Brokig och vital prosa som obesvärat kokar makaroner och begrundar nattens stjärnbeklädda mantel på en och samma rad, skriver Maria Sandin om Emma Juslins Frida och Frida.

En ny frisk fläkt drog in i det finlandssvenska litteraturrummet ifjol. Det var Emma Juslin, född 1985, med På barrikader av glas. En tonårs- och skolskildring med inifrånperspektiv som i det åtstramade formatet bjöd på mycket språklig närvaro och verklighetsnerv och klarsyn och skön humor med ironisk studs. Hon skrev den medan hon läste till studenten.
Nu är hon redan ute med nästa roman: Frida och Frida.
På glasbarrikaden stod en alert 16-årig helsingforstjej ganska ensam och tampades med ”ett spektrum av oförklarlig sorg”, kompisars självskadebeteenden, en frustration över att ”alla levande är ganska döda nuförtiden”. Talande nog döpt efter poeten Sylvia Plath. I nya boken, som också laborerar med litterära referenser, denna gång såna somSödergran och Tjechov, har Juslin utökat antalet berättare till två. Två systrar. Fast ingendera heter Frida, som man skulle kunna tro. Titeln har i stället att göra med romanens dubbla ledmotiv, konst och kärlek, och skvallrar dessutom om dubbelexponeringar och tudelning i själva textbygget.
För samtidigt som Frida och Frida är den vardagsnära berättelsen om att höra till en stökig, för att inte säga disharmonisk eller rentav dysfunktionell familj med sju barn plus katter och hund nånstans på den finlandssvenska landsbygden, är det också en rätt vidlyftig diskussion om konstens och skapandets livsförhöjande funktion i allmänhet och dess avgörande betydelse för en ”kärleksutsvulten” ung mänskas utveckling och frigörelse i synnerhet. Inne på ett sånt spår var även debutboken, som slutade med att huvudpersonen började skriva.

Två systrar

”De flesta lever i förfalskade tavlor. Men jag målar mina egna. De är mitt liv. Mitt liv är i dem.”
Orden är Irinas. Den äldre av de två systrar som nu för ordet, växelvis och i jagform. Det är till henne de båda fridorna är knutna konkret. 20-åriga Irina har flyttat från angstiga hemförhållanden och en inskränkt och fördomsfull omgivning ända till Paris, där hon med passion ägnar sig åt konststudier och åt sin rikssvenska flickvän Frida. Före Frida fanns en annan viktig Frida. Frida Kahlo, mexikanskan i vars särpräglade, starkt expressiva måleri Irina hittat en äkthet och ett mod som ”accepterar livet, dess rungande grymhet och orättvisa men även dess kärlek och oförståelighet”.
Romanens andra, mera jordbundna perspektiv utgår från Irinas lillasyster Selma. En kvicktänkt och lagom naiv trettonåring med självdistans (inte olik debut-Sylvia) som klättrar upp i träd och sjunger ur The sound of music när hon behöver höja sig över ”pannkaksplatt åkernivå”.
Det är genom henne vi lär känna den stora familjen. Hon är ju kvar i det alldagligas slentrian och kaos, inklämd mellan stora syskon och små och föräldrar som jämt bråkar. Pappan är en deprimerad bonde med någotslags författarådra som försöker skölja av sig känslan att ”nästan allt har blivit så som man inte ville att det skulle bli, förstår du” med mängder av öl. Alltmedan frun biter ihop, urlakad och genomskinlig, ”en mamma som försöker spela en mamma med ganska mycket publik som buar för det mesta”.
Några helfigursporträtt växer inte fram vare sig av familjemedlemmar, släkt och grannar eller av Frida. De bildar snarare en mer eller mindre skissartad fond för de två systrarna att avtecknas mot. Ungefär som i förra boken är Juslin sparsam med yttre handling och har fokus på huvudpersonernas insida. Allt filtreras genom deras upplevelser och reflexioner. Irina har sin berättelse, Selma har sin, och konsekvent åtskilda såväl kapitelvis som grafiskt kompletterar och belyser de varann. Ibland bryter den enas röst in i den andras tankeflöde. Så fungerar ju systerskap. (En anmärkning: återkommande långa sjok i kursiv stil är inte bra för ögonen.)

Fenomenala formuleringar

Om kompositionen har sina begränsningar och gestaltningen en viss grundhet – saker som ju brukar finslipas när ett författarskap får mogna – så finns i alla fall inget att klaga på i fråga om själva språkkänslan. Eller uttrycksspänsten, iakttagelseförmågan, känslan för stämningar, sinnet för tillvarons tragikomik.
Emma Juslin målar med ord på ett begåvat sätt, avlockar dem fräscha nyanser, inte minst i sitt egenmäktiga bildspråk, som också är vad man minns bäst från debuten, låt vara att metaforproduktionen nån gång gick på övervarv. Hos henne kan manshänder se ut som tunga bowlingklot och förmiddagsljuset falla över oss på ett smygheligt vis. Dessutom skriver hon ovanligt rapp och ledig dialog och nyttjar som den naturligaste sak ett finlandssvenskt idiom och får ”just så”, ”jåmar”, ”kråtigt” och ”kisibrått” att funka hur bra som helst litterärt.
Det är brokig och vital prosa som obesvärat kokar makaroner och begrundar nattens stjärnbeklädda mantel på en och samma rad och som strör omkring sig fenomenala formuleringar. Än med skämtsam, än med intellektuell, än med smärtsam snärt, ofta allt på en gång. Svårt att välja, men här några som kvalar för aforismstatus:

Vill man att någonting skall röra på sig, måste man själv springa.

Ibland avskyr jag ord. De är toppen på ett enormt mentalt isberg, och vid det här laget vet vi ju alla hur det gick med Titanic.

Det finns stunder när man kommer så nära inpå livet, att man inser att man är livet. Inte andras, utan sitt eget.

Nu har det gått ett par år sedan Irina träffade Selma och familjen senast. Minstingen Ville har hunnit bli fyra och få diagnosen autistisk, sexåriga Emma komma i värsta trotsåldern, åttaårige Tobbe fastna i spidermannätet och de äldsta bröderna bli vuxnare. Till midsommar väntas hon hem – och hon kommer inte ensam. Dags för romanen att låta två systrar som saknat varann återses och den äldre av dem öppna skåpdörren och samtidigt ta steget från sin lite svärmiska och uteslutande tilltro till konsten som ”den ärligaste formen av samtal” till att försöka göra sig sedd och förstådd också i den gamla vanliga verkligheten.
Verkligare än att säga som man har det till dem man angår mest, bära eller brista, och sedan bli uttittad av halva byn vid en kokkobrasa tänd med en gammal Husis, verkligare än så blir det knappast. Inte för den yngre systern heller, som har egna steg att ta, så småningom.

Det känns tryggt att sitta här och jag känner mig så varm. Irina har lagt den ena armen om mig och den andra om Frida och det känns inte alls sjukt. Om det är som Maria säger så är jag hellre dödssjuk på detta sätt än sitter och fryser under ölskum och hunddregel.
Hela tiden strömmar det till fler och fler mänskor. De skrattar och prepplar och skvallrar och deras röster är pipiga eller dova eller gälla. Det är morjens morjens och pang pang akta er skratt skratt när korkar flyger upp mot himlen och mänskor börjar bli lite ostadiga och så.


Emma Juslin: Frida och Frida. Roman. Söderströms 2007.

Maria Sandin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.