Mozart, Andy Kaufman och Larry Flynt – den tjeckiska regissören Milos Formanhar sedan han utvandrade till USA efter Pragvårens slut 1968, fattat ett tidigare oskådat tycke för biografifilmer. Att han gör ännu en biografifilm om den spanska konstnärenFrancisco Goya i den som bäst bioaktuella Goya’s ghosts (Goyas vålnader) är därför knappast någon sensation. Goyas vålnader speglar den spanska historien mellan 1792 och 1809 ur Goyas perspektiv – inkvisitionens dödsryckningar och Napoleons invasion av Spanien.

Formans Goyaskildring är i första hand ändå snarare en tidsbild än ett konstnärsporträtt och fokuserar på Goya som politisk aktör – eller o-aktör – framom konstnären som målade realistiska krigsmotiv. Dessa, som var revolutionära för sin tid, skildrade kriget i all dess grymhet och fasa och var ett slags föregångare till krigsfotografiet.
Berättelsen i Goyas vålnader kretsar kring Goya (Stellan Skarsgård), hans musa Inez (Natalie Portman) som blir godtyckligt fängslad och torterad av inkvisitionen och broder Lorenzos (Javier Bardem) maktfullkomliga inkvisitor. Makttemat har funnits med i en stor del av Formans amerikanska filmer och ofta tillskrivits mervärde på grund av regissörens bakgrund.
Forman har utöver att han gått i exil efter Sovjets invasion av Tjeckoslovakien också förlorat sina båda föräldrar i Auschwitz. Därför sågs till exempel Gökboet (1975) med sin skildring av ett despotiskt mentalsjukhus som en djärv kommentar till Sovjetdiktaturen.
Liknande (över)tolkningar har ofta också gjorts i samband med Formans biografiska filmer – också nu i samband med Goyas vålnader. Och onekligen är det svårt att klandra dem som vill se likheterna mellan Inez’ brutala tortyrscener där hon till slut uttalar den önskade ”sanningen”, och de som väntar i Guantanamo tills de ger de ”rätta” svaren.
Det är offer för sin tid som går igen i Formans filmer och i Man on the moon (om den kontroversiella komikern Andy Kaufman) och Larry Flynt – skandalernas man (förlamad porrmogul på odyssé mot puritaner) och inte minst i Amadeus (Mozarts vs. Salieri) fanns en uppenbar motsättning som hävdade sig väl på film. Men när Forman strävar efter att göra samma sak med Goya blir resultatet inte lika lyckat. Kaufman, Flynt, Mozart var i Formans tolkning förenklade, tölpaktiga karaktärer som förde sin kamp, medan Goya har gjorts till en betydligt mer ambivalent existens – feg i hovet men djärv med penseln. I och med att den uppenbara, förenklade konflikten saknas i Goyas liv – kampen mellan det goda och onda – uppfinner Forman en sådan och tvingar in Goya i en form där han måste ”växa som människa” för att kunna försonas i slutscenen.
I stället för ett moraliskt spekulativt tema skulle Goyas vålnader ha vunnit på att ställa ut Goyas egen syn på konflikter som han förmedlade genom sin konst. Nu får hans målningar nöja sig med att vara illustrationer när sluttexten rullar. Därför passar filmen tyvärr ganska väl in i det omdömet som ofta fällts om Forman ända sedan han lämnade sin välrenommerade tjeckoslovakiska filmproduktion i exilen – alltför berömd, prisbelönt och etablerad för att få göra annat än att slå sigill på färdiga hollywood-paket.