Den då välbekante litteraturforskningsauktoriteten Wolfgang Kayser utgav år 1959 en liten bok med titeln Die Wahrheit der Dichter, Diktarnas sanning. I studien söker han exempel på sanningsbegreppets förvandlingar i den tyska litteraturen genom tiderna. Han utgår från Goethes stora skildring av sitt eget liv, Dichtung und Wahrheit, där titelns diktning och sanning först verkar vara varandras motsatser. Det uppdiktade skulle inte vara sant, och det sanna inte dikt; ”lögn och förbannad dikt”, som idiomet lyder på svenska, ur Ibsens Peer Gynt.

Men Goethes egen utsagda avsikt var, att det sanna som ett snävare begrepp skulle ingå i diktningens stora berättelse; alla berättare – även historieberättarna – är i själva verket diktare. Han talade om betydelsefyllda sammanhang som han kallade ”grundsanna”, och denna tillförlitliga ”fakticitet” låg till grund för diktningen, som skulle stå för den högre sanningen och gestalta den, på ett annat plan än litteraturens rena saklighet. Goethe trodde på denna symboliska sanningsform som diktarens uppgift och skrev, att diktning och sanning är oskiljaktiga, som i hans boktitel.
Litteraturens sanningsformer är många. Redan de gamla kyrkofäderna tvivlade på Bibeln som faktabok, men dess sanning skulle läsas moraliter, spiritualiter eller mystice, som moralisk, andlig eller mystisk, och alltid symboliskt. Och så vidare genom världslitteraturen, antikens epos och historieskrivare, i alla tider. Många har dekonstruerat historieskrivarnas och de senare s.k. historieforskarnas berättelser. Historisk narration är en litteraturform bland många, med egna säregenheter, men beroende av litteraturens olika genrer, stilistik, retorik och metaforer. Särskilt före den tid – först på 1900-talet – då man började dela in litteraturen i skönlitteratur och facklitteratur, vetenskaplig och ovetenskaplig eller i UDK-systemets decimalklasser på biblioteken.

Gud vet, vem som har varit viktigare för historieuppfattningen eller för att formulera historiens problem: är det Leo Tolstoj och Väinö Linna eller Matti Klinge och Henrik Meinander. Eller andra aspiranter. Kultursemiotikens största namn, Jurij Lotman, laborerar oftast med referenser till s.k. skönlitteratur, dagböcker eller brev. Den ”historiska texten” ligger hur som helst inte färdig att ljuskopieras ur arkivsamlingarna och genom att läsa och förstå tidigare, redan en gång genom diktning bearbetade sanningar, kan man spara många mellanled och direkt stiga in i en färdig, historisk värld.
I bästa fall. Gränserna är flytande, och när man närmar sig nutiden blir det svårt. Det är så många som minns själva. Om någon skriver om Kekkonen, är det Kekkonen? Eller när Kjell Westö skriver om Helsingfors och Finlands historia, är det de riktiga, eller kallas de bara så? Och sedan de stora själarna, författarna och konstnärerna, kulturpersonligheterna, som skriver om sig själva, alltid. Andra behandlar dem som historiska objekt med vördnad eller som litterära objekt, gärna med pikant vanvördnad och påhittade smaskigheter.
Den som har gått på litteraturkurser är vis. Där lär man sig att jag i en dikt eller roman inte är jag. Berättarjag, protagonister och proseminarister kan samsas, utom ibland, då jag plötsligt är jag. Men är det sant, det som jag skriver? Om Ernst Brunner skriver om Edith Södergran med mängder av sanna och autentiska brev bland sin egen fabulerade text, hur skall alla de som inte gått på kurs kunna skilja på diktning och sanning? När namnen och platserna är riktiga och verkar så trovärdiga, alldeles lika som i litteraturforskarnas och professorernas biografier? Och när man vet, att författarna själva fabulerar ihop sina levernesbeskrivningar och att forskarna gör på samma sätt.

På senare tid har man i tidskrifter och på litteraturdagar diskuterat författarnas ”rätt” att ”missbruka” forskningsresultat och att fritt utnyttja färdig research i eget namn: Westö om Helsingfors, Thomas Wulff om Ivar Lassy eller Erik Wahlström om Uno Cygnaeus (eller varför inte om Gud själv). Inget nytt, och dessutom bara bra. De har ju åtminstone försökt, gossarna, med att läsa också andras böcker. Resultatet måste bedömas på andra grunder. Har de gjort som Goethe sade, har de i sin diktning nått en högre sanning genom att först studera och framlägga en verklig eller skenbar faktagrundval?
Människornas namn är en viktig symbolegendom för alla, de gamla, redan döda och de nulevande. Men också här är problemen hårfina och intressanta. Skillnaderna mellan verkliga namn, fiktiva namn på personer med lätt igenkännbara förebilder som ”Donald Stolt” (känd professor, enligt vad det sägs) eller de klassiska nyckelromanerna med samtida personer, lätt maskerade med andra namn och utbytbara egenskaper är undanglidande. ”Fia Engström”, litteraturredaktör, eller ”Marita Manzanilla”, professor och författare, kunde vara temporärt roliga på svenska i vissa delar av södra Finland, men kanske inte för den litterära evigheten.
Ny litteratur, skön- och facklitteratur lika, skapas på basen av tidigare texter, på papperet eller i huvudet, och ingen särskild grupp av författare borde på förhand beskyllas för omoraliska metoder. Resultatet räknas. Litteraturens och vetenskapens nyhetskrav, om den rena imaginationen tar slut, kan bemötas genom att ty sig till det stora historiska förråd som finns att gräva, klippa och limma ur. Nyhetsdyrkan sträcker sig visserligen också bakåt till den äldre litteraturen, som vid tillfälle ”förnyas” från att ha varit ”föråldrad”, ”inaktuell” eller ”museal”. På 1800-talet och långt in på 1900-talet gällde detta för översättningar och bearbetningar av dikt och prosa, i dag i synnerhet dramatik, som är äldre än – ja, ett eller fem år och redan ”ospelbar”.

Dikt och sanning kräver respekt och språkligt tålamod, översättning och förklaring. På 1970- och 1980-talen skulle den som ville framstå som en sofistikerad historieforskare gärna hänvisa till Hayden White och hans bok Metahistory om den ”historiska imaginationen” i 1800-talets Europa. Där sönderdelar han historieskrivningen i skönlitterära termer. Vetenskapens drömda realism hos de stora historieprofeterna kan i själva verket vara roman, komedi, tragedi eller satir, filosofi och poetik på samma gång, i en samlad ”narrativ prosadiskurs”. Håh-håå. Sedan kom andra begrepp, och hela begreppshistorien, där man särskilt försökte begripa sig på begreppet ’begrepp’. Och mycket annat, som förföriskt ledde bort intresset för en av litteraturens stora aspekter, diktning och sanning, i förening.