Munira Humoud från Zanzibar talar om hur viktigt det är att kvinnor berättar sina egna historier. Hon arbetar i Stone Town med narration bland kvinnor och hon talar om betydelsen av att formulera berättelserna om våra liv så att de skär genom allt babbel som omger oss. Hon visar teckningar och bilder, hon redogör för sådana mytiskt enkla frågor som hennes grupper ofta utgår från: Vem är jag, vad förenar mig med andra, vad skiljer mig åt, vad lämnar jag efter mig? Eller vilken är min bästa plats – och så visar hon en film om en kvinnas vardagsrum, en berättelse där de dagliga föremålen och ritualerna blir karttecken för platsen och livet. Maruta Pranka är sociolog och forskar kring fattigdom idag – i Lettland betyder det vanligen ensamförsörjande kvinnor med flera barn. Hon berättar om projektet Huset, där hon varit med och intervjuat invånarna i ett äldre höghus i Riga för att få syn på och levandegöra nutidens historia. Hon visar otroliga foton av människorna i huset och berättar att det skall bli en bok.
Judith Klapper från Berlin beskriver hur de kvinnliga studenterna vid en filmskola längtade efter att fokusera sin specifika identitet i den manliga filmvärlden och grundade sin egen filmfestival. Lärarna var frågetecken, men varenda kvinnlig elev deltog med sina filmer och upplevelsen blev viktig för de unga kvinnorna. Judith visar tre v olika filmer som alla på på något vis kretsar kring dans.
Så här kunde jag fortsätta att kalla fram närmare trettio berättelser om händelser och arbeten kring sociala och konstnärliga utvecklingsprojekt. I mitten av februari deltog jag i en konferens om ”Power to form society and your own life” i Visby. Den arrangerades som en undersökning av hur genusproblematik ingår i en kulturellt hållbar utveckling. Arrangörer var genusinstitutet vid Gotlands högskola och ett lettiskt institut för sociala alternativ.
Vid sidan av ett par längre föreläsningar varje dag, gjorde alla deltagare en kortare presentation av någon problematik som var aktuell för dem. Dagarnas inre topografi var planerad med om- och eftertanke och den ledde också till att en gemensam karta växte fram, just så som det sker när man känner att seminarie- och konferensplanerare förstått sin sociala och pedagogiska uppgift lika bra som det krasst innehållsliga uppdraget. Deltagarna representerade forskare och administratörer, praktiker, kulturarbetare, företagare m.m. De kom från det som fint idag kallas Baltic Rim, d.v.s. Östersjöländerna. Men den observanta läsaren märkte redan att en och annan deltagare kom längre ifrån. Förutom den nämnda tanzanianska föreläsaren, deltog två forskare från New Delhi. De inledde konferensen med en gastkramande analys av kvinnans ställning i Indien, en situation de sammanfattningsvis beskrev som bestående av oförenliga motsatser.
Konferensen hade med andra ord inte bara ett östersjöperspektiv, utan ett starkt anslag av global tillhörighet. Nord-Syddimensionen vidgade perspektivet på Östersjöområdet och förankrade det förlösande påtagligt i världen. Det händer ibland att diskussionen på Östersjöträffar kan låsas litet av en dualism utgående från den historiska uppdelningen i Norden och f.d. Östeuropa. En sådan känsla av slutet rum undvek arrangörerna elegant genom att föra in Zanzibar och Indien som både sammanhang och konkret närvaro.
Själv var jag inbjuden för att analysera och fundera över kuppen mot kulturhuset i Korpoström för ett par år sedan, när fastighetsbolaget bakom skärgårdscentret plötsligt kastade ut den grundidé som i sju år hade varit basen för allt förverkligande. I tiderna reflekterade vi i kulturföreningen över hur skrämmande tanken på en relativt självständig liten skärgårdsinstitution uppenbarligen var för vissa makthavare, trots att just den visionen hade kanaliserat mycket hoppfullhet och framtidstro i skärgården.
En annan aspekt som i ett genusperspektiv förstås är mycket relevant, är faktum att jag som projektledare var kvinna, och att somliga kontrahenter givetvis inte tänkte sig att det skulle spela så stor roll om de sprättade bort en sådan varelse. Eller “man måste ju ändå förstå att det är fråga om stora pengar”, som en manlig fackföreningsbas sade apropos att han inte stödde kvinnliga chefer i sin bransch. En liknande hållning verkade nog fastighetsbolaget i Korpoström att ha. Fast min uppfattning är att det krassa i kråksången i alla fall var att fastighetsbolaget hade skött bygget så handfallet att man hade sprängt de ekonomiska ramarna med, hör och häpna, ungefär den miljon kulturföreningen hade skaffat för att sätta upp utställningar och sparka igång den första verksamhetsperioden.
Jag förstår till stor del det som hände utifrån att man i byråkratisk maktfullkomlighet ville “flytta” kulturpengarna till det tomma hålet i byggkassan. Eller som den åländska politikern Barbro Sundback på besök i Korpo sommaren efter kuppen konstaterade: En klassisk politisk metod när man vanskött sig, är att åstadkomma en alternativ skandal att fästa folks uppmärksamhet vid. I hennes öron lät Korpofallet som ett paradexempel på den sortens manöver.
På hemvägen från Gotland hade jag i Stockholm en träff med kvinnor med liknande erfarenheter som jag själv. Mitt nätverk kring problematiken omfattar vid det här laget ganska många områden, förutom kulturinstitutioner och NGO-föreningar, även forskningsinstitutioner, statliga verk, företagsvärlden …
Kanske kunde fenomenet att krossa och ta över kallas för Alligatorsyndromet. Det handlar ju om att sluka det som andra har arbetat fram och skapat. Jag har också hört psykologer använda ett begrepp som ”creator-envy”. Det passar nästan för väl in på många trista stöldfenomen i nutiden.
Vår tids anammande av företagsterminologi i det allmänna språket förstärker problemet. Man talar om produkter och kunder i de mest olämpliga sammanhang. Att förminska viktiga sociala processer och moraliska samlevnadsfrågor till produkter och kundrelationer, är ungefär lika befängt som att företag kan ta patent på odlingskunskap som det tagit tusentals år och generationer av människor att utveckla. Att vi behöver tillverkning och produkter är en sak. Men om man tappar bort det grundläggande relationella mellan människor, tappar man bort det som gör oss till människor, till medmänniskor, till samhällsvarelser.
Trafficking, organhandel eller fängelselika sweatshoparbeten uttrycker några av de vedervärdigaste formerna av det här produktinriktade synsättet. Respekten för människans rättigheter och den mänskliga mångfalden som en central del av en fungerande demokrati, upphävs om man ser allt och alla som produkter/kunder/resurser att ta makten över. Ett kulturhus? Nafs, vi tar det. En bok? Nafs, vi tar den. Ett foster? Nafs, vi tar det. En kvinna? Nafs, vi tar henne.
När det gäller framtiden för människan och jordgloben är arbete i betydelsen omsorg minst lika avgörande som arbete i betydelsen produktion. Den erfarenhetskunskap som idag begränsas till sociala och pedagogiska områden behöver överföras till alla samhällsområden. Tala om perspektivskifte – att börja bedöma verksamheters lönsamhet och förnuftighet ur ett långsiktigt jämlikhetsperspektiv, som gäller globalt lika mycket som lokalt. På Zanzibar och här.
En sak att göra längs vägen är att berätta, lyssna och skapa utrymmen där berättelser kan höras.
Mariella Lindén
