Det vilar något elegiskt över att den amerikanska drömmes gestaltare tagit Hollywood som sin hemvist. Den historiska förklaringen är visserligen lika logisk som enkel, det torra och soliga klimatet gav i tiderna möjlighet till många filminspelningsdagar utomhus. Men just i klimatet vilar också orimligheten. Kalifornien är ett torrt ökenlikt landskap som egentligen är obeboeligt om det inte vore för William Mulhollandsvattenförsörjningssystem. Ett system som förutsätter att enorma vattenmassor flyttas långt från inlandet, där marken i stället eroderar. Kring den här tanken – den omöjliga drömstaden – byggde Davids Lynch upp sin film Mulholland Drive (2001).
I sin nyaste film Inland Empire rör sig Lynch i ett liknande drömskt landskap, börjandes med en likartad alluderande titel. Inland Empire är ett område  beläget i inlandet i Kalifornien öster om Los Angeles, som länge varobebott men som i takt med en allt häftigare urbanisering och immigration fått USAs mest omfattande motorvägssystem. Vägarna leder till lågstatusområden som San Bernardino – en av de farligaste städerna i USA enligt FBI –  och är något av en avstjälpningsplats för det som smusslats undan från drömstaden.

Det som smusslats undan är också den tematiska språngbrädan för en stor del av Lynchs produktion. Freudianernas detet, där drifterna och det i människan oacceptabla har sitt tillhåll, brukar hos Lynch ta form som en känslornas avstjälpningsplats som oväntat hör av sig och ger upphov till absurda, oförutsägbara och okronologiska handlingar.
I Inland Empire tar det form av en solipsistisk tanke driven till sin spets. Den kvinnliga filmstjärneprotagonisten Nikki Devon (Laura Dern) omskapar sig själv och sin verklighet gång på gång; som borttappad i en okänd polsk stad, bland prostituerade på Hollywood Boulevard, som hemmafru i arbetarklassen osv. Formmässigt är berättelsen lik en labyrint, där skugglika  karaktärer skiftar form och bjuder utvägar, men där varje sanning ändå är en återvändsgränd.
Lynch laborerar än en gång med det rika symbolspråk som är karakteristiskt för honom – skåpet, syrsorna, glödlamporna m.m. Vid sidan om dessa, som har sina egna bibetydelser i en lynchiansk kontext, lånas också frikostigt element från andra regissörers filmer.  Speciellt sticker likheterna till Ingmar Bergmans Persona ut. Inland Empire leker på ett liknande sätt med ett metaperspektiv och har sin egen motsvarighet till den berömda montagescenen där två kvinnoansikten sammanfaller.
Filmen är samtidigt också ett experiment i att göra film. Den är inspelad utan manuskript fritt efter Lynchs ”idéer” på digivideoteknik i stället för film. Bilderna, som till sin kvalitet och färgvärld delvis liknar dogma-konceptets filmer, har ytterligare efterbehandlats för att bli ännu suddigare eller för att bli som ”1930-tals film – utan skärpa och där allting inte är uppenbart”, enligt Lynchs egna ord.