På sin resa i Serbien och Bosnien för komma underfund med folkmordets mekanismer, träffar Jens-Martin Eriksen än en gång Obrad Savic, en av dem som i tiden kunde stå emot den nationalistiska masspsykosen.

Vår gamle vän sociologen Obrad Savic är elektrifierad denna ortodoxa julafton, lördagen den 6 januari, det är som om han gick på amfetamin. Det beror dock knappast på högtiden eller på förväntningar om gåvor under julgranen senare på kvällen, något sådant har vi inte planerat. Bara att delta i mässan i katedralen vid midnatt, men det berättar vi inte för honom. Han har under hela den tid vi känt honom varit mycket moralisk och ett sådant snedsteg och respekt för religionen har vi helt enkelt inte tid att diskutera med honom. Vi har bara en middag på programmet senare tillsammans med Savic och hans kompis Dusan och några andra vänner. Därefter kommer vi att smita iväg för att njuta av skönheten i kyrkan, när undret prisas och den heliga skriften vördas med ljus och sång.
Det har annars alltid varit något melankoliskt över Obrad Savic, som vi kom i kontakt med i samband med en petition mot avskedandet av honom från universitetet för att han vägrat skriva under en lojalitetsförklaring gentemot Slobodan Milosevics styre. Den internationella akademiska protesten hjälpte dock inte och för övrigt gav han fan i att komma tillbaka till det gamla institutet där kollegerna undertecknat lojalitetsförklaringen till Milosevic. Det var något nekrofilt över stället, sade han.
Vi besökte honom på den forskarinstitution, Belgrad Circle, som han blev ledare för och som upprättades med medel från internationella fonder. Och det var alltid en melankolisk och moraliskt uppbragt Obrad Savic som vi mötte på hans kontor vid Narodna Fronta, Folkfrontsgatan i Belgrad. När han rapporterade för oss om läget handlade det mycket naturligt om det vi ville ha reda på, de intellektuellas andel i planerna på ett Storserbien, som sammanfattades i Serbiska akademins beryktade Memorandum. Denna skrift gav de ideologiska förutsättningarna för den politik som senare verkställdes av de politiska makthavarna. Detta innebar, såsom det senare slagits fast bl.a. av tribunalen i Haag i processen mot Milosevic, ett folkmordsvåld mot de civila muslimer som bodde i de områden i Bosnien som akademin med sina planer och kartor ansåg borde anslutas till ett Storserbien. Det var nu eller aldrig, den historiska timmen för Serbien, hette det.

Akademins monster

Under tiden efter Milosevic’ fall, när uppgörelsen för krigsansvarigheten stod för dörren, handlade många akademiska manövrer om att skjuta över hela skulden på Slobodan Milosevic. När vi intervjuade gärningsmännen i akademin och de bedyrade sin oskuld beträffande den politik som vuxit fram ur deras egna planer och vi sedan rapporterade för Obrad Savic, himlade han sig alltid över deras flagranta lögner och bortförklaringar. Bottenlinjen var att de inte pläderat för ett politiskt Storserbien, bara för rätten till en kulturell manifestation av nationell identitet. Resten var något Milosevic måste ha missförstått. Själva kriget var ett stort missförstånd och brutaliteten med massvåldtäkter, kulturellt förintande av institutioner och moskéer, massmord och förföljelser måste vara något som kunde tillskrivas dessa bergsfolks primitivism. Det var inte något som var en del av en politisk-militär plan. Det var också den version de sålde till väst.
Men det var innan den s.k. RAM-planen kom i dagen med alla sina detaljer, planen för fördrivande av de bosniska muslimerna. Nu handlade manövrerna hos de nationalistiska intellektuella vi uppsökte om att två händerna och bedyra sin oskuld. Och de har lyckats med detta. Ingen intellektuell har anklagats vid tribunalen i Haag eller vid någon domstol i Serbien för sin andel i kriget. Och varje samtal med Obrad Savic om våra exkursioner till krigets ideologer, brukade följas av kompletterande berättelser från honom om vilka lögner de satt i kretslopp i Serbien om sitt skuldfria förflutna. De avslutades ofta av Obrad Savic med ett ”Monster!” som på sätt och viss satte en moralisk punkt.
Men det stod mer på spel för honom än den relativa lättnaden över deras reträtt och vår upprymdhet över deras lögner. Det rörde sig också om en sorg och en melankoli över att vara serber och tillhöra ett folk och en nation i vars namn dessa obegripliga förbrytelser begåtts. T.o.m. en så klar och kylig person om Sonja Biserko i Helsingforskommittén uttryckte en sen kväll den gången i hotell Moskvas bar den desperation som ibland tillfälligt kan drabba henne var som helst, i ett flyg, på en resa, när hon tänker på vad meningen egentligen är med att dokumentera sin tid. All denna förstörelse, alla dessa förbrytelser brukade då fylla henne med en tröstlös sorg.
Vi frågade då och då Obrad Savic varför han överhuvudstaget stannade i Serbien. Med sin utbildning och sin akademiska renommé kunde han när som helst ha fått en tjänst i Västeuropa eller USA och kommit bort från ormboet. Men det var inte relevant, inte fast han hela tiden fick anbud från utlandet. Det handlade om hans livshistoria, om något som inte kunde göras ifall han reste. Om att vara vittne till sin tid, om det man i Serbien bland hans vänner kallade för ”Casablancakomplexet”. Det här var den enda platsen där man kunde leva vid denna tid, om man ville uppleva historien och vara en del av den. Det låter kanske patetiskt, men det är trots allt det enda minimala utrymmet där det här slags känslor kom till uttryck. Annars bullrade Savic på med sitt ”Monster”, medan han kedjerökte och blev alltmer melankolisk för varje år.

Politisk sockersjuka

Nu på julaftonen i det gamla horhuset är det som om han gick på amfetamin, 20 år yngre, 15 kilo lättare, nästan icke-rökare och fri från sin sockersjuka! Detta mirakel har uppenbarligen varit möjligt genom att han äntligen befriat sig från sitt ”Casablancakomplex” och lämnat Serbien för att undervisa vid universitetet i Leeds – nu är han bara på jullov i ormboet. Vi drar därför slutsatsen att hans diagnos är ”politisk sockersjuka”. Kanske förorsakad av all den nationalistiska kitschen? Psykosomatiska verkningar kan ta sig de mest skilda uttryck.
Nu, denna tidiga julafton, håller han föredrag för oss och för de allt fler unga mänskor som ansluter sig till oss i baren, när han talar om Serbien på ett annat sätt än man är van vid att höra i TV. Han utbreder sig högt och provocerande om Serbien och dess provinsialism och dess krigsbegeistring och om landets bristande förmåga att globalisera och modernisera sig.
Så småningom blir detta för mycket för en väktare med skinnskallefrisyr. Baren har blivit skådeplatsen för ett politiskt möte med unga som bänkat sig för att höra en akademiker tala kritiskt om sitt land på engelska, med utlänningar bland åhörarna. Detta måste stoppas. Väktaren ber oss vänligt, men bestämt och nervöst, att flytta oss till en annan del av hotellet, eftersom vi blockerar baren för andra gäster. Obrad far upp: Men vi är själva gäster! Vi konsumerar! Vi dricker kaffe och öl och vin! Vi diskuterar! Vad är det som är problemet? Väktaren är bestämd: Problemet är att vi blockerar baren med vår diskussion. Baren är en offentlig plats. Man ska kunna vistas där utan att nödvändigtvis delta i ett möte.

Maffians desperation

Vi bryter upp, men Obrad Savic har ingen lust att flytta sig till något annat mer undanskymt ställe i detta horhus. Han går ut på gatan tillsammans med oss och tycker sig genast märka att alla hans besvär kommer tillbaka samma dag som han återvänder till sitt gamla fosterland. Han börjar kedjeröka, känner sig fysiskt dålig, hamnar genast in i en konflikt. Snart kommer den politiska sockersjukan tillbaka, det är helt säkert. Serbien är ett ormbo från A till Ö.
Vi vandrar omkring på Belgrads gator denna julafton (eftersom det inte finns plats för oss i härbärget). Obrad Savic tolkar intermezzot vi nyss upplevt. Väktaren var uppbragt över att han som serber sitter och håller föredrag för utlänningar om skulden till kriget och kritiserar sitt land. Det var redan i sig tillräckligt illa i ett xenofobiskt land fyllt av frustrationer och förnekelse. Men man ska inte heller bortse från den renrakade väktarens sannolika bakgrund. Han har högst antagligt ett förflutet i militären och då är det inte svårt att gissa vilken ideologi han vill försvara och vilka förbindelser han har. Militären är ormboets epicentrum.
Vi vandrar omkring på Belgrads mörka gator, medan den ena associationen leder till den andra. Väktaren får Obrad att tänka på maffian. Han tycker sig ha kunnat iaktta vissa strategier hos maffian i dess försök att förändra sig och omstrukturera sig för att anpassa sig till de nya rättsliga förhållandena i Serbien. Den är desperat, eftersom den, liksom väktaren, hör nya synpunkter som ventileras och nya initiativ inom lagstiftningen. Den är rädd att mista sin makt, nu när demokratin och ordningsmakten med europeisk hjälp håller på att ta över, också om man lyckades mörda den tidigare premiärministernZoran Djindjic. Utvecklingen går mot att Serbien en dag är en del av den europeiska gemenskapen, det står klart för alla. Det är bara en fråga om tid. Det betyder också att maffian förändrar sig själv. Den är tvungen att omforma sin så att säga ”ursprungliga ackumulation” – för att använda Marx’ terminologi från Kapitalets första band – till lagliga former av kapitalackumulation. Han visar mig omkring i staden, pekar på bankerna i varje gathörn. Det uppstår ett myller av banker som används för att tvätta rent maffians ursprungliga ackumulerade kapital från krigsbytet och dess olika affärer, som förbigår upphovsmannarättigheterna (film, musik o.s.v. – maffian kontrollerar all gatuhandel). På detta sätt kan kapitalet kanaliseras in i internationell legal handel. Ingen kommer att fråga, eller kan spåra upp, varifrån detta kapital härstammar.

Rekonstruerad historia

Vi når upp till det som nu heter Nikola Pasic’ Plats och Obrad pekar på modebutiker med fashionabla märken, Givency, Mara, Ungaro och andra, som ingen vanlig serb har råd att köpa. Dessa butiker är enbart till för kunder från den kriminella undre världen. Platsen vi står på är också ett exempel på skeletten i skåpet och försöken till en historisk rekonstruktion av denna stat. Obrad pekar på en byggnad där fackföreningsledare från hela det gamla, socialistiska Jugoslavien samlades till möten. På andra sidan gatan håller dagstidningen Borba fortfarande till. Det som i tiden hette Marx-Engels-platsen har fått sitt nya namn efter en tidigare borgmästare och premiärminister i det Jugoslavien som existerade före andra världskriget. Man har också ställt upp en staty av honom, nygjuten i romantisk 1800-talsanda. Så ser paniken ut i betong och metall när man vill utradera en del av landets förflutna och låtsas som om det socialistiska, titoistiska Jugoslavien aldrig existerat. Man konstruerar en kontinuitet där femtio år raderas ut, hela det liv vi levt. Vid nästa revolution kunde man passa på att sätta skruvgängor i halsen på statyerna, så att man bara behövde byta huvudena.
Det enda som återstår av kommunismen, av socialismen, är en märklig restaurang längre borta på samma gata. Där håller de heliga till och har upprättat ett friluftsmuseum (utan postmodern ironi) som de draperat med ikoner från den tid som annars raderats ut. Där serveras rätter från länder där den politiska väckelsen i tiden hade sin korta sommar – tortilla för att påminna om spanska inbördeskriget, ryska rätter för att påminna om Lenins revolution o.s.v. Allt får en nästan att gråta, vare sig man är nostalgiker eller tycker att det förflutna kunde hanteras på ett mera stilfullt sätt.

Köpa sig renommé

Vi går vidare på de mörka gatorna. På ett ställe förirrar vi oss in i en håla i ett föredetta skyddsrum, en klubb där det spelas en hårdrock som i hög grad går Obrad Savic på nerverna. Inte bara för att den är så passé och på nytt ger honom orsak att känna sig sjuk över hur det förflutna – i alla dess kulturella förgreningar – kastar sin skugga över detta provinsiella land, men också för att vi inte kan samtala i detta ljudinferno. Vi spankulerar ned mot vår restaurang i Kneza Mihajlova, flanörsstråket i Belgrad. Obrad fortsätter sin föreläsning: Maffian går också in i kulturpolitiken och skapar sig en image som mecenater och donatorer, ordnar tillställningar av olika slag och uppmärksammas också i anda medier genom att exponera sig i sina egna TV-kanaler, genom att uppträda altruistiskt och genom att associera sig med pristagare och konstnärer för att på detta sätt köpa sig renommé.
Detta skedde dock redan under Milosevics tid, då driftiga affärsmän från maffian gick in i Milosevics hustru Mira Markovic’ parti JUL – nominellt ett s.k. kommunistiskt vänsterparti för affärsmän, reellt ett fascistiskt parti, där medlemskap var nödvändigt för att säkra de rätta förbindelserna till makten under Milosevics styre. Det var viktigt att vara på god fot med hans hustru. Kom man på tvären och skrev kritiskt kunde det gå som för Slavko Curuvija, chefredaktör för Dvevni Telegraf, som en dag sköts framför sin dörr av säkerhetstjänsten.
Maffians inflytande i medierna och dess investeringar i kulturlivet har en destruktiv effekt på samhällets självuppfattning. Det är en illusion att tala om fri konst och kritiskt tänkande under sådana omständigheter.
Vi når fram till restaurangen, där vi ska träffa de andra serbiska vännerna för en julmiddag. Men Obrad Savic har fått ett problem. Han blir tvungen att uppsöka en läkare. På toaletten har han igen märkt de gamla symptomen från sin sockersjuka, en svag förlamning och smärta i ena benet. Det förflutna har återvänt.


(övers. av PL som kan intyga att beskrivningen av Obrad Savic’ psykosomatiska symptom inte är överdriven.)

Jens-Martin Eriksen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.