Jag har någon gång åkt genom staden utan att stanna, men nu på denna soliga vårmorgon, har vi, Mikko Piela, Jouni Hiltunen, Timo Peltonen och jag kommit hit för att stanna lite längre.Filmregissören Mikko Piela letar här efter sina rötter, eftersom det bor flera Piela-familjer i staden.

Timo filmar letandet, Jouni är med som producent och jag fungerar som tolk. Stämningen bland oss är förväntansfull och mycket bra. Det skall bli en dokumentärfilm, under namnet Resan till Sokolow, av det här.
Vi kör vår bil till stadens centrum och börjar arbetet. Vår lilla grupp väcker en stor uppmärksamhet i staden. När vi tar fram vår kamera och mikrofoner vid stadens centralpark kommer folk till oss och frågar, vänligt nog, vad vi är ute efter. Vi förklarar och någon för oss till biblioteket, där det finns skrivet material om bland annat släkten Piela i Sokolow.
På eftermiddagen träffar vi Tadeusz Piela, som Mikko har haft kontakt med redan tidigare. Det är han som blir vår värd under den kommande veckan. Han föreslår att vi först skall gå till honom för att göra upp en tidtabell för de kommande dagarna.

Judefri stad

Vid hans hus märker vi att det några tiotals meter från oss finns en övergiven judisk gravplats. Vi går dit. Där berättar Tadeusz att hälften av stadens invånare var judar före kriget, men i dag finns ingen kvar. Det är inte svårt att tro när man tittar på gravstenarna. En del av dem har gått sönder och några har fallit omkull. Vid andra ändan av gravplatsen står en bensinmack.
Jag minns vad en busschaufför en gång tidigare sade i stadens centrum när jag frågade honom vad han tyckte om Sokolow. ”Nej, jag tycker inte om Sokolow.” ”Varför?” frågade jag. ”Det är en judisk stad.” ”Men det bor ju inga judar här” fortsatte jag. ”Men titta, i alla dessa hus runt parken, bodde judar före andra världskriget.” Jag såg mig omkring, men märkte ingenting som skulle vara speciellt judiskt i staden. Staden var i mina ögon som vilken som helst liten polsk stad med en stor katolsk kyrka på ett dominant ställe. Däremot såg jag ingenting som skulle likna en synagoga.
Busschaufförens ord får mig att tänka på en demonstration som ägde rum i Warszawa i oktober i fjol. I själva verket var det flera demonstrationer samtidigt i staden, både för och mot regeringen. Det var bara ett par veckor efter de våldsamma massdemonstrationerna i Budapest. Sammanlagt samlade de olika demonstrationerna i Warszawa bara cirka 40 000 människor. Det är ju ingenting i ett så stort land som Polen. Men, jag minns hur man i Polska familjeförbundets led (LPR, Liga Polskich Rodzin) bar en transparent där det stod ”Vill ni att Polen skall bli ett nytt Palestina?” Ja, Familjeförbundet, vilket fint namn, är ett regeringsparti i dagens Polen.

Bönderna och EU

Nästa morgon, mycket tidigt, befinner vi oss i stadens bageri. Mikko vill filma hur man bakar bröd i Sokolow. Det är en intressant process. Efter filmandet får vi smaka på färskt bröd och jag måste säga att arbetet som tolk smakar ovanligt gott just nu.
Därefter tar Tadeusz oss till en stor och öppen marknadsplats. Det är en tisdagsmorgon och folk har kommit långtifrån för att sälja jordbruksprodukter, men också andra varor. Det råder en riktig marknadsstämning. Alla känner Tadeusz som tidigare har varit stadsdirektör i Sokolow. Folk talar livligt. Jag hör hur det råder delade meningar om klimatförändringen. Någon säger att det har funnits torra och soliga vårar också tidigare. En annan hävdar däremot att denna vår kom alldeles för tidigt efter en lång höst. ”Vi hade ju ingen riktig vinter i år”, säger han.
Bara för några år sedan rådde det ett utbrett missnöje bland bönderna i Polen. Man protesterade mot EU-medlemskapet, som enligt många skulle göra jordbrukare fattiga och arbetslösa efter att Polen hade kommit med i EU. I dag tillhör bönderna dem som är mest nöjda med medlemskapet. För övrigt har stödet för EU bara stigit sedan Polen blev medlem år 2004.

Barbarer eller tatarer?

Det är en lördagskväll och vår sista egentliga arbetsdag i Sokolow. Tadeusz har organiserat ett ”släktmöte” i stadens kulturhus, som före kriget var synagoga.
Vi sitter runt ett långt bord och talar. Jag tolkar. Först är det Mikko som berättar olika teorier om hur släkten Piela har kommit till Finland eller Polen. Han säger att det kanske finns en möjlighet att släkten Piela i Sokolow skulle härstamma sig från krigare som i mitten av 1600-talet deserterade eller rymde från den svenska armén som krigade och plundrade byar och städer bara ett tjugotal kilometer norr om Sokolow. Mikkos teori om de polska Pielornas finska eller svenska rötter får ett mycket lamt stöd. ”Nej, den polska Piela-släkten kan inte härstamma sig från sådana barbarer”, säger en närvarande.
Han hävdar däremot att släkten Piela härstammar sig från tatarerna som i sin tur härjade och plundrade i området över tre hundra år tidigare.
Därefter blir det mycket andra teorier och snack. Efter att man slutat filma blir det också en massa mat och en del dryck.
En närvarande frågar mig: ”Är ni protestanter i Finland?” Innan jag hinner svara börjar en annan förneka det: ”Nej inte är de protestanter. Även den polske påven besökte Finland 1989”, säger han. Men jag svarar ändå:
– Ja, de flesta i Finland tillhör den lutheranska kyrkan, men för övrigt fäster man inte någon större uppmärksamhet vid om man är religiös eller inte. Det kallas tolerans. Men, det har varit glädjande att se att man inte i Polen heller är så noga om någon är katolik eller inte. Inte gör man här stort nummer av att den största nationalhjälten i dag i Polen, skidhopparen Adam Malysz, är protestant. Det är verkligen glädjande.

Tal i synagogan

Lite senare frågar samma man om vi i Finland har problem med ”kosmopoliterna” (läs judarna). ”De” säger han ”har sålt Polens national-egendom till utlandet för ingenting.”
Jag har lust att säga till honom, att min mor är ”kosmopolit”, fast hon inte är det. Men eftersom jag är med som tolk, säger jag med artiga ordalag att jag inte riktigt gillar sådant snack.
Jag säger inte heller till honom att han talar om det där i en gammal synagoga. Vi byter snabbt ämne och snacket går vidare.
Efter ”släktmötet” filmar vi ännu Mikko som sitter ensam på en parkbänk i Sokolow.
Klockan är nästan tolv. Jag vet inte vad de andra tänker, men jag märker att det är en stjärnklar vårnatt.