Enligt Johannes Tabermann (“Förnuftets förbannelse”, NT 19/2007) förespråkade Upplysningen med Voltaire (1694–1778) i spetsen “ett universellt, rationellt och positivistiskt tänkande”. Låt gå för universellt och rationellt, men positivismens (även som sociologins) grundläggare var faktiskt – ett sekel senare – Auguste Comte (1798-1857).

Jag vet inte om Voltaire har skrivit någonting av betydelse om kunskaps- och vetenskapsteori och om detta i så fall skulle kunna kallas positivistiskt. Men å andra sidan var han ju en underbar författare och skriftställare, som försvarade, just det, förnuftet, mot samhällets förtryckande politiska och kyrkliga dignitärer. Han ville också varna dem som senare kom att kallas för tredje världens folk mot deras europeiska angripare och utplundrare. Dagens globaliseringskritiker rekommenderas att läsa Candide och i Voltaire igenkänna en tidig föregångare. För att inte tala om att det är rolig bok som också förtjänar att läsas av den anledningen.
Lika underligt som att sätta stämpeln postivist på Voltaire är det när Tabermann vill göraMörkrets hjärta av Joseph Conrad till en “kritik av förnuftet”. Conrads odödliga roman är visserligen öppen för olika tolkningar, men om man vill ta fasta på dess “kritik” så är det uppenbarligen den europeiska kolonialismen och särskilt den belgiska varianten som ska ställas i blickpunkten. Det finns väl ingen anledning att uppfatta kung Leopold II(1835–1909) och hans sätt att styra och utplundra Kongo (som i slutet av 1800-talet fortfarande var den belgiska monarkens personliga ägodel) som sant och synnerligt förnuftiga?
I den senare delen av sin artikel lyfter Tabermann fram den brittiska sociologenGiddens. Ifall Giddens hade någonting viktigt att komma med så misslyckades han i alla fall med att förmedla det till Tony Blair, vars rådgivare han har varit. För övrigt tycker jag att vi hellre borde diskutera Blairs förbannelse än förnuftets.
Död åt postmodernismen! Leve Voltaire, Conrad och kritiken av den uppblåsta västerländska civilisationen!