När vi stiger in i Elverkets salong hör vi regnljudet; det pågår medan vi sätter oss. När ljuset på scenen tänds ser vi själva regnet, som en ridå i förgrunden. Bakom regnridån en familj som sjunger Born in the USA. De är iförda Disney-masker. Det är en överraskande och effektfull scen som början på ett drama som långsamt, smärtsamt skall pressa in oss i den fängelseaktiga kommunikationens och familjehemligheternas sumpiga marker.
Familjens hem består av omålade träskivor som förstärker intrycket av krampaktig ödeläggelse. Mitt på scenen en trasig lädersoffa, i den familjefadern Dodge, i Jan Malmsjös gestalt. Mittemot soffan står en tv-apparat som Dodge sitter och slötittar på. Till vänster finns en trappa upp till andra våningen från vilken modern Halie, Lil Terselius, ropar sina påståenden till sin make i soffan. In träder den vuxna sonen Tilden, Torkel Petersson, med ett knippe majs i famnen. Allt ger en stämning av syrefattig trånghet, och man märker hur man dras med nedåt av kommunikationen som fastnat i hån och förakt från alla håll.
Manusförfattaren Sam Shepard diskuterar i en intervju i programbladet myten som grunden till problem: Myten om den amerikanska drömmen, myten om kärnfamiljen. Han säger att det är fullkomligt omöjligt att lösgöra sig från sin familj. Åtminstone sett ur den här pjäsens perspektiv tror man honom. På något sätt har han fått fram de allra värsta mekanismerna som kan ske i kommunikation mellan människor. Det värsta är kanske inte att de har det så miserabelt hos Dodge och Halie – det värsta är att man känner igen den sortens kommunikation, den sortens undangömmande och långsamt skruvande förintande av förståelse och medmänsklighet.
Prästens, Per Svensson, roll verkade först något överspelad i sin stelhet och servilitet, men kan vid närmare betraktelse tänkas representera det som skulle vara någon sorts moral och medmänsklighet men som på allvar slagit fel, helt fel. Det är som om alla, hela tiden, var försedda med de där groteska Disney-maskerna. De är människor som har fastnat i något alldeles förskräckligt, därmed också i sina föreställningar och roller. Man ryser vid tanken på att ens lite av det helvetet antagligen finns i alla människors liv.
Det är alltså en mastodontisk bit vi har att leva oss igenom medan den här föreställningen styr mot sitt slut och familjehemligheten, det begravda barnet, kommer fram. Ibland tycks regin göra dialogen extremt stillastående, bäddande för dramatik som komma skall. Tildens son Vince, Albin Flinkas, med flickvännen Shelly, Livia Millhagen, kommer på besök och sätter i gång upprullandet av den totala, och undangömda, smärtan. Shelly är den normala person som publiken antagligen identifierar sig med. Hon möter den här dysfunktionella familjen med öppna frågor och hjälpsamhet. Hon blir ett slags lite försiktigt omkringgående motpol till den dominerande Dodge som sitter i sin soffa, senare på golvet, och behöver hjälp med allt. Jan Malmsjö lyckas verkligen få tag på all mänsklig uselhet, men med viss ömsinthet, i gestaltningen av Dodge. Allt det smärtsamma i familjen samlas i en öm punkt, i dödandet, i tystnaden.

Hem till gården på Elverket/Dramaten. ”Buried Child” av Sam Shepard, övers. Sara Stridsberg. Regi: Stefan Larsson. Scenbild: Rufus Didwiszus. I rollerna: Jan Malmsjö, Lil terselius, Torkel Petersson, David Dencik, Livia Millhagen, Albin Flinkas, Per Svensson.

Monika Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.