VANDRING BLAND KUNTSIS KONST

Den 2 februari 2007 invigdes det efterlängtade Kuntsis museum för modern konst i gamla Tullpackhuset i Vasas inre hamn. Den första utställningen Kuntsis Ikoner består förutom Simo och Kaisa Kuntsis konstsamling också av tandläkaren Lars Swanljungs samling av nutidskonst, samt konstnär Carl Warghs deponeringar som museet fått till sitt förfogande. Simo Kuntsi (1913-1984) fungerade som kommersiell direktör på Vasa Ångkvarn, och som en del av arbetet åkte han på affärsresor till Europas kulturstäder. Frun Kaisa var ofta med på resorna, och besöken i de parisiska gallerierna inspirerade snart paret att börja samla konst. Med tiden blev deras samlingar allt mångsidigare, och kom till slut att innefatta alltmer inhemsk nutidskonst. Hobbyn hade övergått i en livsstil. 1970 bildade Kuntsi en stiftelse, och året därpå ingick han ett avtal med Vasa stad där staden förband sig att förvara samlingen och hitta museilokaliteter till den. Trettio år senare upplevde man på Vasa stad att Handelsläroverkets utrymmen inte längre motsvarade de moderna kraven på ett konstmuseum, och då tog man beslutet att låta omvandla det gamla tullpackhuset till museum för modern konst med Kuntsis samlingar som bas. Samlingen består av över 900 verk som representerar bland annat popkonst, kinetisk och dialogisk konst, informalism, surrealism, nyexpressionism och postmodernism.

I första våningen av museet är det speciellt videokonstverken med sina genomträngande ljudvärldar som pockar på uppmärksamheten. Danske videokonstnären Peter Land hoppar, dansar och strippar hemma hos sig själv till skramlig pop i verket 5.Mai 1994. Tankar: kanske är det konst, kanske driver det med konsten, kanske är det bara en man med överlopps energi som hoppar runt iklädd kalsonger? En vardagshjältes striptease? ”Hur orkar den där mannen?”, suckar en kanske nioårig flicka som ser utställningen med sin far.
Amerikanske Christian Marclays video baserar sig på telefonsignaler. Videon Telephones (1995) är ett finurligt kollage av telefonsamtal förda i Hollywood-filmer; först klipp där olika rollfigurer slår numren, sedan klipp när ringsignalerna ljuder, och sedan alla ”hello” i tur och ordning. Därefter några konversationer varvade med tystnad, och till slut ett rytmiskt ljud av lurar som läggs på.
Lite orättvist kan det faktiskt tyckas att de andra konstverken på första våningen ska avnjutas till skrammelmusiken och telefonsignalerna – många tavlor hade säkert kunnat berätta mycket mer om man bara hört dem genom bruset. Andra verk tar inte alls skada.
I ett mörkt rum kan man se Helena Hietanens Teknospetsar, virkade av optiska kablar som lysts upp med hjälp av modern ljussättningsteknik. Hietanen har använt riktiga, gamla virkningsmönster som under långa tider använts av finska kvinnor. I spetsarnas ljusslingor byts fokus hela tiden, vilket gör att fascinationen håller i sig länge, nästan som i ett kaleidoskop.
Anu Tuominens Gröttallrik består egentligen av två ihopsydda vantar i grötgrå färg. Tuominen är känd för att samla in material till sina konstverk på lopptorg, återvinningscentraler och flyttflak för att sedan katalogisera dem med vetenskaplig noggrannhet och ge dem nya uppgifter.

Bland konstverken finns också inpackningskonstnärerna Christos och Jeanne-Claudes projektskiss Valley Curtain från tiden innan de skapade den verkliga ”gardinen” år 1970 – 72 i en dal i Colorado. ”De Stora Namnen” Paul Klee, Henri Matisse, Joan Miro representeras av ett verk var, medan Andy Warhol finns med både i form av skivomslaget Sticky Fingers och avbildningen på Mao.
Kain Tappers konstverk i trä smälter väl in bland de spruckna trästolparna i museets byggnadsstruktur, Leena Luostrainens Nattleopard poserar stolt som en sfinx, Auguste Herbins verk lockar med läckra färger. I Kuntsis museum bjuds man på mycket, men kvävs inte av överutbud. Det är verkligen skönt med ett konstmuseum som inte är för stort, där man orkar gå med ivern intakt från början till slut.
Inte alls oviktiga konstverk är också fönstren, genom vilka man denna dag ser snön glittra under den höga blå himlen och pilkfiskarna som väntar på fångst. Röken puttrar ut ur fabriksskorstenen och bildar moln som upplöser sig i blåhet.
Förutom konstverken finns på Kuntsis museum en liten affär, ett café, ett rum med konstböcker och en studio dit barn kan komma på målarworkshops. Jenni Niemi drar kurser för XS konstnärer – namnet härstammar från de konstnärsrockar för barn man köpt in i storlekar från XS till L. Museiserviceansvariga Mia Damberg kommer under våren att dra workshopar för tonåringar.