Scenen är källarrestaurangen i det gamla horhuset Hotel Royal på Kralje Petra-gatan i centrala delen av Belgrad. Senast vi höll till här var för några år sedan, en brännande varm sommar när stönen från de prostituerades sessioner hördes genom de öppna fönstren.Den gången gick det också rykten om att den helt osedvanliga hettan berodde på att klimatet påverkats av bombningen av Belgrads maktcentrum under Natos angrepp. Nu har man ändå glömt denna misstanke, även om det är aprilväder här i början av januari, en dag före julafton enligt den julianska kalendern, då man högtidlighåller Kristi födelse i den ortodoxa kyrkan. Vi firar högtiden i förskott genom att gå ner i restaurangen denna kväll, lockade av toner som låter som en balkansk version av turkisk folkmusik. En orkester uppträder på scenen i den bortre delen av lokalen, servitörer skyndar omkring med fat och flaskor bland en uppsluppen publik.
Jag får med det samma ögonen på ett par som sitter för sig själv vid ett fat med plockmat. Det är något reserverat över deras existens i denna folkliga lokal. Och det första mannen visar när jag frågar om vi kan ta plats vid deras bord är sina skor. Han sticker ut fötterna från bordet så att jag kan se dessa praktexemplar av superdyra italienska dansskor. Han glömmer inte heller att nämna priset på denna investering. Mycket imponerande. Vi kvitterar för deras gästfrihet och beställer lite vin och mat till bordet. Det är tydligt att plockmaten är något de skramlat ihop till av sina sista sparade slantar för att få lov att sitta och förfasa sig över den vulgära, folkliga underhållningen på krogen. Mannen försäkrar för oss att det är det absolut värsta stället man kan hitta i stan denna kväll.
Han berättar också lite om sin kavaj och om svårigheterna att få den skräddad, allt har sin historia. Och om sin passion för den del av den amerikanska litteraturen som gränsar mot det förbjudna, speciellt Truman Capote, och alldeles särskilt för Truman Capotes hyperaffekterade gestik och frasering. Han är så förhäxad av sin förebild att han närmast blommar upp inför oss som en levande, simulerad utgåva av den store författaren. Det är en stor kontrast till hans tysta väninna som närmast påminner om en sumobrottare och som lydigt och med försynt blick följer med sin väns förklaringar. Han uppför en verbal dans medan han sitter och vrider sig, några gånger kelsjukt, andra gånger i djupaste avsky.

Politik för fårskallar

Han berättar om sin gudmor, som sägs vara en högerradikal författare som helt utan hämningar omger sig med de mest extrema nationalister och låter dem skymta i ett slags societetsskvaller i sina kärleksromaner, men i övrigt avskyr politik. Politik är bara för fårskallar, säger han. Politik och historia och sanning gör en spyfärdig, det är trist och osexigt. Det enda som verkligen kan tända honom är elitistiska idiosynkrasier, fascistiska hållningar och ikonografier. Men i övrigt försäkrar han oss om att han inte är ett skvatt intresserad av politik.
Hela tiden söker han efter bekräftelse från vår sida med en rad uttryck som han uppenbarligen sugit upp i homomiljön i New York (Am I boring you? Please be honest with me!). Det är uttryck han hela tiden upprepar, eftersom han är förälskad i dem. De tänder honom. Kanske för att de också kan höras vid de andra borden när det blir någon paus i folkmusiken och för att det råder en mycket homofobisk stämning i Serbien. De har också avsedd effekt. Flera gånger kommer män fram till honom och ventilerar sina aggressiva attityder och förolämpar honom. En av dem låtsas på ett mycket klumpigt sätt lägga an på honom, men blir avvisad. Vår vän försäkrar oss att provokatören bara väntade på en anledning att överfalla honom fysiskt. Men han är immun mot den sortens avskum.
Vid ett tillfälle kommer också kvällens sångerska i en paus fram till vårt bord och förolämpar honom och frågar om han är man eller kvinna och hurudana föräldrar han har. Han inlåter sig inte i någon diskussion utan skickar iväg henne. Slynan kan sköta sig själv och sin folkunderhållning. Allt emellanåt drar han fram en avbruten backspegel från sin handväska och kollar om mascaran börjat rinna. Det är tydligt att hans stjärnstatus denna kväll tar på nerverna, det kan man förstå.
Han fortsätter med att lägga fram en rad fascistiska eller åtminstone högerradikala synpunkter och idiosynkrasier och understryker hur lite han överhuvudtaget bryr sig om politik i någon pragmatisk, ideologisk mening. Han är bara intresserad av fascinationskraften. Det är anmärkningsvärt. Han har i denna märkliga efterkrigstid för Serbien, där den officiella hållningen till den historiska sanningen om folkmordspolitiken i början av 90-talet fortfarande är undvikande om inte direkt förnekande, anammat en rad hållningar och attityder som utgår från deras eventuella provokationsvärde, inte från deras sanningshalt och trovärdighet. Antingen har han helt kantrat över när han bedyrar sin tillbedjan av krigsikonografin och totala likgiltighet beträffande landets rätt påträngande kriminella förflutna eller så provocerar han den aggressiva homofobin. Detta estetiska livsprojekt ser ut att hålla honom vid liv, tillsammans med hans partner, den tysta sumobrottaren vid hans sida.
Musiken tar vid på nytt. En kvinna med ett lite bulldoggsaktigt ansikte dansar en besynnerlig exhibitionistisk dans för sig själv och emellanåt med gäster från borden. Hennes sutenör i trasiga gabardinbyxor går omkring och försöker ställa sig in hos några andra kvinnor i lokalen. Våra bordsgäster ryser. Och när kvällen går mot sitt slut ber de oss om pengar för en taxi hem till elementhusen i Novi Beograd.

Framprovocerad radikalism?

Nästa dag är vi hos Sonja Biserko på hennes kontor i Helsingforskommittén för att få en lägesrapport och diskutera en av de frågor som vi hoppas få svar på under denna resa, som senare ska föra oss till Sarajevo. Det rör sig om det militära kontraspionaget KOS’ aktiviteter i Bosnien under åren före krigen och om hur det möjligen har kunnat framprovocera den radikalisering som senare mobiliserade serberna för folkmordsvåldet.
En sak är de falska historier som cirkulerades och kolporterades av den Milosevic-styrda dagstidningen Politika i Belgrad om islamiseringen av de bosniska muslimerna och deras parti, men mer intressant är den resonans som en del av dessa påståenden kan ha fått i verkligheten. Detta började vi fundera på speciellt efter ett samtal vi en gång hade i Sarajevo med Senad Pecanin, chefredaktör för den oberoende veckotidningen Dani. Han hävdade ganska direkt att den förre presidenten Alija Izetbegovic var i den serbiska underrättelsetjänsten KOS’ sold, med uppdrag att radikalisera det muslimska partiet SDA och därmed skrämma de bosniska serberna till en mobilisering kring de egna nationalisterna i SDS, Radovan Karadzics parti. Det är naturligtvis en dramatisk konspirationsteori som man måste förhålla sig tvivlande till, tills det eventuellt framkommer något mer handgripligt än efterklokhetens logik.
Vi diskuterade det också med vicepresidenten i den bosniska akademin, den tidigare kommunisten Muhammed Filipovic, och fick veta att det nog var så det förhöll sig. Han är en brysk äldre herre och en så respekterad intellektuell att han fått titeln ”en institution med en hatt”. Men vi ville ändå ha mera på bordet, också om detta att vara fundamentalist och den serbiska underrättelsetjänstens nyttiga idiot kan tolkas på flera sätt.

En shariastat?

Izetbegovic behövde inte nödvändigtvis vara köpt av KOS eller införstådd med deras syftemål, inte ens om, som Pecanin påpekade, både de muslimska och serbiska nationalisterna hade samstämmiga planer för en delning av landet. Serberna (republiken Serbien med de bosniska serberna i SDS som galjonsfigurer och hantlangare) krävde ett etniskt rent Östbosnien för att kunna infria sitt program om ”alla serber i en stat” och fundamentalisterna i SDA med Izetbegovic i spetsen behövde ett etniskt rent muslimskt stycke Bosnien för att kunna infria sina visioner från Izetbegovics ”Islamiska deklaration” om en shariastat styrd av prästerskapet på diktatoriskt sätt. Den enda konflikten mellan dessa visioner var var gränserna skulle gå geografiskt mellan dessa två etniska stater. Och detta var något som bara kunde avgöras av de realiteter som kriget skulle skapa. Därför var kriget nödvändigt.
Men till detta bör man tillfoga att Alija Izetbegovic inte nödvändigtvis var helt medveten om vad som skedde. Han kände kanske inte till alla schackdrag som gjordes och på vilket sätt han själv ingick i ett manus skrivet av KOS i Belgrad. Han kan ha haft en fanatisk och blind tilltro till att han utkämpade sin egen kamp för sin islamiska stat, och insåg kanske inte på vilket sätt han med sin religiösa uppenbarelse var med om att skapa en grogrund för den mordiska serbiska mobiliseringen – men allt detta var planerat av serberna, som såg till att fundamentalistiska krafter fick inflytande hos deras muslimska fiende. Vid en viss tidpunkt blev en av grundarna av partiet, Salim Sabic sålunda avslöjad som spion för KOS av de moderata i partiet. Också KOS-chefen i Belgrad, Aleksandar Vasiljevic, skröt vid ett tillfälle övermodigt över att ha inte mindre än tre agenter i ledningen för SDA.

Självmordssabotage

Men inför alla dessa konspirationsteorier måste man naturligtvis hålla huvudet kallt och tillsvidare behandla dem som hypoteser, som kan förkastas eller utforskas vidare. Med fara för att bli uppslukade av det balkanska ryktesvansinnet vill vi gärna gå vidare och försöka få träffa den påstådda ledaren för den hemliga skuggledningen för det muslimska SDA, Hasan Cengic, för att se om det finns någon täckning för allt detta.
Det är inget annat att göra, eftersom ingen kunnat förklara något som verkat som ett självmordssabotage från SDA:s skuggledning som sade nej till en fred med serberna, så att säga minuterna innan kriget utlöstes. Det fick vi förklarat av Adil Beg – greve Adil Zulfikarpasic – under en mellanlandning i Zürich på vägen till Belgrad. Han har en bakgrund i den kommunistiska partisanrörelsen och utvandrade efter det andra världskriget till Schweiz, besviken över kommunisternas nepotism och bristande demokrati. Här skapade han ett affärsimperium, samtidigt som han genom en exiltidskrift engagerade sig för Bosniens nationella sak.
Under den sista tiden före kriget engagerade han sig tillsammans med en tidigare partikamrat, den tidigare nämnda Muhammed Filipovic, i ett fredsinitiativ riktat till serberna, med carte blanche från Alija Izetbegovic. Han förhandlade först med de bosniska serberna och sedan med Slobodan Milosevic själv i Belgrad. Det avgörande för serberna var naturligtvis att de i en union – federalt eller konfederalt i ett rest-Jugoslavien – konstitutionellt skulle kunna fortsätta att leva tillsammans i en stat, både de bosniska serberna och serberna i Republiken Serbien. Därför var de, enligt Adil Zulfikars referat av sina samtal med Milosevic, redo att avveckla sina separatistiska planer på att att riva loss det serbiska Bosnien från Republiken Bosnien. De förhandlade om fred medan de förberedde sig för krig, men var redo att överge de aggressiva planerna och demobilisera de bosniska serberna. Allt höll på att falla på plats, men i sista ögonblicket sände SDA:s skuggledning ett fax till en TV-station om att de var emot alla förhandlingar med den serbiska ledningen. Så hade vägen öppnats för kriget.
Också i ljuset av denna mystifierande handling, som ingen kunnat kasta ljus över och förklara, är det meningsfullt att få den s.k. skuggledningen för SDA identifierad och uppsöka den. En sak är att kriget planerades och orkestrerades från Belgrad, en annan är på vilka sätt andra parter – medvetet eller omedvetet – varit lydiga medspelare. Vem var krigets mästare? Inte bara krigets serbiska mästare utan också dess bosniska mästare? I detta ligger inga beskyllningar, enbart vår nyfikenhet beträffande hur katastrofen kunde ske.

”Mörkrets Furste”

Sonja Biserko ger oss råd om vilka människor i Sarajevo som kan hjälpa oss att finna fram till dem vi är intresserade av, bland andra nämnda Hasan Cengic, av motståndare också kallad ”Mörkrets Furste”. Det låter som om han skulle ha varit krigets mästare på andra sidan av de bosniska bergen, som vi ska korsa om ett par dagar.
Själv är Sonja naturligtvis upptagen av det stundande valet och av vilken status sanningen om kriget har i den serbiska offentligheten och det bristfälliga intresset för och vetandet om landets andel i krigsförbrytelserna. All denna okunskap bidrar till att korrumpera det politiska klimatet i landet.
Vi diskuterar vilken roll filmerna om kriget haft för förståelsen och minnet och på vilket sätt förståelsen snedvridits av konstnärliga tolkningar. Den konkreta planeringen av kriget och dess bakgrund i hemliga operationer, sådana som de som vi försöker klarlägga, blir utsuddade t.ex. i Kusturicas filmer eller i bosniern Danis Tanovics No Man’s Land, där kriget framstår som något ontologiskt, som en apokalyps, som härrör ur en ond kraft i mänskan o.s.v. Kriget och planeringen av kriget bortförklaras i konstens optik och konsten blir därmed en del av krigets egen logik, vars sista stadium är glömska och ödeläggelse och relativisering av minnet.