Postia Eva Dahlgrenille presenteras i Zodiaks vårprogramblad som en föreställning som handlar om beundran, för nämnda sångerska då. Som metod har använts AwiP – Acting with the Inner Person, där man lär sig uttrycka sin inre dialog, säger regissören Milja Sarkola i en intervju. Beundran, tänker jag, det är ju ett besvärligt tillstånd, något man helst vill växa ifrån. Vad kommer det här riktigt att handla om?

Det visar sig vara något helt nytt, med stor närvaro i alla skeden. Man kan säga att föreställningen faktiskt utgår från en beundran för Eva Dahlgren och hennes mer eller mindre glamorösa livsstil med alla sångframgångar. Snart fördjupas ändå tematiken till att behandla alla möjliga svåra tillstånd och känslor, sådana som man kanske helst vill sopa under mattan, glömma, ta sig förbi. Avunden blir ju ganska uppenbart följden av en måttlös beundran, men här gestltas också tydlig osäkerheten inför en publik, viljan att bli sedd och beundrad och vara i centrum, konkurrens.
Publiken sitter på stolar runt en gulorange golvyta och de fyra skådespelarna Joanna Haartti, Riina Huhtanen, Eeva Muilu och Heidi Räsänen sitter på stolar i varsitt hörn för att sedan stiga fram en åt gången, på nytt och på nytt. På det sättet uppstår en tydlig uppdelning mellan det harmoniska/behärskade jag de flesta visar upp, och alla de känslor man gärna förtränger. Framförandet är roligt, ironiskt ibland och träffsäkert kommenterande olika sociala maktförhållanden. Det blir samtidigt så djupt mänskligt, så seende och förstående, så värmande att jag tänker att gruppen borde ha extrainsatta föreställningar i december när avståndet, mörkret och kylan ansätter oss som värst.
I föreställningen finns också kritiska inslag, åtminstone för den som vill se dem. Man undrar ju vad avsikten är när en stripteaseshow sätter i gång och fullföljs enligt reglerna. Fiktionsbrytningen kommer efteråt när kläderna tas på igen i största vardaglighet så att det blir plats för skratt åt objektifieringen, på blodigt allvar, av kvinnor. Ens kritiska distans raseras fullständigt när rollfigurerna kommer in på ämnet manliga regissörers överlägsna och självbelåtna attityd: Jag skrattar så att jag knappt kan hålla mig kvar på stolen.
Här finns också plats för inlevelsefullt uttryckt förtvivlan i olika former och för olika sätt att framställa sig som en god, bra och genomtrevlig människa med ironisk effekt. Man kan säga att ett genomgående tema därför blir kontrasten mellan det äkta och det spelade jaget: Falskhet i olika variationer.
Den här föreställningen kan beskrivas med ett ord som är särskilt betydelsefullt när det gäller kvalitet: Den är dialogisk, på riktigt.