”Jag har egentligen ingenting emot censuren, jag kan använda begränsningarna till min fördel”, sa Wang Xiaoli, dramatiker från Peking. ”Censuren i Kina förbjuder sex och våld. För mig handlar livet om andra, djupare saker.”
Under den så kallade vår- och höstperioden (770–476 f.Kr) i Kina fanns det långt färre kinesiska skrivtecken än i dag. Det sägs att det här var en av orsakerna till att den kinesiska litteraturen var så högtstående under denna period. Tecknens fåtalighet tvingade alla författare att väldigt noggrant kontemplera och planera sina skrifter. Varenda mening var komponerad med största omsorg. Varenda tanke genomtänkt, destillerad tills det perfekta innehållet mötte den perfekta formen.
”Det är som med musik”, förklarade Wang Xiaoli. ”Det finns bara tolv toner, men dessa tolv toner bygger upp all den musik som hela vår värld rymmer”.
Censur handlar förstås också om allvarligare saker. Inte heller är jag säker på att ens sex eller våld bör censureras per princip, men jag började fundera på om Wang Xiaoli inte ändå hade en poäng.
Dagens kineser har mycket mera skrivtecken att röra sig med än vad deras förfäder hade. Och inte bara tecken – det kinesiska folket har i dag otaliga möjligheter att uttrycka sig, främst tack vare internet. Visst frodas censuren och visst undviker folk känsliga ämnen, men mängden kanaler – den är enorm. Inte ens censuren hinner och orkar befatta sig med varenda universitetsstuderandes privata blogg. Och bloggar, det gör de för fulla muggar – om skvaller, kändisar och mode. Om Hollywoodfilmer, sex och fester.
Självklart, säger du. Kineserna är ett förtryckt folk som inte vågar säga vad de tycker. Eller så förstår de inte sitt eget bästa.
Fel. Det kinesiska folket överlag har det mycket bättre än nånsin förr i landets fyratusenåriga historia, och det vet de själva mycket väl. Storstadsborna lever i materiellt överflöd, samtidigt som de åtnjuter mer personlig frihet än någonsin förr. Häri ligger ironin – få bryr sig om yttrandefrihet när det man får i stället är politisk stabilitet jämte den nya teveapparaten och mikrovågsugnen och dvd-spelaren. En ny bil är nästa självklarhet, alldeles snart.
Och det kan vi i väst ju inte klandra dem för. Vi själva har redan allt detta, och vi vill minsann inte ge upp ett enda uns av våra rättigheter och bekvämligheter om så halva jorden översvämmas medan resten kvävs alternativt torkar ut.
Nu vill jag inte propagera för censur av åsikter, internet, litteratur eller annan konst. Däremot vet jag att mänskligheten har problem med att förhålla sig till begreppet måtta. Även om vi har mer än tillräckligt kan vi inte tänka oss att klara oss med lite mindre.
Och det är där Xiaoli kommer in. Förr såg man bara Pekingopera och politisk propaganda på kinesisk teve. Nu är kanalerna fyllda av amerikanska såpor och B-klassens romantiska komedier, kitschiga porträtt av den amerikanska drömmen. Mellan programmen sänds reklamer som visar hur man kan förverkliga samma dröm på andra sidan jordklotet. Men konsten och tankarna – de är inte intressantare i dag.
Vem behöver censur när det finns kommersialism?
Karin Tötterman
