Varifrån kommer uppfattningen att teater som bär på ett starkt ideologiskt budskap automatiskt skulle vara konstnärligt sämre teater?
Under Riksteaterns presskonferens känner Esbo stadsteaters chef Jussi Helminen sig manad att påminna om att “pjäsen framför allt är högklassig teater”. Helminen har helt rätt i sitt påstående – Utvandrarna är högklassig teater. Men måste man tvivla på det, bara för att presskonferensens diskussion handlar om migration och globalt ansvar i stället för scentekniska lösningar? Kan man inte tänka sig att man med hjälp av just högklassig teater kan lyfta fram viktiga frågeställningar på den samhälleliga agendan?
Så fort vi bänkat oss i Louhisalen märks pjäsens mångspråkiga karaktär. Publiken ombeds stänga av sina mobiltelefoner på ryska, persiska, serbiska och svenska.Mobergs text rullar på två språk fram över den svarta fonden, och rollfigurerna lösgör sig ur skuggorna för att porträttera de mobergska människo-ödena. För att klargöra poängen med Mobergparallellen är första akten mycket texttrogen, medan andra akten är mer moderniserad. Farnaz Arbabis bearbetning vill få oss att reflektera över vad som hänt Karl-Oskar och Kristina och de andra om de invandrat till Sverige eller Finland idag.
Scenografin är mycket sparsmakad men effektiv med många fyndiga lösningar, inte minst första aktens resa där man med enkla medel lyckats skapa känslan av skakig transport, mörker, osäkerhet och rädsla. Eller när människorna bara ses genom skärmen på en värmekamera. Den avskalade scenen ger utrymme för de många strålande skådespelarinsatserna.
Akt två tar oss till här och nu. Alla de utflyttande människorna vi lärt känna i första akten, försöker få asyl i Sverige och konfronteras med den svenska migrationsbyråkratin. Pling pling för att få turnummer, otaliga köer och filer åtskiljda av gröna band, byråkrater som talar ett språk man inte förstår (poängen finurligt illustrerad med hjälp av så kallad rövarsvenska).
I slutet är det ingen som får stanna. De flesta har inte uppfyllt de på skärmen projicerade kriterierna, och över deras bröst står domen att läsa. Den ende som lyckligt springer fram med sitt positiva beslut får plötsligt en röd prick projicerad på sitt bröst. Lasermannen. Slutet ter sig hopplöst – men kunde den här historien i sanningens namn ha slutat på något annat sätt?
Pjäsen har fått ett gott mottagande, även om Mina Azarians Ulrika ibland ansetts för vågad.
– Mina landsmän tyckte inte om att höra så grova ord på persiska komma ur Ulrikas mun. Jag förklarade att hon ju är en hora, men det är ett känsligt tema. Jag tog det hårt i början, men tänkte sen att dom får acceptera det, det är deras problem, säger Azarian.
Efter en föreställning ville någon bjuda ensemblen på skumvin. Det visade sig att mannen var medlem i Mobergsällskapet, och han ville be om ursäkt för att han dömt pjäsen innan han sett den. “Moberg skulle ha gillat detta”, sa han efteråt. Riksteaterns VD Birgitta Englin berättar att hon mottagit samtal från oroliga Mobergkännare före premiären – men efter premiären har de ringt och tackat.
Helena Thornqvist som spelar Arvid säger att pjäsen påverkat henne så starkt att hon indelat sitt liv i före och efter Utvandrarna.
– Jag kommer aldrig mer att se Sverige på samma sätt. Samtidigt har det också påverkat min syn på teater. Jag vill alltid att det ska kännas så här brinnande, jag vill aldrig mer gå tillbaka till att spela teater för teaterns skull.
Vilhelm Moberg: Utvandrarna, fritt efter Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige. Dramatisering, bearbetning, regi: Farnaz Arbabi. Dramaturg: Lena Fridell. Scenografi och kostym: Jenny Kronberg. Musik: Lars-Eric Brossner. Ljusdesign: Mattias Jonsson. Ljud och projektioner: Tobias Stål. Mask: Erika Nicklasson. Animationer och grafik: David Giese/AlphavilleRoller. Medverkande: Elmira Arikan, Mina Azarian, Olof Bergström, Ali-Reza Modjallal, Peter Perski, Iso Porovic, Suzanna Santrac, Helena Thornqvist, Johannes Wanselow, Catherine Westling.
Heidi Johansson
