“Clash of cultures” hette tyske forskaren och Eurovisionsfantasten Irving Wolthers presentation om fenomenet Eurovision Song Contest som han höll på Helsingfors universitet måndagen den 7 maj. Ofrivilligt kom föreläsningen att bli just det – en kulturkrock.
Irving Wolther som på Hanover University of Music and Drama precis doktorerat på ESC har åtminstone inte tröttnat på sitt ämne. Med avundsvärd iver och geist bjuder Wolther oss in till sin presentation. “Mes dames, messieurs, ladies and gentlemen, hyvät naiset ja herrat”, börjar han, och spelar upp Eurovisionshymnen medan han lägger högra handen på bröstet i en fosterländsk gest.
Under sin presentation betonar Wolther starkast medias roll i ESC-sammanhang. Redan då tävlingen först skapades år 1956 som ett transnationellt samarbetsprojekt kring festivalen i San Remo var den primärt ett mediespektakel. Först i andra hand ville man stöda lokal musikbusiness.
Wolther kallar ESC av idag för ett “media-regisserat pseudomediaevenemang” eftersom den är ett artificiellt evenemang vars största målsättning är bred medie-
bevakning. Av de sju dimensioner av mening som Wolther presenterar är också media det första. Att ordna tävlingen blir en demonstration av makt samt teknisk och organisatorisk överlägsenhet för de olika mediebolagen.
Den musikaliska dimensionen innebär att man ser länders bidrag som mer eller mindre autentiska även om de alla bygger på den anglo-amerikanska sångtraditionen. Som exempel ges Norge som i flera år sände in jazz-
iga bidrag man själv ansåg vara typiskt norska, medan andra såg dem som plagiat.
Den musikalisk-ekonomiska dimensionen är enligt Wolther överraskande liten. På grund av otillräcklig och missriktad marknadsföring är det relativt få som blivit stjärnor tack vare Eurovisionen; ett tillstånd som irländskbaserade ESC-forskartrion Karen Fricker,Elena Moreo och Brian Singleton kallar “Eurolimbo”.
Så många exempel på den politiska dimensionen finns inte heller. Italiens bidrag från 1974 ansågs dock vara politiskt eftersom landet precis skulle ha en folkomröstning om mindre strikt skilsmässolagstiftning, och så skickade man iväg Gigliola Cinquetti som sjöng låten Si i ESC. Italien vann inte det året, men de facto blev det ett “si” i folkomröstningen. Även i årets tävling finns sånger som bär på politiska budskap, inte minst redan länge omdebatterade Israel och Ukraina vars sång Lasha tumbai nog i sin sjungna version låter mycket likt “Russia goodbye”. Gruppen själv hävdar dock bestämt att orden betyder grädde på mongoliska.
Brand och produkter
En annan intressant aspekt är den nationellt-kulturella dimensionen, alltså sättet varpå man vill representera sin nationella karaktär genom färger, symboler, flaggor och emblem. I samband med denna dimension kastar Wolther också fram dikotomin “avant-garde-nationer” och “latecomers”, där de sistnämnda oftast har lägre bruttonationalprodukt och en ung demokratisk tradition medan de förstnämnda tvärtom har det bättre ställt ekonomiskt och har längre demokratiska traditioner.
“Latecomer”-länderna är enligt Wolther ivrigare att stå värdar för ESC, de är beredda att rejält skära ner sin budget för andra områden, de har själv en mer omfattande mediebevakning och de ser ESC som en möjlighet att föra fram den egna identiteten.
Den national-ekonomiska dimensionen gör att länder gärna vill stå värdar för tävlingen trots den dyra prislappen. Man tänker sig att landet kan presenteras som ett intressant land för turism och näringsliv. Tävlingsdimensionen har ändrats mycket under åren. Först var det sångerna som tävlade, sedan lade man till namnen på länderna, och idag har man också flaggorna utplacerade. Människor röstar inte längre i så hög grad på sånger utan på länder. För Irland har ESC enligt Karen Fricker betytt mycket i egenskap av nation-branding. Irlands succéer i Eurovisionen kom samtidigt som det ekonomiska uppsvinget kallat “den keltiska tigern”, samt en dekriminalisering av homosexualitet.
Knappt har Wolther hunnit yttra sitt sista ord så har en man ur publiken intagit scenen tillsammans med flera kassar material. På basis av både publikens och talarens överraskade miner förstår man att övertagandet inte är planerat.
Den unge mannen visar sig heta Vasyl Myroshnychenko och representera ett Ukraina-baserat konsultbolag. Det han har att säga står i bjärt kontrast till Wolthers engagerade och varma sätt att tala om tävlingen. Myroshnychenko påstår att Israel absolut ville vinna tävlingen 1998 under sitt 50-års jubileum, vilket säkrades med den framgångsrika produkten Dana International. Ukraina ville gärna avancera sitt identitetsbygge samt internationella investeringar och då skapades samt marknadsfördes produkten Ruslana av tidigare nämnda konsultbolag. Vasyl Myroshnychenko avslutar sitt anförande med orden “idag representerar vi Georgien”.
Palestina nästa år?
En tid talades det om dalande tittarsiffror i anslutning till ESC, men raden av länder som vill vara med i spektaklet verkar inte avta. Nya för 2008 är åtminstone Azerbajdzjan och kanske även Palestina som ansökt om fullt medlemskap i EBU för att få vara med och tävla år 2008 i Serbien.
Mitt i vimlet under semifinalen befinner sig den palestinska delegationen som informerar om landets ansökningsprocess för att nästa år kunna delta. Delegationens broschyr beskriver kontinenten Europa som övervann sin historia och nu samlas i frid och fröjd kring Eurovisionen. Det palestinska tevebolaget PBC (Palestinian Broadcasting Corporation) har ansökt om medlemskap i EBU i samarbete med den palestinska organisationen Sabreen Association for Artistic Development och den danska artistgruppen Superflex. Målsättningen är enligt broschyren att bidra till ett återuppbyggande av palestinska institutioner, däribland public service-media. Abed Al Jubeh ur den palestinska delegationen är beredd på en tuff process, men har inte gett upp.
– Visst är det ibland frustrerande med hur långa och trassliga dessa processer ska vara. Men EBU ska nu hålla ett möte i Geneve den 22–25 maj för att besluta om vi får vara med 2008 eller inte, och vi hoppas på det bästa!
Enligt Al Jubeh har palestinierna följt med ESC ända från begynnelsen eftersom både jordansk och israelisk teve sänder tävlingen.
– Vi skulle verkligen behöva få vara med i en sådan här mediekontext. Annars är ju Palestina alltid porträtterat som nyhetsjournalistik, som en kontinuerlig krishärd. Vi får inte vara med i den kulturproducerande delen av världen, och det skulle vi vilja ändra på. Faktum är att det sårar mer än själva ockupationen. Bortom stereotypierna kan vi faktiskt både sjunga och dansa.
www.palestinianeurovision.ps
Heidi Johansson
