CHARTERRESA TILL VERKLIGHETEN

av Einar Askestad

Bussfärden till det ospecificerade hotellrummet leder över ett ödsligt vulkanlandskap. Enstaka buskar sticker upp ur den bruna jorden, karga klippor reser sig om båda sidorna av vägen. I ett försök att rädda relationen, har vi tagit en sista minuten resa, min fästmö och jag.Stillastående getter, vita som grå, skymtar på de stupande sluttningarna. Guiden, som krampaktigt håller i mikrofonen, försöker göra sin röst hörd genom ljudanläggningens burkiga ljud. En spänning har smugit sig på passagerarna, kanske rent av en oro. Denna vindpinade ö verkar ogästvänlig. Vem vet vad som väntar på en gudsförgäten plats?

Hotellet visar sig ligga ingenstans. Ingår i ett gigantiskt nybyggt turistkomplex, med flera hotell, golf-, tennis- och minigolfbanor, restauranger, butiker och mycket annat. Alltihop i ett ingenmansland, så nytt att ingen karta ännu leder dit. Ett fiskeläge, dolt bakom en klippvägg, går åtminstone i teorin att nå till fots; en getstig leder dit, berättar flickan i receptionen, som inte kan rekommendera en promenad i den riktningen. Getterna rasar ned för sluttningarna, men landar ibland i havet. Hon talar inte spanska, men flytande tyska, för komplexet är byggt av ett schweiziskt konsortium, och de anställda i receptionen kommer från Schweiz och Tyskland. Självklart talas även engelska. Främlingarnas språk, så att säga. Det språk som för oss samman, vi som inte hör samman, här i detta ingenmansland.
Efter att ha legat vid polen några timmar, med allt vad det innebär, tar jag en promenad. Sanden är svart, bränd av solen. Längre bort reser sig klipporna, och där, bland klipporna, ligger en upp- och nedvänd träbåt, sönderslagen, med grälla klädesplagg utspridda bland stenarna. Tillbaka i den svala hotellfoajén frågar jag flickan i receptionen om vraket bland klipporna. Det är en flyktingbåt, berättar hon. Den kapsejsade för några nätter sedan, men det är ingenting ovanligt med det, säger hon, för det anländer hundratals båtar varje år fullpackade med afrikaner som vill till Europa. De flesta kommer i land, upptäcks och skickas tillbaka. Men en del båtar kastas mot klipporna, eller driver ut till havs, och försvinner spårlöst. Tidigt på morgonen kan man hitta kroppar nere på stranden.
På hotellrummet slår min fästmö och jag på teven. Det är sporttävlingar. Mörkret faller över bukten, landskapet försvinner i det svarta. Vi ligger i tystnad när min fästmö berättar om träkorsen uppe på sluttningarna. Kors med siffror på, inristade nummer – sexton, sjutton, arton – gravarna efter de förlista, båtflyktingarna som ingen känner till, om man inte råkat fråga.

Einar Askestad

 

Lämna en kommentar