Att de fattigaste inte kan delta var en stor fråga. Men det fanns ständiga förhandlingar om hur man ska lösa frågan. Deltagaravgifterna fanns till för att uppnå autonomi, att inte vara beroende av en stat som bekostar kalaset. Vill man ordna forumet någon annanstans än i Porto Allegre behöver det finansieras, så varför inte av deltagarna själva (och sponsorer som t.e.x. Sverige). Nu testades en avgiftsskala från 80 euro per rik, till 1 dollar per fattig, samt gratis inträde för 3000 delegater från lokala kåkstäder. Försöket misslyckades, ja. Resultatet av de olika försöken att diskutera inträdet gav dock mig en övertygelse om att enkla svar inte finns, att västerländska besserwisserorder ”släpp nu in dem” var naiva.
En annan stor fråga: vems röster lyssnas på, av vem? Där håller jag med Drake, visst fanns det uppenbara grupperingar och hierarkier. Men: misslyckanden eller intressanta utmaningar?
Ett tydligt exempel på verkliga konflikter var kyrkornas och biståndsorganisationernas närvaro på ett forum vars målsättning explicit skulle vara en förändring i de strukturer som dessa organisationer aktivt befäster. Men de drog stora skaror av lokala deltagare. Om detta uppskattas och ”ägs” av lokala aktivister, ska de då inte vara i centrum? Samtidigt förstår jag afrikanska feministers obehag för de kyrkliga lovorden för ”mänskliga rättigheter”, när samma kyrkor trampar på kvinnors rättigheter alldeles öppet. Av alla paneler kändes de mest konstiga för mig som ordnades av de radikala, akademiska männen (inte helt till 100 procent européer) som navelskådade sitt WSF, som om det var ett universum i sig. Ja, förutsägbart. Men i stället för att använda dessa paradoxer till att bevisa att WSF inte funkar menar jag nog att dessa uppenbara motsättningar föder insikter och motreaktioner. Att få denna verklighet av olika politiska agendor, alla klädda i välmenande Another World is Possible-filt, riktigt in-my-face, kändes tillnyktrande. WSF är inte en utopiexistens i sig. WSF är ju inte målet.