Thoreau är en farlig författare, en ungdomens förförare, skriver Magnus Halldin.

Den största tjänst man kan göra vissa böcker är att avromantisera dem. Min läsedagbok upplyser mig om att jag var i tjugoårsåldern när jag läste Henry David ThoreausWalden. Den gången i Frans G. Bengtssons översättning, Skogsliv vid Walden, första gången publicerad 1924. Min pocketvolym från 1964 är skogsgrön, doftande av tjära och enris, inrökt av brasvärme och friluftsläsning. Den smyckas av Stig Åsbergs kongeniala teckningar.
Vad var det som tilltalade mig vid den första läsningen? Kanske var det Thoreaus sublima pacifism, hans plädering för en vegetarisk livsstil, hans underkännande av kapitalismen, hans vana att syssla med små saker på ett stort sätt: att i varje ögonblick vara där han är; kanske hans antimaterialism, den totala avsaknaden av program; kanske den matutine Thoreau, nyter och toujours, som hade han aldrig varit bakfull: ”En del skulle hitta fel i morgonrodnaden om de bara orkade gå upp så tidigt.”

Vid skogstjärnen Walden, några kilometer utanför Concord i Massachusetts, levde Thoreau från 1845 till 1847 i en stuga han själv byggt, lycklig i sin egenskap av ”självutnämnd inspektör av snöstormar och skyfall”, förtjänande sitt levebröd med ”inget annat än mina egna händer”. Detta experiment, som djupast sett handlade om ensamhet, föll väl ut. Walden, som gavs ut 1854, är det litterära resultatet av dessa erfarenheter.
De senaste åren har sett en ganska omfattande utgivning av Thoreaus verk på svenska. Bokförlaget H:ström har givit ut essäsamlingen Konsten att vandra och den stillsamma provokationen Civil olydnad. Nu finns Walden i en välarbetad nyöversättning av Peter Handberg, utgiven på Natur och Kultur. För första gången kan vi läsa boken på svenska i komplett skick, utan de många kastreringar Bengtsson gjorde sig skyldig till. Handberg är mindre svärmisk än sin föregångare, hans översättning är nykter, stabil och saklig. Det är över huvud taget en gedigen utgåva: 435 sidor, en inledning av översättaren, mängder av förklarande noter och ett fylligt efterord, skrivet av Steven Hartman och Henrik Otterberg. Det enda som fattas är ett sakregister: till Thoreau återvänder man gärna som till ett orakel, med konkreta frågor.
Thoreaus inflytande på senare tiders litteratur är oöverskådligt. Själv står han i skuld till den transcendentalistiska Concordskolan och dess excentriska skönandar, bland dem vännen Ralph Waldo Emerson. Någon har beskrivit denna idealistiska och metafysiskt orienterade filosofi som panteism med en dosis ingift individualism. Det låter märkligt, men kanske ligger det något i beskrivningen: transcendentalisternas ambition var att utveckla det gudomliga inom sig och gå mot högre individuell fullkomning. Det gick inte alltid så lysande. Skolans samvete lastas bland annat av det misslyckade sociala experimentet Brook Farm, ett mönstersamhälle av svärmiska rousseauaner som snart gick under på sina egna orimligheter. Icke desto mindre vimlar det av efterföljare.Mahatma Gandhi lät sig inspireras av Thoreaus civilkurage och hans pacifism. En författare som John Cowper Powys känns otänkbar utan Thoreau. Detsamma gäller ekofilosofen Arne NaessVilhelm Ekelund nämner honom konstigt nog bara en handfull gånger, medan referenserna till Emerson är legio.

ATT LÄRA SIG DÖ

Att avromantisera Thoreau sker till ett högt pris, men det förefaller nödvändigt med en ständig omvärdering av författarskapet. Hans teser måste gång på gång prövas på nytt, i varje ny kontext och av varje generation. Myten kräver bland mycket annat att denne man skulle ha varit en eremit, vilket inte var fallet. Hans stuga gästades ständigt av nyfikna besökare och när ensamheten blev alltför ekande tog han en promenad till Concord för att höra lite skvaller. Walden färdigställdes först när Thoreau återvänt till civilisationen och den är i stor utsträckning en skrivbordsprodukt, kompilerad ur dagböcker. Den blev ett soliloquium, ett rêverie i Rousseaus mening, en flyktväg för en människa som vantrivs i kulturen. Den utopiska sidan av Thoreaus experiment handlar om den filosofiska önskedrömmen att lära sig dö, eller som det heter iJan Stolpes översättning av Montaigne: ”Jag vill att människan skall vara verksam och utsträcka livets plikter så länge som möjligt och att döden ska nå mig när jag planterar min kål men struntar i döden och ännu mer struntar i att trädgårn bara är halvfärdig.”
Thoreaus tänkande är ändå oftast resultatet av verklig prövning, det har en autentisk botten: tankar föds genom författarens nitiska lantmätarmentalitet, de minutiösa väderobservationerna och den nästan barnsliga omsorg han ägnar den lilla bönodling han drivit upp. Sjön liknas vid ett väldigt öga som blickar upp mot himlen. På ett ställe finner läsaren honom utsträckt på isen, spanande ner i djupet; Walden och skogarna kring sjön lärde honom allt han behövde veta.
Förmodligen är det den politiska sprängkraften i Thoreaus tänkande som gör honom ständigt aktuell även utanför det snävt litterära fältet. Detta gäller inte minst i USA, där han är en omhuldad klassiker som fått den tveksamma äran att vara individualismens försångare. Hans författarskap manifesterar idén om individen som okorrumperad, rätten till en viss måttfull anarkism och en närmast naiv tro på civil olydnad – att vara det goda exemplet, den som genom avståndstagande och ohörsamhet förlöjligar makten: bland annat spenderade Thoreau en natt i fängelse för att han vägrat betala skatt till förmån för det bisarra anfallskriget mot Mexiko. Thoreaus sarkastiska attityd, hans nedlåtande flin, är tidlöst: ett land som 2007 håller sig med dödsstraff drar oundvikligen ett visst löje över sig. Men givetvis handlar det även om nostalgi och drömmen om USA före USA, före inbördeskriget och de imperialistiska krigen i vår samtid.

Motgift mot ytlighet

Det finns hos Thoreau en viss klyvnad mellan liv och lära, några störande inkonsekvenser – som att hans mor tog hand om tvätten, eller att han bara halvhjärtat praktiserade läran om en vegetarisk livshållning. Att inte äta kött är en djupt politisk handling, helt i Thoreaus anda, men den förvandlas till en tandlös dietetik: ”Jag tror att alla som någon gång fullt och fast velat vidmakthålla sina bästa, lyriska kvaliteter på högsta nivå, har visat sig särskilt benägna att avstå från animalisk föda, och från mycket mat över huvud taget.” Thoreau koketterar gärna med sin asketism och hans avhållsamhet rör inte bara alkohol, den har även dygdigare sidor. Och även om han själv kallade sig för squatter var han det knappast: marken han bodde på ägdes av vännen Emerson.
Thoreau är en farlig författare, en ungdomens förförare. Det finns några oöversättliga, ofta åberopade ord som säkert gjort lika mycket skada som nytta hos unga läsare: “My greatest skill has been to want but little. For joy I could embrace the earth. I shall delight to be buried in it. And then I think of those among men, who will know that I love them, though I tell them not.” Utan kritisk distans rör han sig med odefinierbara entiteter som Gud, himlen, anden; till och med djävulen hör till menageriet. Kanske bör man läsa honom först efter att ha gjort en egen erfarenhet som liknar hans. Thoreaus sympatiska hyllning till insjön skulle vara av mindre värde för mig om jag inte själv hade haft mitt refugium vid just en sådan sjö, en avgörande komponent i min läsning.
Ändå kan Thoreaus aristokratiska hållning användas som motgift mot all form av ytlighet och trams i det vi kallar kulturen. Världens rastlöshet utmanas hos Thoreau av den heliga overksamheten, den ständigt hotade: ”djävulen finner alltid sysselsättning åt den overksamme”, heter det på ett ställe. Ett annat motgift är försjunkandet i naturens skönhet, kontemplationen, den dyrbara färdigheten att med Thoreaus ord bli ”ett enda stort sinne”. I kapitlet om bönodlingen finns en nyckelmening som handlar om det monotona arbetet, vilket genererar känslan av utslocknande, befrielse från alla begär: ”Det var inte längre bönor jag rensade och inte heller jag som rensade bönor.”
Magnus Halldin
Henry David Thoreau: Walden. Översättning av Peter Handberg. Bokförlaget Natur och Kultur 2006.


Henry David Thoreau: Walden. Översättning av Peter Handberg. Bokförlaget Natur och Kultur 2006.

Magnus Halldin

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.