Låssmed, bilmekaniker, journalist, nobelförfattare. När José Saramagoföreläser i Helsingfors väljer han att blicka tillbaka på sitt långa och händelserika liv för att konstruera historien om hur författaren Saramago kom till. Under sitt besök hinner han se föreställningen Laulustaan lintu tunnetaan och tala på både universitet och i bokhandlar.
Sal fem i universitetets huvudbyggnad är fylld till brädden, och några latinamerikaner som fått ståplats väser que mal, que mal – hur kan man placera en nobelpristagare i en så liten och oansenlig sal? En stund senare blir de bönhörda, arrangörerna har märkt att de underskattat intresset för José Saramago, och publiken bufflar sig till ett större och högtidligare utrymme. Tillfället inleds med professor Hannu Riikonens korta presentation av Saramago, varpå författaren själv börjar spinna fram historien om sitt liv – så som man kan göra när man är 84 år gammal. Saramago är mycket exakt; i varje ögonblick anger han både årtal och sin ålder.
– När jag var 24 år gammal publicerades min första bok. Efter det hade jag en skrivpaus på 20 år, ända fram till år 1966. Jag kände att jag dittills inte hade något av vikt att säga, och då ska man hellre vara tyst.
Ett av de många tillfällen Saramago gestaltar som vändpunkter i sin karriär kom då han 1969 arbetade med en bok om de fattiga lantbrukarnas liv, men hade svårt att hitta en stil för att beskriva dem.
– Jag började utan större personlig prägel i texten. På sidan 24 hände något med min stil, min röst – jag vet inte vad! Efter det har jag skrivit med denna nyfunna stil, den som kallas José Saramagos stil. Jag har slutat använda alla skiljetecken utom punkt och kommatecken. Jag vill ha pauser i texter på samma sätt som i musik. Jag använder dock inte denna stil mekaniskt, utan anpassar den till varje bok.
Sedan menar Saramago att hans egentliga skrivarbana inleddes 1993 när han var 71 år gammal. Inte helt oväntat är ålder och samhällets ungdomskult teman som Saramago speciellt understryker.
– Min roman Baltasar och Blimunda utkom 1982 när jag var 60 år. Ofta håller 60-åriga författare på att avsluta sina karriärer, medan jag precis höll på att starta min. Det är någonting jag faktiskt vill påminna alla er unga här i publiken om; livet slutar inte vid 30! Jag har på äldre dar skrivit verk som jag inte hade kunnat skriva som ung eller ung vuxen. Ni unga måste också minnas att vi äldre bör respekteras. Vi har ännu mycket att komma med. Till de äldre vill jag hälsa att ni inte ska låta pensionera er! Jag tror starkt på att arbetet ska fortsätta till döden.
Viktiga läsarbrev
Även i romanform har Saramago börjat bearbeta sin livsberättelse. I sin nyaste bok As pequenas memórias skriver han om sin barndom och den fattiga by där han växte upp.
– På 50 eller 60-talet läste jag Sillanpääs bok Det fromma eländet, och kände precis igen mig i beskrivningarna av den fattiga miljön. Jag föddes i en familj som inte ägde någon jord, och mina föräldrar jobbade därför på andra människors jordegendomar. Både mamma och pappa var analfabeter, min pappa lärde sig senare att läsa lite. Tanken är att min bok ska vara så objektiv som möjligt. Det är inte berättelsen om ett offer, om elände, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Men en intressant fråga är ju hur ett barn i en analfabetisk familj blir författare?
Saramago har aldrig studerat på universitet, utan är i stället utbildad låssmed. Trots det är han idag doctor honoris causa på trettiofem universitet. Han poängterar att alla författare måste vara självlärda eftersom ingen fakultet kan lära en skriva skönlitteratur. Saramagos sätt att förkovra sig i litteraturen var att som tonåring efter jobbet gå till Lissabons bibliotek. Som nittonåring köpte han sin första egna bok för lånta pengar.
Vi i publiken hade upplysts om att Saramago skulle kunna spendera en timme med oss, men varje gång han besvarat en fråga blir han nyfiken på nästa. När vi överskridit tiden med det dubbla ber konferencieren Saramago svara på en sista fråga, vilket får författaren att kontra med ett bestämt nej, nej, nej. Det märks att Saramago tycker kontakten till läsarna är mycket viktig. Han är märkbart stolt över det stora antal brev han får.
– Ja, jag får många brev men färre än Madonna så klart. Vissa av breven är mycket personliga. Hatbrev får jag egentligen mycket sällan, men en kvinnlig läsare från Brasilien skrev till mig att ”o, om ni bara skulle leva under inkvisitionen så att jag från mitt fönster fick se er brinna på bål”. Speciellt sympatiska är de brev där skribenterna berättar om vad de tänker, både i allmänhet och om det jag skrivit, och berättar om sina egna liv. Då blir det inte bara en relation mellan författare och läsare utan mellan två människor.
Det som främst får vissa läsare att förhålla sig kritiskt till Saramagos produktion är den egenskap som ofta kallas pessimism; han tror varken på Gud eller på människans godhet.
– Jag tror att det har skett ett stort misstag, vi borde aldrig ha fötts till en värld som denna. Ibland kallas detta för pessimism. Men ärligt talat, kan någon säga att vi lever i en lycklig värld, att det är så här vi skulle leva? Frågan är hur vi kunde förändra detta. Jag tror inte på Gud.
– Varför skulle Gud ha skapat denna värld? För att leka med oss? Jag är 84 år gammal och tror inte mera på barnsagor.
Ett oväntat möte
Den egentliga orsaken till Saramagos Helsingforsbesök är föreställningen Laulustaan lintu tunnetaan (Det är på sången man känner igen fågeln) som uppfördes i G18:s festsal söndagen den 25 mars. Evenemanget, även kallat Accademia Poetico-Musicale, baserar sig på texterna om kompositören Domenico Scarlatti i Saramagos roman Baltasar och Blimunda, och kom till kring cembalisten Elina Mustonens tolkning av Scarlatti. Mustonen hade skickat sin Scarlatti-inspelning till Saramago som storligen beundrat musiken och sagt att han gärna skulle höra Mustonen spela live. Den föreställning vi ser på G18 består förutom cembalon av Sirkka Lampimäkis sång, Tom Wenzels recitation av Saramagos text samt av Sara Länsivuoris dans. För koreografin står Aku Ahjolinna och för regin Lisbeth Landefort.
Personerna som framträder i kvällens föreställning är fyra; uppfinnarprästen Bartolomeu Lourenço de Gusmão, folkets företrädare Baltasar och Blimunda, samt Domenico Scarlatti som mellan 1719 och 1729 verkade som kompositör, kapellmästare och musiklärare vid kung João V:s hov i Lissabon. Texten bygger på samtalen mellan prästen och Scarlatti, och utspelar sig före den stora jordbävningen 1755. Vi hör om klosterbygget i Mafra och om Jättefågeln – ett flygplan som Baltasar och Blimunda byggt efter prästens ritningar och som snart skall anträda en farlig färd. Själv verkar Saramago mycket nöjd över föreställningen.
– Det var en utomordentlig kombination av musik och ord. Sångerskan sjöng vackert, cembalisten spelade utsökt vackert. Cembalon är ju för övrigt ett instrument som det är mycket lätt att spela fel på.
Atmosfären på G18 är värdig utan att vara stel. Det är något som Saramago i slutet av sitt besök speciellt tackar finländarna för. Han säger sig vara en vän av chosefria och avslappnade sammanhang. Saramago tycker sig se flera likheter mellan sättet att vara i Portugal och Finland.
– Både portugiser och finländare lever anspråkslöst och är ödmjuka. Jag har märkt att man här i Finland också talar med låg röst och lever ett lugnt liv. Jag tycker att finländare verkar bete sig mycket väl, och det är inte så vanligt idag.
På Finska bokhandelns Saramago-träff får författaren uppleva mer av den finska chosefriheten. Mitt i författarintervjun är det någon ur bokhandelns personal som diskret gestikulerar åt en kollega, och några av oss råkar få syn på orsaken. Där står presidentTarja Halonen och tittar lite skyggt fram bakom tidningshyllorna. Hon vill stå, precis som alla andra som kommit sent. När Saramago slutat prata går presidenten fram till författaren och delger honom sin uppskattning av hans böcker. Författaren ser tagen ut när han får höra vem kvinnan i blått är. När det blir dags för signering går Halonen fram till bordet och fiskar upp tre böcker ur den mörkblå tygkassen. På post-it lappar skriver hon familjemedlemmarnas namn, och Saramago plitar ner namnen i böckerna. Knappast har han någonsin träffat ett statsöverhuvud på detta sätt förut. Jag tänker mig att vi är många i bokhandeln som känner stolthet över att han får göra det just här och nu.
Heidi Johansson
