Gun Winter opponerar sig mot Johannes Tabermanns artikel ”Förnuftets förbannelse” i Ny Tid 19/2007
Den förnimmelse jag som lekman får inför filosofernas jonglerande med ord är, att de försöker göra enkla frågor möjligast invecklade. Orsaken är väl dels enkelspårighet och dels deras försvar inför naturvetenskapernas anstormning.När jag läste Johannes Tabermanns artikel ”Förnuftets förbannelse” i NT 19/2007, så kom jag till följande om Horkheimer och Adorno: ” I stället menade de att förnuftet alltid är bundet till en historisk period och samhällskontext samt grundar sig på mänsklig praxis, vilket innebär att förnuftet alltid är subjektivt.” Det om bundenheten är självklart, men hur då subjektivt, i relation till vilket annat förnuft? Att det grundar sig även på mänsklig praxis ger det en viss objektivitet. ”Ta lärdom av mänsklighetens erfarenheter”, talar vi om i humaniströrelsen. En erfarenhet är då helt uppenbart, att det är största oförnuft att lämna människors känslor obeaktade.
På EU-möten har jag hört uttrycket ”sound science” användas och jag har alltid varit litet misstänksam mot det. Kunskapen är givetvis inte neutral i relation till hur den används utan tvrätom har både uppdragsgivaren och forskaren sin del av ansvaret, men det växlar beroende på omständigheterna. När en innovation är på kommande och konsumenterna är skeptiska, så brukar de stämplas som känslomässigt agerande. Ibland visar det sig att vi hade rätt, ibland inte. För sitt ”gröntvättande” och ”vittvättande” har ISO tagit i bruk idén om företagens sociala ansvar. Ett stänk av kristen etik gör sig bra i marknadsföringen.
Vad Zygmunt Bauman skrev om Auschwitz 1989 tycker jag inte har en aktuell bäring just nu, förutom att det visar den för långt drivna rationalitetens oförnuft. Det elände, som åstadkommits i Mellanöstern, beror på en grumlig soppa av maktpolitiska, ekonomiska och religiösa värderingar. Kan någon påstå att förnuftet har blivit gammalmodigt och Upplysningen varit onödig?!
Gun Winter
