Meeri Koutaniemi är nitton år gammal, smal och nätt som en älva, men talar med lugn och stadig röst och uttrycker med sina ord en större erfarenhet än mången som har levt dubbelt så länge som hon.

Meeri Koutaniemi går mellan sina fotografier och berättar om dem med en röst som avslöjar indignation och uppriktigt engagemang. hon stannar framför fotografiet som heter Dalitbarn. På bilden går två barn på gatan och samlar upp skräp som de senare ska sälja för att få pengar, helt enkelt för att överleva. Den yngre pojken på bilden vänder sig om och ser rakt in i kameran. Blicken genomborrar betraktaren.
– I Indien finns det från femtio till hundra miljoner barn som utnyttjas som arbetskraft. Situationen är fruktansvärd. Barnen får de allra tyngsta, de allra mest riskfyllda uppgifterna, eftersom det inte spelar någon roll vad som händer dem, säger Koutaniemi, och tillägger att arbetet omöjliggör skolgång och studier, vilket sedan leder till arbetslöshet i vuxen ålder.
Det händer också att barnen misshandlas och utnyttjas sexuellt. En stor del av dem lever i skuld, eftersom deras föräldrar har tagit lån från arbetsgivaren mot skyhög ränta. Det är många som aldrig lyckas betala tillbaka pengarna.

Ung, ambitiös optimist

Utställningen Daliter – Utan skugga, som öppnade på Annegården den 3 maj, är den unga fotografens första. En dag i januari packade Koutaniemi sina väskor och åkte iväg till norra Indien för att fotografera de kastlösa, Dalis som de kallar sig. När hon berättar om sitt beslut får hon det att låta enkelt. Via kontakt med medborgarföreningar och människorättorganisationer i Indien tog hon reda på vart hon kunde åka, och när hon väl anlände hjälpte dessa föreningar henne att komma till rätta. Sedan kunde svårigheterna börja.
– Jag hade en ganska klar bild av det jag ville göra redan innan jag åkte, men när jag var där blev jag tvungen att ändra mina planer och anpassa mig efter situationen. Den första veckan kändes det ganska hopplöst men jag stålsatte mig och bestämde mig för att inte ge upp, berättar hon.
Hon hade lämnat Finland full av förtroende för att hon verkligen skulle få de bilder hon var ute efter, och möjligen var det optimismen som hjälpte henne vidare. Den första tiden gick till att försöka lära känna dem som hon senare skulle fotografera, till att bekanta sig med sin omgivning och till att skapa det ömsesidiga förtroende som är viktigt i en fotograferingssituation.

Djup livsvisdom

Väl i Indien bestämde sig Koutaniemi för att koncentrera sig på barnen, men också det visade sig vara lättare sagt än gjort. I samma ögonblick som hon plockade fram kameran omringades hon av flockar med barn som alla ville bli fotograferade på en gång, barn som slogs om sin tur framför kameran och som skulle ha blivit ledsna om de inte fick komma på bild. Eftersom Koutaniemi trots allt var där för att dokumentera lokalbefolkningens vardag och helst ville undvika konstlade bilder och poserande motiv blev hon tvungen att vänta tills nyhetens behag hade avtagit. Bilderna som ingår i utställningen är inte många, knappa tjugo, men de ger ett intryck av att betraktaren, kameran, har varit osynlig. I det avseende har fotografen lyckats.
– Jag strävade efter en viss osynlighet, men jag hade hoppats att den skulle kunna vara ännu mera fullständig. När jag fotograferade de här människorna slog det mig hur naturliga de är. Den västerländska fotograferingstraditionen innehåller alltid ett visst mått av poserande som inte alls verkar finnas i Indien, i varje fall inte där jag rörde mig.
Det som engagerar Koutaniemi mest av allt, är att med sina bilder visa verkligheten, sådan den ser ut genom hennes ögon, och just nu vill hon upplysa folk om de kastlösas situation i Indien.
– Det förtryck av de här människorna som pågår där, de brott mot alla mänskliga rättigheter som de utsätts för, är något alldeles fruktansvärt, säger hon.
Det svåraste, men också det mest givande, var att lyssna på de olika, otroliga berättelser som hon delgavs. Berättelser om liv, om missförhållanden, och speciellt barnens öden berörde henne djupt.
– Den livsvisdom och klokhet och mogenhet som jag upplevde hos de barn jag mötte var något alldeles annorlunda än vad jag tidigare har upplevt. Finländska barn skulle ha en hel del att lära sig av sina indiska jämnåriga vad gäller omtanke om sina medmänniskor, och respekt och hänsyn gentemot den egna familjens medlemmar, säger Koutaniemi.
Under resan uppstod också vänskapsförhållanden. Det var en jämnårig flicka som hon speciellt fäste sig vid, och i henne hittade Koutaniemi en sådan vän som hon hittills förgäves har sökt i hela sitt liv.

Den svårfångade vardagen

Koutaniemi anser att fotograferingen är ett betydelsefullt medel för att uttrycka verkligheten så som den ser ut genom kamerans lins. Det ögat ser, och det kameran ser, är de facto inte samma sak.
– Det är ett gott tecken att fotografering, som också film, blir allt vanligare också som konstform. Kameran förmår att uttrycka det som man inte kan beskriva enbart med ord.
Koutaniemis fotografier visar skönheten i det enkla och vardagliga, färgerna som blommar upp mitt i ett samhälle som till stor del är slitet, smutsigt och skräpigt. För henne är det viktigt att visa hur dessa människor lever, och att de alls inte är primitiva eller ociviliserade, något som till exempel det allt mera amerikaniserade synsättet vill låta västerlänningarna tro. Fotografierna visar, med traditionella medel som stilistiskt sett ligger nära den dokumenterande tidningsjournalistiken, glimtar ur en vardag som ligger långt ifrån vår egen. Det är också den dokumenterande funktionen, tillsammans med de verklighetstrogna kompositionerna och den naturliga ljussättningen, som ger utställningsbilderna deras styrka. Utställningen är en lovande start för en ung fotograf, och intresse har visats utomlands, både i Estland och i Los Angeles.


Daliter – Utan skugga på Annegården fram till den 3.6.
www.annantalo.fi

Johanna Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.