778
Fadren i regi av Markus Sundblom på Svenska Teatern är en speciell och omskakande föreställning.
Den är mycket symbolistisk och snarast mardrömslik på ett sätt som ger stoff för eftertanke länge efteråt. Hela föreställningen styr bort från den konventionella tolkningen av Strindbergs kvinnofientlighet och demoniserande av kvinnan, sägerSundblom och det stämmer. Väldigt mycket fokuseras det på hur mansrollen via Ryttmästarn – Mikael Andersson – här är konstruerad samt den rollens sönderfall.
I den här uppsättning finns enbart män på scenen, så att hustrun Laura spelas av Mitja Sirén, amman av Göran Schauman och dottern Bertha av Robert Jordas, som också spelar Nöjd. Det som genom den här rollbesättningen blir tydligt är kvinnorollernas egenskap av just roller. Eller snarare kan man välja att se de omvårdande och stödande egenskaperna tydligt som roller, kanske som sådana stödande roller som Ryttmästarn behöver. Dottern Bertha å sin sida bär mask och gul plastpåse runt huvudet så att hon blir mera som ett ting med plastig röst än en människa sedd ur omgivningens synvinkel.
Mitja Siréns inlevelsefulla gestaltning av hustrun Laura gör att jag sympatiserar med hennes situation. Föreställningen handlar i hög grad om Ryttmästarens kris, och han är här inte enbart ett hjälplöst offer för hustruns manipulationer. Han sitter i början uppe på sin tron av böcker iförd guldbyxor, barockperuk och överlång röd mantel och verkar mest enfaldig och fången i sitt högfärdiga vetande och kunnande, eftersom han inte fattar att det är fråga om manipulation. Laura kommer in iförd olika djurmunderingar, fladdermusvingar och ett rävhuvud till exempel, men ger ändå ett mer mänskligt intryck än Ryttmästarn som målmedvetet går sin undergång till mötes.
Ryttmästaren, i Mikael Anderssons välfunna uttryck, är med andra ord rejält irriterande och den känslan stiger när han avslöjar sin bristande självständighet och sitt modersberoende genom att lägga sig vid ammans bröst mot slutet av pjäsen. Strindberg har verkligen fått till en tydlig framställning av belägenheten, kan man säga. Samtidigt tycks det handla om ett slags borgerlig instängdhet, en fångenskap i ojämlikhet och i en ojämlik strävan, som också finns i till exempel Fröken Julie. Därför passar pjäsen väldigt bra i den finlandssvenska, på många sätt konservativa miljön och ger faktiskt en viss samhällskritisk dimension, om man så vill.
Dräkterna är ett markant inslag i föreställningen, och särskilt den helgrå doktorns koreografiska åkande med sin elrullstol stannar i minnet. Det är intressant att fundera på varför dräkterna är sådana, att både ta till sig intrycken känslomässigt, men samtidigt söka efter samband, förklaringar. Den inställsamma prästens ovanliga tidningskostym lämnar till exempel kvar frågetecken om en attityd och en hel livsinställning. Scenografin brer på lika mycket, till exempel med ingångar klädda med vitt tyg påminnande om kvinnliga könsorgan – en sådan får också publiken träda in igenom.
Kort sagt kan man säga att det är en föreställning som lämnar kvar en hel del frågor och inte så lite irritation hos åskådaren. Det är bra. För en kritiker uppstår därtill en spänningsfylld kommunikation med pjäsen om Valerie Solanas, som hade premiär i Betaniahuset följande kväll. Jag tror att själva idén blir att man börjar ställa frågor kring sådant som tidigare har verkat som något orubbligt eller självklart i de sociala sammnhang man valt eller möjligen hamnat i. Man kan börja se att det också finns andra val.
Mitja Siréns inlevelsefulla gestaltning av hustrun Laura gör att jag sympatiserar med hennes situation. Föreställningen handlar i hög grad om Ryttmästarens kris, och han är här inte enbart ett hjälplöst offer för hustruns manipulationer. Han sitter i början uppe på sin tron av böcker iförd guldbyxor, barockperuk och överlång röd mantel och verkar mest enfaldig och fången i sitt högfärdiga vetande och kunnande, eftersom han inte fattar att det är fråga om manipulation. Laura kommer in iförd olika djurmunderingar, fladdermusvingar och ett rävhuvud till exempel, men ger ändå ett mer mänskligt intryck än Ryttmästarn som målmedvetet går sin undergång till mötes.
Ryttmästaren, i Mikael Anderssons välfunna uttryck, är med andra ord rejält irriterande och den känslan stiger när han avslöjar sin bristande självständighet och sitt modersberoende genom att lägga sig vid ammans bröst mot slutet av pjäsen. Strindberg har verkligen fått till en tydlig framställning av belägenheten, kan man säga. Samtidigt tycks det handla om ett slags borgerlig instängdhet, en fångenskap i ojämlikhet och i en ojämlik strävan, som också finns i till exempel Fröken Julie. Därför passar pjäsen väldigt bra i den finlandssvenska, på många sätt konservativa miljön och ger faktiskt en viss samhällskritisk dimension, om man så vill.
Dräkterna är ett markant inslag i föreställningen, och särskilt den helgrå doktorns koreografiska åkande med sin elrullstol stannar i minnet. Det är intressant att fundera på varför dräkterna är sådana, att både ta till sig intrycken känslomässigt, men samtidigt söka efter samband, förklaringar. Den inställsamma prästens ovanliga tidningskostym lämnar till exempel kvar frågetecken om en attityd och en hel livsinställning. Scenografin brer på lika mycket, till exempel med ingångar klädda med vitt tyg påminnande om kvinnliga könsorgan – en sådan får också publiken träda in igenom.
Kort sagt kan man säga att det är en föreställning som lämnar kvar en hel del frågor och inte så lite irritation hos åskådaren. Det är bra. För en kritiker uppstår därtill en spänningsfylld kommunikation med pjäsen om Valerie Solanas, som hade premiär i Betaniahuset följande kväll. Jag tror att själva idén blir att man börjar ställa frågor kring sådant som tidigare har verkat som något orubbligt eller självklart i de sociala sammnhang man valt eller möjligen hamnat i. Man kan börja se att det också finns andra val.
August Strindberg: Fadren. Regi och visualisering: Markus Sundblom. I rollerna: Mitja Sirén, Göran Schauman, Robert Jordas, Mikael Andersson, Thomas Backlund, Ivar Rosenblad. Scenografi: Markus Serala. Premiär på Svenska Teaterns Mini-scen 29.3.2007.
Monika Holmström
