I förordet skriver redaktören Mats Jonsson att ”barnafödandet även nått den självbiografiska seriegenerationen”, 70-talisternas serietecknande barn. Jonsson kallar dem för ”idiotgenerationen” och fortsätter att han, själv nybliven far, bidragit med ”den mest irrelevanta och fåniga serie” som han nånsin gjort. Det bidraget består av 48 illustrationer av olika begrepp och personer, som tydligen får illustrera ”idiotgenerationens” något torftiga vitterhet (Pizza Grandiosa, Twin Peaks etc).

Nån större enhetlighet i uttrycket och innehållet är svårt att hitta i albumet. Stilarna är väldigt varierande från det (skenbart) slarvigt ihopkrafsade till det pietetsfullt designade. De kvinnliga tecknarna satsar lite mer på stämningen medan de manliga föredrar dramatiken.
Men om man vill bunta ihop dem så finns där kanske en viss ironisk distans till språket. Det verkar som om språket snarare uppfattas dölja än avslöja de elementära sammanhangen. Bilderna tycks tala lite vid sidan om orden, och det är ofta bilden som stämmer ordet i en lite ironisk tonart. Fast det här är kanske ett allmänt drag hos serier.
En av mina favoriter är Kolbeinn Karlssons In these woods we are ewok kings som handlar om två kraftigt byggda och håriga skogsmän. Deras mulliga sumobrottaraktiga fysionomier är egentligen ganska söta. De tycks inte göra så mycket annat än ägna sig åt sina kroppar. Bara en gång i veckan beger dig sig till civilisationen för att handla kolhydrater, och då klär dig sig i burkha, för att de vägrar befatta sig med samhället. Ett av de roligaste uppslagen saknar text och går bara ut på att avbilda ewokerna i olika kroppsställningar som de gör för att behaga en fruktbarhetsgud, som liknar en snögubbe. Det slutar med att ewokerna blir gravida och föder varsin unge.
Även skotten Tom Gaulds Kungarikets väktare fascinerade mig med sina stora rymder och regnstreck som känns just så råa och kalla som regndroppar i november. Här möter vi två gammaldags vakter med lans och brynjehuva. De vaktar en ”kinesisk mur” som slingrar sig genom ett kargt öde landskap, men de tycks inte längre minnas från vilken sida fienden kommer att anfalla. Dagarna går och vakterna fördriver tiden med att koka te, leka ”vilken sak tänker jag på”, kasta sten och bygga snögubbar. Undrar om detta ska föreställa slutstadiet i kriget mot terrorismen, när alla potentiella terrorister och deras infrastruktur har eliminerats. Vad gäller dramatiken så påminner Kungarikets väktare lite om Becketts Godot, men stämningen får mig att tänka på Mallarmés tärningskast.
Nina Hemingssons Jag går och handlar är en finurligt tecknad liten berättelse om möten över generationsgränserna och om att kyla mineralvatten mellan låren.
Utöver serier innehåller volymen några illustrerade noveller och en intervju med surrealistserietecknaren John Andersson.