1,K
Sgrena har under sin långa journalistbana besökt många konflikthärdar. Hon har bland annat rapporterat från inbördeskriget i Algeriet, från Afghanistan, flera länder i Afrika och hon har upprepade gånger besökt Irak. Det har ändå på intet vis gjort henne till någon cynisk eller blaserad krigsreporter, utan hon har bevarat sin tro på mänskors godhet.
Sgrenas karriär och liv höll emellertid på att få ett abrupt slut i Bagdad i början av år 2005. Hon blev kidnappad den 4 februari. I en månads tid hölls hon fängslad. Kidnapparna krävde bland annat att Italien skulle dra bort sina trupper från Irak. Till slut lyckades Nicola Calipari, agent vid den italienska underrättelsetjänsten, få henne friförhandlad. Men bara en halv timme efter frigivningen blev Sgrena och Calipari beskjutna av amerikanska soldater. Sgrena blev allvarligt sårad och Calipari, som sedermera upphöjts till nationalhjälte i Italien, dog när han beskyddade Sgrena med sin egen kropp. I sin bok beskriver Sgrena det dramatiska händelseförloppet på följande sätt:
”Hans kropp pressades ner mot mig, och när jag rörde mig hörde jag hans sista andetag. Jag kunde inte tro att han var död. Han hade befriat mig och skyddat mig mot kulorna, och nu hade man dödat honom.”
USA:s armé beskyllde italienarna för att ha kört med överhastighet och påstod att soldaterna hade försökt att hejda bilen innan de hade öppnat eld mot den. Sgrena anser att den amerikanska versionen är en lögn. Enligt henne körde bilen med låg hastighet, 50–60 kilometer i timmen, beskjutningen började plötsligt och kulorna träffade bilen på passagerarhöjd och var inte t.ex. riktade mot ringarna. Man hade också informerat USA:s
armé om Sgrenas fritagning och om bilens rutt.
Incidenten har ansträngt Italiens och USA:s relationer. I Förenta staterna har soldaterna befriats från allt ansvar för Caliparis död men i Italien har åtal väckts mot dem nu i februari.
Den italienska reportern Giuliana Sgrenas liv höll på att få ett abrupt slut efter att hon kidnappats i Bagdad 2005. Ändå tillhör hon dem som haft tur och överlevt.
”En stor mängd journalister har kidnappats och alla har verkligen inte haft tur: bara ett fåtal har frigetts.” Så skriver den italienska journalisten Giuliana Sgrena i sin bok Fuoco amico (I skottlinjen, 2006) i förordet till den nyligen publicerade finska översättningen. Sgrena är själv en av dem som haft tur och som fortfarande är vid liv.
En kall vintermorgon anlände Sgrena till Kaisaniemi för att låta sig intervjuas av finländska journalister. Kaféet var till bristningsgränsen fullt men den späda italienska kvinnans karisma nådde trots det ut till var och en.
En kall vintermorgon anlände Sgrena till Kaisaniemi för att låta sig intervjuas av finländska journalister. Kaféet var till bristningsgränsen fullt men den späda italienska kvinnans karisma nådde trots det ut till var och en.
Sgrena har under sin långa journalistbana besökt många konflikthärdar. Hon har bland annat rapporterat från inbördeskriget i Algeriet, från Afghanistan, flera länder i Afrika och hon har upprepade gånger besökt Irak. Det har ändå på intet vis gjort henne till någon cynisk eller blaserad krigsreporter, utan hon har bevarat sin tro på mänskors godhet.
Sgrenas karriär och liv höll emellertid på att få ett abrupt slut i Bagdad i början av år 2005. Hon blev kidnappad den 4 februari. I en månads tid hölls hon fängslad. Kidnapparna krävde bland annat att Italien skulle dra bort sina trupper från Irak. Till slut lyckades Nicola Calipari, agent vid den italienska underrättelsetjänsten, få henne friförhandlad. Men bara en halv timme efter frigivningen blev Sgrena och Calipari beskjutna av amerikanska soldater. Sgrena blev allvarligt sårad och Calipari, som sedermera upphöjts till nationalhjälte i Italien, dog när han beskyddade Sgrena med sin egen kropp. I sin bok beskriver Sgrena det dramatiska händelseförloppet på följande sätt:
”Hans kropp pressades ner mot mig, och när jag rörde mig hörde jag hans sista andetag. Jag kunde inte tro att han var död. Han hade befriat mig och skyddat mig mot kulorna, och nu hade man dödat honom.”
USA:s armé beskyllde italienarna för att ha kört med överhastighet och påstod att soldaterna hade försökt att hejda bilen innan de hade öppnat eld mot den. Sgrena anser att den amerikanska versionen är en lögn. Enligt henne körde bilen med låg hastighet, 50–60 kilometer i timmen, beskjutningen började plötsligt och kulorna träffade bilen på passagerarhöjd och var inte t.ex. riktade mot ringarna. Man hade också informerat USA:s
armé om Sgrenas fritagning och om bilens rutt.
Incidenten har ansträngt Italiens och USA:s relationer. I Förenta staterna har soldaterna befriats från allt ansvar för Caliparis död men i Italien har åtal väckts mot dem nu i februari.
Ett farligt yrke
Sgrena har blivit känd för att ha avslöjat brott som ockupationsstyrkorna gjort sig skyldiga till i Irak. I I skottlinjen berättar hon t.ex. om en flicka vid namn Liga som en amerikansk soldat först drogade medvetslös och sedan våldtog. Sgrena uppskattas lika litet som många andra objektiva journalister av USA:s
armé. Flera av dessa har dödats, särskilt journalister som jobbat för den av USA:s regering avskydda Al Jazeeras räkning. Ofta utreds de här dödsfallen inte ordentligt eller också påstås de vara misstag. Men dödar amerikanska soldater verkligen journalister med berått mod?
– Dödas journalister med avsikt i Irak?
– Ja, de dödas med avsikt, svarar Sgrena genast utan att tveka.
– Dödar USA:s trupper journalister med avsikt?
– Ja, svarar Sgrena och nämner ett exempel:
– På den tiden när Hotell Palestina besköts var det ett hotell för journalister.
Hotell Palestina är beläget i Bagdads centrum och 2003, i början av ockupationen, brukade journalister hålla till där. Den 8 april öppnade en amerikansk pansarvagn eld mot hotellet med den påföljden att flera journalister dödades eller sårades.
Finländska media har i allmänhet rapporterat om journalisters död i försiktiga ordalag och man har vanligen som enda källa stött sig på den amerikanska arméns officiella information.
Omkring hundra journalister och femtio irakiska medarbetare har dött i Irak efter att kriget började 2003, majoriteten har varit araber.
Ingen känner till allt det som verkligen sker i Irak, men I skottlinjen ger en bra helhetsbild av händelseutvecklingen. Till en del behandlar Sgrena i boken sin egen kidnappning och dess dramatiska efterverkningar, men huvudvikten ligger ändå i hennes beskrivningar och analyser av läget i Irak.
Sgrenas enorma erfarenhet som konfliktreporter kommer tydligt fram i boken, liksom hennes ingående kännedom om Mellanöstern. Hennes medkänsla framgår bäst ur de samtal som hon för med vanliga irakier.
I boken finns också ett särskilt kapitel om kvinnornas situation. Det är dyster läsning som ger en fullständigt klar uppfattning om vilka det är som lider mest av den nuvarande situationen. Ett annat kapitel som också innehåller information som mera sällan diskuterats i media är ”Libanoniseringen: söndra och härska”. Här analyserar Sgrena hur och varför Irak har splittrats i olika grupperingar och hon drar bland annat paralleller till Jugoslaviens sönderfall. I samma kapitel finns också mycket aktuell information om Iran men kapitlet ger framför allt en tröstlös bild av hur totalt Bush politik och taktik har misslyckats i Irak.
Sgrena har valt ett farligt yrke. Hon är uppvuxen i småstaden Masera, där tyskar och italienska partisaner utkämpade hårda strider under andra världskriget. Hennes far Franco Sgrena var en känd partisan och senare aktiv inom järnvägsarbetarnas kommunistiska fackförening. Med de utgångspunkterna känns hennes yrkesval naturligt, liksom också den sista raden i hennes bok: ”Vi kan inte upphöra att söka efter sanningen.”
armé. Flera av dessa har dödats, särskilt journalister som jobbat för den av USA:s regering avskydda Al Jazeeras räkning. Ofta utreds de här dödsfallen inte ordentligt eller också påstås de vara misstag. Men dödar amerikanska soldater verkligen journalister med berått mod?
– Dödas journalister med avsikt i Irak?
– Ja, de dödas med avsikt, svarar Sgrena genast utan att tveka.
– Dödar USA:s trupper journalister med avsikt?
– Ja, svarar Sgrena och nämner ett exempel:
– På den tiden när Hotell Palestina besköts var det ett hotell för journalister.
Hotell Palestina är beläget i Bagdads centrum och 2003, i början av ockupationen, brukade journalister hålla till där. Den 8 april öppnade en amerikansk pansarvagn eld mot hotellet med den påföljden att flera journalister dödades eller sårades.
Finländska media har i allmänhet rapporterat om journalisters död i försiktiga ordalag och man har vanligen som enda källa stött sig på den amerikanska arméns officiella information.
Omkring hundra journalister och femtio irakiska medarbetare har dött i Irak efter att kriget började 2003, majoriteten har varit araber.
Ingen känner till allt det som verkligen sker i Irak, men I skottlinjen ger en bra helhetsbild av händelseutvecklingen. Till en del behandlar Sgrena i boken sin egen kidnappning och dess dramatiska efterverkningar, men huvudvikten ligger ändå i hennes beskrivningar och analyser av läget i Irak.
Sgrenas enorma erfarenhet som konfliktreporter kommer tydligt fram i boken, liksom hennes ingående kännedom om Mellanöstern. Hennes medkänsla framgår bäst ur de samtal som hon för med vanliga irakier.
I boken finns också ett särskilt kapitel om kvinnornas situation. Det är dyster läsning som ger en fullständigt klar uppfattning om vilka det är som lider mest av den nuvarande situationen. Ett annat kapitel som också innehåller information som mera sällan diskuterats i media är ”Libanoniseringen: söndra och härska”. Här analyserar Sgrena hur och varför Irak har splittrats i olika grupperingar och hon drar bland annat paralleller till Jugoslaviens sönderfall. I samma kapitel finns också mycket aktuell information om Iran men kapitlet ger framför allt en tröstlös bild av hur totalt Bush politik och taktik har misslyckats i Irak.
Sgrena har valt ett farligt yrke. Hon är uppvuxen i småstaden Masera, där tyskar och italienska partisaner utkämpade hårda strider under andra världskriget. Hennes far Franco Sgrena var en känd partisan och senare aktiv inom järnvägsarbetarnas kommunistiska fackförening. Med de utgångspunkterna känns hennes yrkesval naturligt, liksom också den sista raden i hennes bok: ”Vi kan inte upphöra att söka efter sanningen.”
Giuliana Sgrena: Fuoco amico. På svenska: I skottlinjen. Den sanna historien om reportern som blev bortrövad, befriad och beskjuten. Leopard förlag 2006. På finska: Ystävien tulituksessa. Like 2007.
Ari Sardar
