Riksdagsvalet  gick inte helt så bra som jag planerat. Annars skulle jag inte skriva den här kolumnen hemma, utan på mitt nya arbetsrum i Helsingfors. Nog visste jag ju att det är väldigt få som kommer in första gången, men ändå hade jag i smyg planerat vilka böcker som skulle placeras i bokhyllan i riksdagshuset (åtminstone Madeleine Albrights memoarer) och hurdan bärbar dator jag skulle köpa för att kunna jobba på bussen på väg dit (en Mac förståss). Jag tänkte förkorta bostadslånet rejält med den ofattbart stora lönen, men även köpa nya cyklar till min man och mig själv. Eller eventuellt en tandemcykel till oss båda. (Redan när resultaten från förhandsröstningen kommit sa han: där for cyklarna! Jag trodde då ännu på mina chanser och gav honom evil eye.)

En vecka efter valet försöker jag nu låtsas att jag egentligen inte ville bli invald. Det skulle ha varit jättejobbigt att komma in i riksdagen, en massa omöjliga tidtabeller som skulle ha resulterat i massiva frånvarosiffror och därmed offentligt förödmjukelse i kvällspressen. Serieteckningen skulle ha blivit endast en hobby, och jag skulle aldrig mera ha haft tid att gå cykla med min man. Och tänk på alla oändliga möten, pappershögar och gubbar i grå kostym! Vilken tur att jag bara fick 1 890 röster! (Jag antar att det här är det slutgiltiga antalet, det fortsatte växa ännu under veckan så att jag hoppades jag skulle nå 1900-strecket.)
Enligt schweitzisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross går en sörjande människa igenom fem känslomässiga faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och accepterande. Läsarna får dra sina egna slutsatser om hur långt jag kommit, själv föredrar jag ”köpslående”. Depressionen kommer snart i formen av de sista räkningarna. Jag vägrar tänka på allt annat som jag kunde ha köpt med pengarna (ljusröda cyklar till exempel).
På måndagen var det igen dags att ta sig till stadshuset för stadsstyrelsens möte, och jag var säker på att alla skulle gapskratta åt löjliga Kaisa som trott att hon hade en chans men fick 600 röster för lite. Underligt nog visade det sig att jag egentligen var den enda som tyckte att jag misslyckats, hjärtliga gratulationer kom från alla tänkbara håll. Jag insåg att det faktiskt varit en hel del människor som ville se mig i riksdagen när en styrelsemedlem berättade om rösträkningen på en central vallokal i Borgå. “Det kom hela tiden flera lappar med numret 55 på dem, och vi blev nyfikna på vem det var som fick så många röster. Och när vi kollade namnlistan så såg jag att det var du!” Jag fylldes med glädje och tacksamhet. Kanske kan man lyckas i valet fast man inte blir invald?
En människa som är väldigt viktig för mig mejlade till mig på natten mellan söndag och måndag och sade: “We have to dream to live in any meaningful way.” Vad skulle vi vara utan våra drömmar? De är bränslet som får oss att vakna klockan fem för att gå och dela ut valbroschyrer på en iskall tågstation, de får oss att kämpa för en förändring mot det bättre. Man ska inte skämmas för att man haft en dröm men inte kunnat uppfylla den, ett verkligt misslyckande skulle vara att inte ens ha drömt.

PS. Just nu drömmer jag om sommaren och kommunalvalet. Och om att kommunalvalet kunde flyttas närmare sommaren…