktiga i sitt samhälle är det dessutom viktigt att medborgarskapet inte enbart består i rättigheter utan också i vissa plikter – plikter som inte alltid kan konverteras till euro och cent så att man genom att betala skatt köper sig fri från allt gemensamt ansvar.
Inom försvarsmakten skulle en värnplikt som verkligen är allmän också tvinga fram välbehövliga förändringar. Med dagens vapenteknologi behöver de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor visserligen inte spela någon större roll. Men den ingrodda, djupt konservativa och mycket manliga militärkulturen skulle råka ut för en omvälvning. Allt vackert tal om en modern försvarsmakt som skall vara beredd att hantera väpnade konflikter men också krishantering, fredsbevarande, miljökatastrofer, humanitära katastrofer, flyktingkatastrofer skulle kanske äntligen bli verklighet. De bara alltför mediesexiga gevären och flygplanen, all den erotiserade supermaskulina vapentekniken, skulle tonas ner i bilden av försvaret och andra verksamheter ta större plats. Militär och försvar skulle bli någonting mindre manligt och mindre våldsamt.
Anders Ahlbäck
