819
Puhdistus handlar om krigets konsekvenser ur kvinnornas perspektiv, med bakgrund i Estlands närhistoria.
Ett viktigt och för scenen nytt tema lyfter Sofi Oksanen fram i sin debutpjäs Puhdistus: Sexuella övergrepp, särskilt sådana som förekommer under krigsförhållanden. Platsen är Estland, med utgångspunkt i 90-talet och smärtsamma återblickar i Estlands närhistoria under 1900-talet, som tydligen är bekant för Sofi Oksanen via hennes estniska mor.
På scenen finns en enkel vägg som tycks vara klädd med tidningspapper och mytologiska bilder, dessutom försedd med olika årtal. Den väggen kommer under spelets gång att glida upp, användas både som inner- och yttervägg, förändras på alla möjliga intressanta vis. Framför väggen finns en bänk och på bänken en sovande kvinna i minimala kläder. En äldre kvinna kommer fram, väcker den sovande. Så börjar spelet, men före det visas en kort videofilm med soldaters övergrepp som tema.
Föreställningen skulle alltså kunna bränna till riktigt ordentligt, men många scener stannar halvvägs i sitt uttryck så att tolkningen verkar oklar. Vissa scener – särskilt de där avslöjanden om svåra händelser kommer fram – har en riktig spänning och ett berörande djup, men ofta känns karaktärerna på något vis platta, endimensionella. Jag får inte riktigt tag på regissörens, Mika Myllyahos, tanke med uppsättningen annat än att berätta den här historien, från a till ö. Det kan också vara så att temat med sexuella övergrepp upplevs som så svårt av både författaren och regissören att få andra dimensioner av gestalternas liv har rymts med.
Men det är en nedtystad historia som berättas och det handlar om krigets historia ur kvinnornas perspektiv, sällan i fokus. Projektet att lyfta fram kvinnornas smärtsamma upplevelser är därför lovvärt. Stora delar av upplevelserna och den ganska invecklade historien kommer fram i dialogen, mest i den unga Aliides (Elena Leeve) berättelser om händelser hon hållit tyst om. Kopplingen till prostitutionen via kvinnan som hittas på bänken utanför Aliides hus, Zara (här Emmi Pesonen), är intressant och ger djup åt skildringen. Zara är den som utvecklas mest i pjäsen och får chansen till ett annat slags liv. Den scen där nutids-Aliide (Tea Ista) berättar om sin skam på grund av prostitutionen för den förvånade horan Zara, har ett verkligt, brännande djup.
Elena Leeve som den unga Aliide gör ett trovärdigt porträtt av en kvinna som av omständigheterna blir tvungen att anpassa sig åt många håll, att göra kompromisser också så att samvetet måste ge vika – och allra mest är det kanske den historien som berättas här. Idén med oliktänkaren Hans (Jussi Nikkilä) som måste gömma sig i källaren hos Aliide är spännande men används inte fullt ut i regin. En långsammare, mer eftertänksam spelstil hade kanske gett publiken möjlighet att uppfatta alla dimensioner av den här problematiken.
I princip fungerar kompositionen med återblickar och flera samtidiga tidsplan och en fascinerande effekt är att man småningom lär sig se den unga Aliide i den äldre Aliide, se hur historien lagrat sig hos henne och hur alla berättelser småningom väller fram. Slutet är en tydlig konsekvens av berättelserna, även om videoelden trots allt ter sig något konstlad som avslutning.
Helheten blir ett ganska blandat intryck av en föreställning som vill mycket men som ändå kunde ha gått mera in i den smärta som kvinnorna bär på. Programbladets informativa redogörelse för Estlands närhistoria ger en värdefull bakgrund åt föreställningen.
Föreställningen skulle alltså kunna bränna till riktigt ordentligt, men många scener stannar halvvägs i sitt uttryck så att tolkningen verkar oklar. Vissa scener – särskilt de där avslöjanden om svåra händelser kommer fram – har en riktig spänning och ett berörande djup, men ofta känns karaktärerna på något vis platta, endimensionella. Jag får inte riktigt tag på regissörens, Mika Myllyahos, tanke med uppsättningen annat än att berätta den här historien, från a till ö. Det kan också vara så att temat med sexuella övergrepp upplevs som så svårt av både författaren och regissören att få andra dimensioner av gestalternas liv har rymts med.
Men det är en nedtystad historia som berättas och det handlar om krigets historia ur kvinnornas perspektiv, sällan i fokus. Projektet att lyfta fram kvinnornas smärtsamma upplevelser är därför lovvärt. Stora delar av upplevelserna och den ganska invecklade historien kommer fram i dialogen, mest i den unga Aliides (Elena Leeve) berättelser om händelser hon hållit tyst om. Kopplingen till prostitutionen via kvinnan som hittas på bänken utanför Aliides hus, Zara (här Emmi Pesonen), är intressant och ger djup åt skildringen. Zara är den som utvecklas mest i pjäsen och får chansen till ett annat slags liv. Den scen där nutids-Aliide (Tea Ista) berättar om sin skam på grund av prostitutionen för den förvånade horan Zara, har ett verkligt, brännande djup.
Elena Leeve som den unga Aliide gör ett trovärdigt porträtt av en kvinna som av omständigheterna blir tvungen att anpassa sig åt många håll, att göra kompromisser också så att samvetet måste ge vika – och allra mest är det kanske den historien som berättas här. Idén med oliktänkaren Hans (Jussi Nikkilä) som måste gömma sig i källaren hos Aliide är spännande men används inte fullt ut i regin. En långsammare, mer eftertänksam spelstil hade kanske gett publiken möjlighet att uppfatta alla dimensioner av den här problematiken.
I princip fungerar kompositionen med återblickar och flera samtidiga tidsplan och en fascinerande effekt är att man småningom lär sig se den unga Aliide i den äldre Aliide, se hur historien lagrat sig hos henne och hur alla berättelser småningom väller fram. Slutet är en tydlig konsekvens av berättelserna, även om videoelden trots allt ter sig något konstlad som avslutning.
Helheten blir ett ganska blandat intryck av en föreställning som vill mycket men som ändå kunde ha gått mera in i den smärta som kvinnorna bär på. Programbladets informativa redogörelse för Estlands närhistoria ger en värdefull bakgrund åt föreställningen.
Puhdistus av Sofi Oksanen. Regi: Mika Myllyaho. Scenografi och dräkter: Eliisa Rintanen, Mika Myllyaho. I rollerna: Tea Ista, Elena Leeve, Emmi Pesonen/Leena Pöysti, Jussi Nikkilä, Juha Varis, Santtu Karvonen, Seppo Pääkkönen. Till den 28 september på Kansallisteatteri.
Monika Holmström
