Goya beskrev våldets natur så komplext, allmängiltigt och gåtfullt att hans verk fortsätter att gripa och ruska om oss.
Jag stod ofta och undrade vilken slags märklig kraft som hade skapat de ”svarta målningarna” som hade tagits ned från väggarna i La Quinta del sordo, eller den döves hus, där Goya hade tagit sin tillflykt efter Napoleonkrigen och efter det att han hade förlorat hovets gunst. Senare skulle jag få reda på att även internationella konstkritiker uppfattade dem som fantastiska, men ”gåtfulla”, som Robert Hughes skriver i sin Goyabiografi.
Goya är utan tvekan konstnärernas konstnär. Blandningen av teknisk briljans, närvaro, formkänsla och uppfinningsrikedom gör honom till en av alla tiders största målare.
Men det tog honom tid, och en stor del av sitt liv för att komma dit. Hade han dött femtio år gammal hade han knappast gått till konsthistorien som mer än en habil porträttmålare och konventionell utsmyckare av kyrkor. Men han skulle leva ytterligare drygt trettio år, och vara aktiv in i det sista. Och det är under denna senare del av sitt liv som han enligt min mening gradvis utvecklas till en i grunden universell målare, och tar sig an en tematik som rör de innersta nervtrådarna av det mänskliga villkoret.
I stor utsträckning betingades denna utveckling av den historiska tid som det föll på Goyas lott att leva i. Spanien var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet ett sönderfallande imperium, som inte bara redan hade förlorat sitt europeiska inflytande och sina kolonier på andra sidan havet, utan också sin inre stabilitet. Upplopp var vanliga, röveri överallt närvarande, att ge sig ut på vägarna var ett vådligt äventyr där det var långt ifrån säkert att man skulle nå sin destinationsort. Våldet låg alldeles under ytan i all social samvaro. I hård kontrast till tidigare århundrandens starka centralmakt, var Spanien nätt och jämt förmöget att bibehålla sin egenskap av nationalstat i utmarkerna av europeisk utveckling i allmänhet. Detta samhälle i upplösning är vad Goya beskriver i sin gravyrserie från 1798, som han kallade Los Caprichos.
maktens dragningskraft
”Un capricho” översätts vanligtvis med ”nyck” eller ”infall”, men innehåller också ett drag av ansvarslöshet eller förakt för gemensamma värderingar, solidaritet och den högst kristna ”broderliga kärleken”.
Vanliga teman i Los Caprichos är blandningen av människor och djur, ofta i förnedrande situationer. Här finns människor som förvanskats med åsneöron, onaturligt okänsliga munnar och likgiltiga ögon. De skulle nästan kunna beskrivas som masker. Figurerna blir anonyma i all sin särskildhet, skalas av sina individuella anletsdrag, där ansiktet stundom kan bli endast en svart punkt och där det är den kroppsliga gesten som uttrycker hela känslotillståndet. I en intressant liten artikel av Ulf Linde betonas just denna aspekt av Goyas måleri, som sedan återkommer i senare verk.
Denna urskiljningslöshet är ett centralt tema också i den franskamerikanske författarenRené Girards skrifter om samhällelig kris, eller ”offerkris”, där den traditionella ordningen av att leva tillsammans hotas av en myriad individuella viljor som alla försöker tvinga på övriga samfundsmedlemmar sin egen version av sanningen. I sin desperata kamp om tolkningsföreträde blir de alla emellertid lika varandra, i alla relevanta aspekter identiska, utbytbara. Det intressanta blir inte längre att utifrån rationella argument välja sida, utan att rädda sig genom att välja rätt sida – det vill säga den vinnande – i syfte att skapa eller återskapa en gemenskap, eller ett samhälle. Masken är ett effektivt sätt att beskriva denna identitet eller utbytbarhet, liksom förblandningen av människor och djur är det.
Goya, som alltid hade ett närmare förhållande till ”vanligt folk” från vilka han själv härstammade än till politikens högre sfärer – även om han livet igenom var fascinerad av och dragen till makten – kritiserar brutalt i Los Caprichos de samhällsklasser – huvudsakligen den klerikala – som enligt hans mening är orsaken till Spaniens efterblivenhet.
Ordet Caprichos kan således härledas till Goyas eget ”infall” att kritisera denna samhällsbärande grupp som i princip var omöjlig att kritisera; gravyrerna publicerades inte, men Goya blir i alla händelser hörd av en inkvisitionsdomstol, och endast genom välvilliga vittnesmål till hans förmån räddad från att krossas av de faktiska makter som vid tidpunkten konstituerar spanskt samhälle. Men ordet kan också hänföras till den ansvarslöshet som präglade de härskande makterna och inkvisitionen.
Här kan vi tydligt se dikotomin mellan Goyas vilja till ett stabilt och självständigt samhälle, och hans samtidiga vilja till förändring, genom revolution eller reformation av detsamma. I Los Caprichos är Goyas vägval mellan illustrationen eller moderniteten, och traditionerna, mer tydlig än någonsin.
Intressant i sammanhanget är en av hans mest berömda gravyrer, som ursprungligen var tänkt som försättsblad till Los Caprichos. Texten under lyder på spanska: ”El sueño de la razón produce monstruos”. Det här är i princip omöjligt att översätta, vare sig till svenska eller engelska, då ordet ”sueño” betyder både sömn och dröm. Goya själv gjorde en tilläggsförklaring där han hävdade att det skulle tolkas som sömn, det vill säga att när förnuftet sover skapas monster, det vill säga de ugglor och fladdermöss som intar den övre delen av verket. Men det är inte alltför vågat i ljuset av den senare franska invasionen, att påstå att den andra tolkningen är lika giltig: ”Vad förnuftet drömmer om skapar monster”.
krigets olyckor
När Napoleons armé går över Pyrenéerna blir Goya, liksom många andra framstegsvänliga spanjorer, till en början upprymd. Upplysningen skulle komma till det efterblivna Spanien, kyrkan och inkvisitionen skulle sättas på plats, och den parasiterande adeln tvingas till reträtt. Emellertid skulle deras förhoppningar snart komma på skam. Den franska armén skulle visa sig vara lik alla andra arméer: den mördade männen, våldtog kvinnorna och lämnade barnen föräldralösa. Som representant för det upplysta var den skral.
Detta är huvudtemat i Goyas nästa gravyrserie: Los desastres de la guerra, eller krigets olyckor, och åter-igen är han dubbel. Större delen av serien är scener där de franska soldaterna förgriper sig på spanjorer, men Goya är inte okänslig för att även spanjorerna förråas av kriget och begår liknande fruktansvärda handlingar. Det som var tänkt som upplysning blev till brutalisering av bägge sidor i konflikten. I denna strid blir de allt mer lika varandra och förfaller till ett generaliserat våld.
Vid sidan av tematiken upptäcker Goya här horden, eller mobben, i form av uniformer och bajonettförsedda gevär. I en av gravyrerna är soldaterna inte ens närvarande, utan endast deras vapen som pekar mot sina offer. Så är också i det närmaste fallet i den stora målningen ”Tres de mayo” eller Den tredje maj. Dagen innan, den andra maj 1808, hade Madrids befolkning genomfört ett spontant uppror mot fransoserna, vilket misslyckats, och dagen därpå lett till omfattande arkebuseringar. Goya målade bägge scenerna, och det är i den andra han återigen beskär sin bild på ett sätt som tillåter honom att komma närmare det mänskliga dramat som utspelar sig än någon målare före honom; tidigare beskrivningar av krigets hemskheter hade alltid befunnit sig på avstånd, inramat i själva verket. Goya kommer nära. Plötsligt ser han offret, den människa som ska bära syndabockens huvud, mannen i den vita skjortan som förgäves ber för sitt liv. Soldaterna syns bakifrån, och i sina uniformer saknar de enskilda drag. De är lika urskiljningslösa som soldaterna som korsfäster Jesus och för honom till Golgata.
den döves hus
Mimesisbeteendet, där våldet i Girards teori breder ut sig likt en oljefläck på en duk för att till slut omsluta ett helt samhälle av identiska fiender, är en tämligen precis beskrivning av Spanien under Goyas livstid, såväl före som efter den franska invasionen, liksom det går att extrapolera till 1930-talets inbördeskrig.
Efter Napoleonkrigen förlorar Goya hovets gunst och flyttar till La Quinta del sordo, den döves hus. Goya är förvisso sedan länge stendöv, men namnet kommer från den tidigare ägaren, som led av samma handikapp. Där målar han väggarna med några av konsthistoriens märkligaste verk, som går under samlingsnamnet ”de svarta målningarna”. Här finns Saturnus som äter sitt eget barn, och hundhuvudet som kikar fram i underkanten av en målning, som kritikerna länge trodde var oavslutad på grund av det stora utrymmet ovanför. Och här återkommer mimesistemat i en av sina mest arkaiska former, nämligen som brödrafienderna i tvekampen. Två män slåss med klubbor mot bakgrunden av ett sterilt landskap som bär alla kännetecken av målarens barndomslandskap i Aragonien. Men om landskapet är lokalt är temat universellt. Det finns ingenting hos vare sig den ene eller den andre som gör att vi kan känna större sympati eller motvilja för endera parten. I kampen utplånas deras särdrag, de blir omöjliga att skilja åt. De skulle kunna vara Kain och Abel i Bibeln, Polyneikos och Eteokles i Euripides pjäs De feniciska kvinnorna, Romulus och Remus från romersk mytologi. Var och en tror att det egna sista slaget skall vara avgörande, och att utgången leder till en verklig skillnad, alltmedan likheten mellan dem ökar och förvandlar dem till kopior av varandra.
Goyas bidrag är att de mitt i striden sjunker ned i en slags kvicksand. I ögonblicket han målar har de redan sjunkit till knäna. Det är Goyas konstnärliga intuition som får honom att beskriva maktkampen, som ytterst går ut på skapandet av ett nytt samhälle, som en sjunkande rörelse.
I Girards teori kan denna allas strid mot alla, som författaren kallar för ”offerkris”, bara upphöra genom att horden kommer samman och riktar hela sitt agg mot en enskild person, som får ta på sig samhällets samlade skuld. I det antika Grekland institutionaliserades beteendemönstret genom att man höll en person, ofta en krigsfånge eller någon annan marginell människa, som fånge på stadens bekostnad. Vid tillfällen av samhällskris plockades han fram och fick löpa gatlopp genom staden, i syfte att folk skulle få överlasta sina synder på honom genom att skymfa, sparka och slå. Som en modern dammsugare rensade således personen ifråga, som gick under namnetpharmakos – ett ord som på flera språk kommit att betyda läkemedel – skulden från mänskorna han misshandlades av. Till slut mördades han rituellt och offentligt, och därmed var skulden utdriven och samhällsordningen återställd. Den feniciska Baalkulten var parallell, men använde sig av barnoffer snarare än vuxna, och var och en av oss känner igen beteendet från skolgårdens stundtals grymma värld av mobbning.
gud och djävulen
På sina väggar i den döves hus målar Goya två scener av horden, eller mobben. Den första av San Isidrofesten, eller den fest som staden Madrid ägnar sitt skyddshelgon. Han hade målat en tidigare, i yngre år, en ljus och vacker bild av pastoral kvalitet, med galanta herrar och damer med parasoll. Den här gången är det mörkt, och männi-skorna går som i ett begravningståg till ”festen”, urskiljningslöst, tungt och lastbart. Horden ringlar sig likt en orm över kullarna som leder till festplatsen utanför staden; i mångt och mycket är det en pendang till Dionysosfesten i Euripides Backanterna. När Tereisias och Kreon stapplar, gamlingar som de är, till den grekiska festen tar de på sig sina bästa kläder och kröner sina huvuden med blad i syfte att festen ska avlöpa lyckligt. Nu gör den inte det, utan slutar med mordet på Penteus, men gamlingarna har i alla fall försökt. I Goyas målning finns döden redan närvarande under vandringen ut från staden. Festen skall återställa samhällsordningen och alla är medvetna om att detta kräver ett offer.
I den andra målningen är horden än mer tydlig. El aquelarre, eller ”Bockens äng”, visar en grupp människor som sitter framför en svart bock, en syndabock, som de uppenbarligen tillber. Återigen är gruppen urskiljningslös. På samma sätt som den hord som får den vacklande Pilatus att sända Jesus i döden i den bibliska berättelsen, saknar de individuella drag och Goya beskriver dem som ett slags kluster. Bredvid den svarta syndabocken finns en liten vit figur. Den kan tolkas som syndabockens dubbla funktion. I ett första skede måste den beskrivas som alltigenom ond i syfte att människorna ska kunna nedlägga alla sina skulder på den. Väl död eller utdriven blir den god, eftersom det är kring den som den förlorade samhällsordningen återställs. Det är samma figur som Sofokles beskriver i sina två Oidipusdramer: I Kung Oidipus är han fadermördaren som lägrar sin mor och därför drar olycka (pest) över Tebe, i Oidipus i Kolonnos är han däremot en vördad åldring. Ondskan och godheten har, precis som i vissa kristna, mystiska traditioner, samma ursprung, är två sidor av samma mynt. Gud och djävul är samma sak, ett tvillingpar som människorna uppfunnit för att kunna leva tillsammans.
Det är inte min avsikt att med denna artikel stänga in Goyas konstnärskap i en snäv tolkning av girardianskt snitt. Hans skaparkraft är alltför stor och pekar i alltför många riktningar för att något sådant skulle vara meningsfullt. Men Girards teorier om mimesisteori och syndabocksbeteende, kastar enligt min mening ett klargörande ljus över några av de mest betydelsefulla aspekterna av Goyas måleri.
Anders Forsberg