Nostalgi är sällan ett lämpligt underlag för att bedöma den politiska verkligheten. Dock, stora delar av den skandinaviska (och mer allmänt även den europeiska) vänstern förefaller ha drabbats av just denna åkomma när man närmar sig kriget i Irak. Visst finns det skarpa och realistiska tänkare inom och bakom antikrigsvänstern.Dock, den utbredda tanken att ett omedelbart och manngrannt tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak är den enda möjliga och acceptabla lösningen – eller att detta överhuvud skulle utgöra en lösning – är en förenkling som ger intryck av en viss Vietnamromantik.
Detta illustreras i Sverige av t.ex. Nätverket nej till krigs hemsida (www.motkrig.org). Nätverket företräder inte bara vänstern, men har dock lyckats samla bl.a. Attac, Clarté, diverse kommunistorganisationer, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Ordfront, samt ett antal SSU-distrikt. De många artiklarna och inläggen på nätverkets hemsida upprepar det tidiga 70-talets analys. Det är enkelt och dialektiskt; imperialismens krigshöger mot folkkampens motståndshjältar. I mångt och mycket bär analysen t.o.m. samma gamla språkdräkt. En länk till Tom Paxtons (visserligen förnämliga) antikrigsvisa ”Lyndon Johnson told the nation” är kanske kronan på det stagnerade verket.
Här måste jag nog skjuta in – innan det börjar ryka ur alltför många läsares öron – att även undertecknad anser att kravet på ett omedelbart amerikanskt tillbakadragande i princip är rätt och riktigt. Ett fritt och självständigt Irak är ett självklart slutmål. Den av USA framtvingade utvecklingen från blockad till invasion, ockupation, fragementering och inbördeskrig är lika tydlig som den är olaglig och omoralisk. Vi vet vem som har gjort det. Vi vet vem som bär det moraliska ansvaret. Jag ifrågasätter inte något av detta.
Men ponera nu att de amerikanska trupperna börjar sitt tillbakadragande imorgon bitti; att vänstern får som den vill och varenda jänkare är väck från Irak redan imorgon kväll. Sen då? Vad har vunnits? Vem firar denna historiska seger? Vilka problem har lösts?
Det är snarare fråga om vilka ytterligare problem som skapats, och oförmågan att se detta är farlig. Ett amerikanskt tillbakadragande kommer inte att handla om en repris av reträtten från Saigon. När den sista helikoptern lyfter från Bagdad finns ingen nordvietnamesisk armé som kan ta vid. Det finns ingen Ho Chi Minh som kan samla merparten av folket, kuva resten. Det finns ingen centralmakt, ingen hjälp från Sovjet eller Kina, ingen revolutionär international villig att stödja landets återuppbyggande. Vad som funnes imorgon kväll är samma kaos som fanns där redan igår morse.
Vänstern hamnar fel i Irak. Nätverk mot krig talar på sin hemsida om ”dagliga strider mellan motståndsgrupper och ockupationstrupperna” och säger att ”det är rätt och viktigt att bekämpa ockupationsmakten.” Förvisso. Men man verkar inte kännas vid att en stor del av den väpnade kamp som pågår i Irak har noll och intet att göra med legitimt motstånd: de sekteristiska dödspatrullerna, al-Qa’ida, kidnappningar, tortyr, halshuggningar, bomber mot moskéer och marknader i syfte att döda andra irakier, inte ockpationssoldater. Dessa problem löses ingalunda av ett omedelbart amerikanskt tillbakadragande.
Faktum är att kombinationen olja, nykonservatism, sekterism, regionalpolitik, stamfrändskap, etniska splittringar, kriget mot ”terrorismen” samt mycket annat har gjort Irak – och hela Mellanöstern för den delen – långt mer komplicerat än vänsterns svartvita narrativ kan medge. När den svenske vänsterdebattören Andreas Malm för ett par år sedan hävdade att det wahhabitiska sekteristiska våldet i Irak inte kan ses som legitim folkkamp, och sedan skrev till stöd för Hizbullahs i Libanon uppstod inom vänstern ett totalförvirrat ramaskri. Bisarrt nog var man ovillig att fördöma halshuggningar, tortyr och terror mot civilia i Irak samtidigt som man också vägrade att stödja Hizbullah guerillakrigföring mot Israel. Malm själv fördömdes högljutt som ”objektiv klassfiende.” Bara det säger väl en hel del.
Snarare är det kanske tvärt om. Den gängse vänsterargumentationen med dess enda krav på omedelbart och mangrannt tillbakadragande av amerikanska trupper är en gudagåva till en USA-opinion som endast ser till egna intressen, som tröttnat på ”det stora befrielseverket,” och som gärna skulle lämna Iraks folk i sticket.
USA är nu på väg in i 2008 års presidentvalkampanj och de flesta bedömare förväntar sig en demokratisk valseger; kanske för den första kvinnan, Hillary Clinton, eller den förste afroamerikanen, Barack Obama. Rivaliteterna till trots så verkar alla presidentkandidater ha enats om en enda sak: att så fort som möjligt få hem de amerikanska trupperna. Flera av mina bekanta inom den europeiska antikrigsvänstern applåderar detta. De verkar inte förstå eller bry sig om att detta krav på tillbakadragande inte syftar till att slutligen göra det rätta i Irak, utan till att värna om den amerikanska krigsmakten som p.g.a. Irakkriget lider av budgetproblem, bemanningskriser, och allsköns strukturellt kaos. Alla ledande demokratiska kandidater talar nu om irakierna som otacksamma och inkompetenta vildar som inte längre förtjänar amerikansk hjälp. Trupptillbakadragande, vet man från de demokratiska kandidaternas håll, är ett sätt att undvika vidare ansvar för den katastrof man skapat; man vill skudda stoftet av kängorna.
Att skandera ”USA ur irak” bäddar alltså för att nästa president ska kunna säga, ”OK, ni ville ha oss ut ur Irak. Nu är det gjort, sluta gnälla – det är inte längre vårt problem!”
Ve den europeiska vänster som applåderar de demokratiska kandidaternas cyniska egenytta! Istället borde man högljutt kräva av dem en policyomläggning som gagnar det irakiska folkets intressen; kräva ansvarstagande för kaoset och verkliga politiska åtaganden att stävja det, istället för det trötta gamla ”yankees go home!” Orealistiskt? Måhända, men inte värre än t.ex. kravet att Bush ska ställas inför krigsförbrytartribunal. Exakt hur sådana krav borde utformas kan jag inte låtsas som om jag vet. Dock vet jag att, om man nu tror att höga överheten verkligen lyssnar till folkliga protester så har man ett moraliskt ansvar att vara konstruktiv. ”Vi kan ju inte begära att bödeln ska åtgärda problemen,” sade mig nyligen en av Sveriges mer namnkunniga antikrigsaktivister. Jag skulle säga tvärtom – det är precis vad vi måste kräva! Vi måste försöka tvinga amerikanska beslutsfattare att behålla fokus på den katastrof man skapat, inte ge dem en fribiljett hem varefter de kan stänga portarna till Fästningen USA.
Skribenten är statsvetare och
mellanösternspecialist.
Anders Strindberg
