Det litteraturvetaren Pia Ingström helst ville veta var hur folk kom in i det här, hur det kändes, hur det smakade, vad folk sa och hur de såg ut, vem som först klädde av sig, vilka böcker man kände sig hemma i och vilka teoretiker som gav de häftigaste kicksen.

Det deklarerar hon i Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet. (Med kicksen antar jag att hon menar kickarna.) De här frågorna får också såväl hon som läsarna svar på i den här digra och djuplodande intervjuboken på över 300 sidor.
Som en av dem som var med när det begav sig har jag läst den med särskilt intresse, stora förväntningar och en hel del igenkännande.

Ekenäs var med

Pia Ingström håller sig huvudsakligen till marxist-feministerna (MF) och Rödkäringarna, vilka alla var aktiva i Helsingfors. Vad jag vet utgjorde de varsin grupp, alltså summa två. Hon gör avstickare till kvinnoskribentgruppen i Österbotten, men Ekenäs nämner hon endast i förbigående.
Det är synd. Här, i lilla Ekenäs, samlades regelbundet två grupper, möjligen rentav tre, under några år. Vi kallades oss varken MF-are eller Rödkäringar. Vi träffades, diskuterade och ordnade inte bara en utan flera välbesökta kvinnofester med musik, sång, diktläsning, föredrag och mera eller mindre improviserade tal.
Många av oss, gick sedan, precis som Margherita Zilliacus i Ingströms bok säger, till fredsföreningen, miljörörelsen, demonstrerade, slog sly för hand …

Ett dunkelt begrepp

Feminism är ett dunkelt begrepp. Man kan möjligen säga att feminismen kom till Finland på 70-talet, men arbetet för jämställdhet började långt tidigare och blev synligt på nytt med Förening 9, med Elina Haavio-Mannilas bok Suomalainen nainen ja mies(1968) och mycket annat.
Den feminism Ingström i sin bok nu skriver om måste nog ses som en fortsättning på tidigare händelser, debatter och demonstrationer. Det nya var, vilket noteras i boken, att 70-talsfeministerna inte trodde att frågorna om jämställdhet kunde lösas enbart genom de politiska partiernas verksamhet.
Därtill: det fanns ett stort behov av det man kallar medvetandegörande, att samlas och samtala om och förstå ämnen som inte var möjliga eller gångbara i andra sammanhang.
”Det personliga är politiskt” var, som Ingström skriver och flera av de intervjuade säger, en av utgångspunkterna för de olika kvinnogrupperna. 70-talets samhälle var betydligt öppnare än dagens samhälle är. Numera finns det inte mycket av hugg och mothugg vad än frågorna gäller.
Aktiviteterna på 70-talet var många och debatterna likaså. Feministerna mötte motstånd och hån. I Ekenäs kunde kvinnornas aktiviteter få yrkesmässiga konsekvenser. Feminister, freds- och miljövänner var politiskt suspekta. Det var inte bara Suomen Kuvalehti som tog till epitetet feministsvin.

Väcker frågor

Som synes: Den flygande feministen väcker många tankar. Ingström har lagt upp sitt tema och hela sitt projekt på ett intresseväckande sätt, förhoppningsvis också för andra än dem som så att säga var med, mitt i eller som iakttagare, när det begav sig, både på 60- och 70-talet.
De, som vill sätta sig in i ämnena jämställdhet och feminism, hoppas jag börjar med boken 100 år av jämställdhet (Sahlgrens 2006) innan de tar itu med Ingströms entusiastiska och litet väl beundrande sätt att se på 70-talets feminister.
En fråga som jag gärna sett att Ingström hade belyst, frågat sina intervjuoffer om, är den om kvinnors solidaritet, den väl- och mångomtalade. Hur tog den sig och tog (tar) den sig några som helst uttryck? Med vilka konsekvenser rann feminismen in i hennes eget liv? Utom i hennes akademiska alster och nu Den flygande feministen.

Vi är hälften, vi är många

De flygande feministerna visste väl om varandra, träffades ibland, läste varandras artiklar och böcker och alla sjöng vi Wava Stürmers numera internationellt spridda sång om att vi är hälften, vi är många. Vi var många och sinsemellan mycket olika, en del medelålders, en del unga, flera var väl etablerade yrkesaktiva med tryggad försörjning.
Alla var inte vänstersinnade och flertalet knappast fattiga anarkister. Arbetarkvinnorna lyste så gott som helt med sin frånvaro. Ingström framhåller det inte särskilt, men det blir klart ändå genom dem hon intervjuat.
Det är ett nöje att läsa Ingströms bok, som är infallsrik och dessutom väl och rikt illustrerad. Humorn är med på många kanter. Det är roligt att hon avslutar den just med intervjuer med Sunniva Drake, en feminist i helt sin egen klass, med hennes manFredrik Lång, författaren och filosofen och deras gemensamma barn. Det är inte ofta de uttalat sig offentligt i så här pass personliga ämnen.

---

Pia Ingström: Den flygande feministen och andra minnen
från 70-talet. Schildts förlag 2007. 327 s.