Sickan är tre månader gammal. Hennes mamma har gått för att träna ett entimmespass för nyblivna mödrar. Jag är ensam hemma med Sickan. Det är första gången. Det är jag som är Sickans pappa.
Det flyter på mycket bra, jag vaggar Sickan av och an, ibland gör jag ett litet utfall, lyfter upp henne i luften och skriker ”super-Sickan ”. När grannen dunkar i väggen lugnar vi oss. Vi slår på tv:n och så sitter hon där: en professor som har forskat om skillnader i hjärnan hos kvinnor och män. Den här professorn har kommit fram till att kvinnor är bättre lämpade för att ta hand om små barn och att en man kan utgöra ett direkt hot mot en liten människa. Ja, professorn har till och med sett lårbenshalsar gå av när pappor har försökt sig på barnpassning. Och, säger hon, kvinnor är bättre på att städa. Det här har hennes neuropsykologiska forskning visat, det sitter i hjärnan, nervbanor. Och så vidare.
Män kan alltså utgöra ett direkt hot mot små människor.
Nu går det sämre för mig och Sickan.
Jag är rädd för att mina trubbiga fingrar ska skada min dotter, att lårbenshalsarna ska trasas sönder. Jag tittar på klockan och önskar att träningspassen var kortare. Jag lägger ner Sickan på skötbordet, tar några djupa andetag samtidigt som jag tittar på mina olämpliga barnskötarfingrar.
Sedan blir jag förstås förbannad.
Jag tänker på killarna och tjejerna som ska luta sig mot den där forskningen och säga att riktigt jämlikt kan det förstås aldrig bli för killar har inte samma handlag som tjejer, det sitter i hjärnan. Och sedan kommer det som sätter punkt för alla diskussioner: ”Det Är Vetenskapligt Bevisat.”
Men jag vet inte.
Det finns människor som avslutar varje samtal med att drämma Nationalencyklopedin i bordet för att sedan sitta där med ett skitviktigt finger långt nere i ett uppslagsord och säga ”just det, där har vi det. Det Är Vetenskapligt Bevisat. Det står här. Slut på diskussionen”.
När något är vetenskapligt bevisat är det liksom inte så mycket att göra åt. Som om vetenskapen skulle vara något neutralt, något som bara finns där att luta sig mot, något som uppstår utan baktanke och agenda.
Ibland måste man fråga sig varför saker är vetenskapligt bevisade? Utan den där forskningen skulle det aldrig vara vetenskapligt bevisat att pappor är sämre lämpade. Och om man går med på den där forskningen bidrar man till att den göra den sann.
Jag tittar på Sickan. Och jag funderar.
Träningspasset är slut och jag hör nyckeln i låset. Jag har valet att genast överlämna Sickan till hennes mor. Bäst att du håller henne – det kan rent av vara farligt annars, kan jag säga. Jag såg det på tv. Du får ta städningen också. Du är bättre lämpad, har med hjärnhalvorna att göra. Jag är farlig för små människor. Det är vetenskapligt bevisat.
Eller så är det dags att bjuda motstånd, trotsa vetenskapen och bevisa att det som är vetenskapligt bevisat inte nödvändigtvis är sant.
Om man vill framåt måste man ibland skita i vetenskapen.
Leo Lundberg
