Fanns det bosniska muslimer som genom sin radikalism bekräftade den serbiska tesen om att de olika folkgrupperna inte kunde leva i samma stat? Jens-Martin Eriksen och Fredrik Stjernfelt fortsätter sin resa från Belgrad till Sarajevo och diskuterar denna konspirationsteori med ett par av de berörda.
Det är dagen efter den ortodoxa julaftonen och denna höga klara dag inleder vi turen mot Drina, vidare över de bosniska bergen och ner till Sarajevo för att träffa mannen som av sina motståndare kallas Mörkrets furste. Kanske vi får veta om det finns någon grund för de anklagelser som vi hört från flera håll.
Vi kör längs en rutt som också hade en viss betydelse för det folkmordskrig som Republiken Serbien förde mot Bosnien. Vägen ut från Belgrad för oss över Gasellbron. Det var här under denna bro som inrikesministeriet, med den filantropiska organisationen Matica Srpska som täckmantel, lagrade vapen och samlade paramilitära trupptransporter med Bosnien som destination. De körde längs den väg vi nu följer, först över floden Drina till den bosniska staden Zvornik, sedan över Vlasenica och mot den federala arméns militära högkvarter i Han Pijesak. Rutten är också känd som La ligne dure, vägen där utrensningarna av muslimerna inleddes i krigets första skede.
Det har gått tio år sedan dess, men fortfarande passerar vi nedbrända hus där familjer en gång bodde. Vi stannar upp en stund på kvällen utanför en liten butik och ser oss omkring i skymningen. Det började med att intellektuella lekte med tändstickor och slutade med att horder av beväpnade kriminella från Republiken Serbien mobiliserades och sändes iväg för att en kväll som denna tränga in i folks hem för att mörda familjer, stjäla allt som var av värde och bränna ned huset. Det var en politik som bedrevs av en stat vars arvtagare i dag förnekar brottet. Och det är först här som man på allvar fattar desperationen hos demokratiska serber som Obrad Savic och Sonja Biserko, vilka känt som sin plikt att vara vittne i Serbien till alla förbrytelserna och till alla lögner som följt dem.
En konspirationsteori?
Men också om den serbiska krigsplaneringen numera är känd och det står klart att beväpningen av de bosniska serberna började redan nio månader innan kriget faktiskt bröt ut, är målet för vår expedition till Sarajevo denna gång att få klarhet i frågan om på vilket sätt några bosniska muslimer eventuellt agerade som serbiska marionetter i spelet om att skapa fruktan hos de bosniska serberna. Är det en konspirationsteori, och i så fall i hur hög grad? Var innerkretsen inom de bosniska muslimernas parti SDA verkligen fundamentalister och dolde de detta bakom en demokratisk fasad? Och blev de omedvetet utnyttjade som spöken av den nationalistiska serbiska ledningen för att mobilisera serberna för krig mot deras landsmän i Bosnien? Detta är inte någon oväsentlig detalj i forskningen om förutsättningarna för kriget.
För att kasta ljus över denna aspekt har vi stämt träff med två män från det som kallats skuggledningen för SDA, Omer Behmen och Hasan Cengic.
Det första mötet, med Omer Behmen, äger rum några sena eftermiddagstimmar nästa dag i ett islamiskt center. Enligt Adil Zulfikarpasic i Zürich spelade han en dunkel roll i samband med organiseringen av det muslimska SDA och i samband med torpederingen av det fredsförslag som Zulfikarpasic själv kom med minuterna innan kriget började.
Vi talar med en vänlig gammal man som, om han skulle gjort något fel, inte har förstått varför han skulle ha någon skuld till landets undergång och tragedi. Han är inte heller en politisk tänkare utan en religiöst hängiven man. Han har varit intresserad av att väcka en tradition som var undertryckt under kommunismen, den muslimska religiösa traditionen. Föreställningarna om Bosnien som ett exempel på territoriell nationalism är honom främmande. Han talar om religiös nationalism. Kontroversen om fredsförslaget och Zulfikarpasic’s idéer om ett liberalt parti för alla bosnier säger honom ingenting och han kringgår dessa ämnen.
Svår historieskrivning
På vägen bort från centret stöter vi av en slump på vår gamle vän, den serbiske generalen Jovan Divjak, som i början av belägringen av Sarajevo stod i spetsen för försvaret mot serberna i bergen ovanför staden. Ett bryskt Bonsoir ekar i basargränden där vi står. Vi kommer överens om ett möte nästa morgon uppe i hans villa.
Mötet nästa morgon inleds med en dramatisk nyhet. Omer Behmen, som vi talade med föregående dag blev omedelbart efter mötet påkörd på en gata nära centret där vi möttes. Nu ligger han för döden.
Sedan talar vi om andra saker, om det filantropiska center för utbildning av föräldralösa barn som generalen blev ledare för efter sitt avsked från bosniska armén. En medarbetare kommer in och berättar om problemen med skolböcker och läroplaner i de bosniska skolorna. Bosniska muslimer bör bara läsa böcker om muslimernas historia och böcker skrivna av muslimer – oavsett om det handlar om matematik eller historia. Motsvarande regler gäller för de båda andra grupperna, kroater och serber. Divjak medger att landet är ödelagt och befinner sig i kaos, dock med undantag för Republika Srpska, som är rent serbiskt. Där har man inte något problem, åtminstone med skolböckerna, eftersom landet är etniskt rensat.
En sharia-stat?
Efter samtalet skyndar vi vidare till nya möten och nästa dag träffar vi självaste Mörkrets furste. Han är lite försenad efter ett läkarbesök och vi talar naturligt nog om hans gamla vän Omer Behmen. Han är rädd för att vi är de sista han talat med i denna världen. Cengic har besökt honom på sjukhuset och kan berätta att han fortfarande ligger i koma. Detta dämpar naturligtvis diskussionen, men efter en stund, när vi talar om den tid när Hasan Cengic själv var en aktiv deltagare i politiken före kriget, kommer diskussionen så småningom in på den påstådda islamismen i SDA.En artikel av en tidigare talesman för SDA, Adnan Jahic, hävdar att religiösa värden ska spela en mycket stark roll i ett framtida Bosnien. [Artikeln publicerades i Slobodna Tuzla 23.8.1996 och talar för att sharia ska införas och alla icke-muslimer ska vara andrarangsmedborgare, demokratin ska avskaffas och staten styras av prästerskapet.] Vad säger ni om den artikeln?
– Jag tror inte att den artikel av Adnan Jahic som ni nämner representerar SDA:s officiella ståndpunkter, jag tror att den representerar hans egna synpunkter. Han var inte talesman vid den tiden när han skrev artikeln och han var inte auktoriserad att framföra dessa synpunkter. Jag tror att ni här blandar ihop olika saker. Det är viktigare att utgå från partiets officiella dokument, program o.s.v. Och jag kan inte heller känna igen hans synpunkter när jag tänker på de tal som Alija Izetbegovic hållit och de synpunkter han framfört. Vi har alltid vetat hur vi ska leva med skillnaderna och hur vi ska respektera dem. Det är en kunskap vi har från islam och från vår långa politiska erfarenhet..
Då vi läste denna artikel av Adnan Jahic ledde den oss till att undersöka de tidiga idéer som Alija Izetbegovic gav uttryck för i sin Islamiska deklaration. Nu kan alla naturligtvis ändra sina åsikter när tiden går – skriften är första gången publicerad år 1970 – men det handlar om en vision av hur ett samhälle ska se ut. [Deklarationen beskriver en sharia-stat, ledd av ett prästerskap.] Men det är svårt att göra det klart för sig om det är en vision av Bosnien eller en vision av ett muslimskt idealsamhälle. Vilket slags text är det? Är det ett slags utopi om idealsamhället eller är det ett ideal för ett framtida Bosnien?
– Nu är ni kanske lite illa till mods för att jag småler när jag hör er fråga. Jag ska berätta varför jag gör det. Ni upprepar nästan ord för ord vad vår åklagare sade i samband med processen 1983. Och då kom Izetbegovic med sin mycket klara förklaring, som dock inte accepterades av rätten. Visionen är ett uttryck för vad en intellektuell, en muslimsk tänkare har kommit fram till när han begrundat den muslimska världens historia. Men Jugoslavien, Bosnien är inte en del av denna muslimska värld. Hur kan man påstå att denna text har något att göra med Jugoslavien, med Bosnien? ”Jag diskuterar den muslimska världen” var hans förklaring. Men försätt mig inte i en ställning där jag ska försvara Izetbegovic. Han är nu död. Hela hans liv ligger öppet för oss. Han har porträtterats av motståndare och fiender som en person som stött sharia. Men låt oss hålla oss till hans gärningar. Han predikade, kämpade och offrade sig för demokratin fram till sitt livs slut. Så låt oss hålla oss till fakta, inte föreställningar om honom, de falska anklagelserna.
Fängelsesamtal
Ni fick under processen 1983 stöd från de serbiska dissidenterna i Belgrad, Dobrica Cosic och andra. När kom ni underfund med att dessa personer inte var demokrater utan serbiska nationalister?
– En bra fråga! Vi som satt i fängelse kunde mycket tidigt få en bild av dessa intellektuella. Av de skrifter de gav ut och där Bosnien togs upp förstod vi att när de ville välta kommunismen var det för att främja Serbiens övervälde. Och låt mig inflika att en av medlemmarna av denna grupp var Vojislav Kostunica (Serbiens nuvarande premiärminister, tidigare president). Vid en tidpunkt mötte vi också Vojislav Seselj i fängelset i Zenica där vi hölls. Han diskuterade speciellt med Omer Behmen Och han frågade om Behmen verkligen menade att de var en särskild etnisk grupp, eller var vi serber med muslimsk religion? Det frågade han en man som suttit fängslad i många år just för sin muslimska identitet. Behmen blev inte arg. Han ansåg att det viktiga inte var vad själv sade, utan vad Seselj ansåg var svaret på den fråga han ställt. På det svarade Seselj att de inte ansåg att vi var en nation. Vi hade inte de element som skulle utgöra en sådan. Vi hade inte en egen kultur, vi hade inte ett eget språk, nationella institutioner som en akademi och liknande. Till detta sade Behmen: Jag känner många framstående personer från Hercegovina (därifrån de båda kom), affärsmän, beslutsfattare o.s.v. och vi kan tala med varandra därnere. De frågar oss aldrig vilka vi är. De respekterar oss och vi respekterar dem. Ni, Seselj, tar fel. Vi är varken serber eller kroater. Men Seselj hävdade att vi måste dela oss – vi måste definiera oss som antingen serber eller kroater. Det sade han 1985. Så vi kände realiteterna redan då. Vi visste vad man tänkte i Belgrad. Vi såg också hur hans åsikter fick stöd av dissidenter i Belgrad, så vi hade inga illusioner. Vi försökte ändå förändra hans åsikter. Gå inte denna väg. Låt bli att ödelägga Bosnien, låt bli att ödelägga Jugoslavien, vi kämpar inte emot Jugoslavien. Vi kämpar inte emot serberna, men vi är inte serber. Historiskt är vi inte serber. Vi måste kunna respektera varandra, vi måste kunna respektera Bosnien och vi kämpar för demokrati. Det handlar om i vilken mån vi faller offer för den kommunistiska regimen. Låt oss kämpa för frihet för alla, för ekonomisk utveckling och frigörelse, för kulturell frihet och utveckling. Vi tecknade en tydlig bild för Vojislav Seselj, och han förstod den. Vi förändrade inte hans uppfattning. Men han informerade sina vänner i dissidentkretsen i Belgrad, Dobrica Cosic, Vojislav Kostunica och andra. Det vet vi att han gjorde, för han inviterade våra familjer och vänner till Belgrad för samtal medan vi ännu satt i fängelse. Så var vi stod var ganska klart för dem, det fanns inga oklara punkter. Och vi hoppades naturligtvis att vi skulle kunna vinna dessa mänskor i Belgrad för en sann demokrati i Bosnien och att de skulle ge upp sina idéer om serbisk hegemoni.
Inget stöd från väst
Men när ni så tidigt genomskådade de radikalt-nationalistiska hållningarna hos dessa mänskor i Belgrad, var ni då inte rädda för att bilda en koalition med serbernas bosniska parti SDS efter valet här i Bosnien? Ni visste att de var farliga. Ni kände också till den serbiska akademins Memorandum?
– Man kunde ju inte förvänta sig att vi skulle ge upp kampen för demokratin för den skull att några nationalister kunde missbruka kampen! För det första gällde det hur man kunde göra sig av med det kommunistiska styret. Och tillåt mig ge uttryck för min naivitet, så kan ni använda den hur ni vill – vi var naiva nog att tro att när vi en gång inlett kampen för demokrati så skulle vi också få stöd i denna kamp från det demokratiska väst. Vi var ju pionjärer för demokratin här. Vi trodde vi skulle få stöd från Paris och London. Vi var också på det klara med att en viss form av nationalism skulle komma i dagen i en sådan demokratisk process. För vad handlar en sådan process också om. Jo, om att berätta för dig vem du är. Nationalismen har ju två anleten. Det ena är härskardrömmar och aggression. Det andra är kampen för identitet, och det är inte en negativ nationalism. Det är en positiv nationalism, som vill befrämja språkliga, kulturella rättigheter. Och som vill erkänna internationella konventioner. Och det var med denna sida av nationalismen som vi trodde vi kunde dra med oss serberna i kampen för demokrati. Kom ihåg att Memorandum då framstod som skrivet av en liten grupp serber. Det var åren 1986 – 1989. I dag är det populärt att säga att skriften var ett politiskt program författat av en tankesmedja. Men det är något vi kan se först i efterskott. Förbindelserna mellan skriften och de krafter som läste den och tog den till sig, och som verkställde dess idéer med militär makt, aggression och folkmord, det är ett annat perspektiv som blivit klart först senare. Så vi trodde trots allt den gången att det fanns hopp. Men de kommunistiska militära och politiska makthavarna anammade det storserbiska programmet sedan de slutit sig till att de hade de maktmedel som behövdes och att det inte skulle bli någon inblandning från utlandets sida. Senare visade det sig att de räknat fel. Men det var alltför sent. Både för dem och för oss. Det internationella samfundet hade varit alltför obeslutsamt när det var fråga om att ingripa i samband med Jugoslaviens upplösning.
Krigisk ikonografi
Hur tidigt kände ni till förbindelserna mellan de bosniska serberna i SDS och de nationalistiska makthavarna och intellektuella i Belgrad?
– Ja, vi kunde ju se i medierna redan 1988-89 att banden var starka. Och vid demonstrationerna och mötena före valet kunde vi också se allt. Redan ikonografin på deras plakat, deras slagord, deras namn. De framhävde Draza Mihajlovic[cetnikledare under andra världskriget som stod för etnisk utrensning av de andra grupperna, Han dömdes till döden av Titos regim efter befrielsen.] Några framhävde den tidigare serbiska kungen! Serberna från Republiken Serbien uppträdde i de bosniska serbernas propaganda. Vi följde ju också med vad som hände i både Slovenien och Kroatien, Vi levde inte isolerat, utan information. Vi fick också uppgifter från både den brittiska och den amerikanska ambassaden i Belgrad om utvecklingen. De kom hit och informerade oss. Allt var klart för oss. Vi var helt medvetna om att SDS här i landet bara var representanter för makthavarna i Belgrad.
Vilken var då orsaken till att SDA drog tillbaka sitt stöd från det fredsinitiativ som framfördes av Adil Zulfikarpasic och Muhammed Filipovic och som Slobodan Milosevic accepterade?
– Jag är kanske inte den bästa personen som kan ge en bredare förståelse av just denna fråga. Jag har senare läst om saken.
”Vi kunde inte stanna”
Så ni var inte direkt inblandad i detta beslut?
– Inte direkt. Men jag känner till historien. Izetbegovic och jag hade undersökt alla möjligheter att uppnå ett resultat under konflikten och finna en fredlig lösning på krisen i Jugoslavien. Vi försökte få en klar bild av serbernas slutliga inställning. Det kan ses som ett diplomatiskt försök att undersöka Belgrads position. Sedan vi mottagit deras sista meddelande fick vi visshet om det vi befarat. Serbien ville inte förhandla men försökte inlemma Bosnien och avskilja sig från Bosnien och delar av Kroatien. Vi drog därefter våra slutsatser. Om Slovenien och Kroatien skulle stanna i Jugoslavien skulle vi också göra det och stöda federationen. Men om de inte gjorde det skulle vi ha en folkomröstning om Bosnien skulle stanna. Fredsförslaget ska ses i detta sammanhang. Vi kunde inte stanna i ett rest-Jugoslavien, det var en oacceptabel lösning. Efter den period vi talar om fick vi självständighet för Makedonien. Och varför beslöt Makedonien att inte stanna med Serbien? Och varför ville majoriteten i Kosovo ut? Det betyder att lösningen med ett Storserbien inte var en lösning för någon som helst, inte heller för serberna.
Men det var väl just det som behövdes för att serberna här i Bosnien skulle acceptera fredsförslaget Milosevic lovade ju att han skulle stoppa den olagliga regionaliseringen i de serbiska områdena av Bosnien och avväpna de serber som beväpnats av förbundsarmén med vapenlager från civilförsvaret om SDA skulle bevara ett Bosnien inom Jugoslavien.
– Var och en som försökt förhandla med Milosevic vet vilken förhandlare han var och hur många löften han höll. Precis så många som han själv såg en fördel i. Han försökte visa ett vänligt ansikte utåt, medan han inåt utövade utpressning mot Bosnien. Men det spelet har senare stått klart.
Ouppklarade punkter
Vi avslutar det upplysande mötet med den vänlige Hasan Cengic, sedan han bedyrat att han hela tiden kämpat för demokrati i Bosnien tillsammans med Alija Izetbegovic och att torpederingen av fredsförslaget egentligen var betydelselös, eftersom serberna från början under alla omständigheter var inriktade på en militär lösning. Ändå finns det många ouppklarade punkter som måste vänta till nästa gång vi möts.
Cengic pläderar för att Izetbegovics Islamiska deklaration inte är något annat än drömmerier om den muslimska världen och att fundamentalistiska synpunkter framförda av en tidigare talesman för SDA inte har haft någon relevans. Men en läsning av deklarationen ger dock en vink om något annat, t.ex. när den säger att det islamiska Pakistan ska ses som en generalrepetition på en revitalisering av den muslimska världen. Att Bosnien inte är en del av denna muslimska värld är i och för sig sant, men en delning av landet enligt etniskt-religiösa kriterier skulle leda fram till en demografisk förändring, så deklarationen kunde ses som den nya muslimska statens ideologiska program. Den publicerades, talande nog, år 1970 hos muslimernas kommande fiender i Belgrad, på förlaget Srpska rec, ett nationalistisk cetnik-förlag.
Slutligen kan det ses som en tvivelaktig tes när Cengic framställer det som om de moderata Adil Zulfikarpasic och Muhammed Filipovic enbart var sändebud för ledarna i SDA för att – utan att de själva var medvetna om det – få fram en klar bild av serbernas radikalism och krigsförberedelser. Det hade Cengic och andra den hårda linjens män haft knappt tio år på sig att komma underfund med, och dessutom kände åtminstone Izetbegovic till de konkreta planerna för fördrivandet av de bosniska muslimerna (RAM-planen) från ett uppsnappat telefonsamtal mellan Milosevic ochKaradzic. Det bör också tilläggas att planen helt och hållet var framför allt Zulfikarpasics verk tillsammans med Filipovic, sedan de fått carte blanche att förhandla med serberna. Hypotesen om orsaken till att planen i sista minuten torpederades av SDA:s inre krets är just att den hade kunnat förhindra kriget och därmed sabotera visionen om den muslimska staten, som bara kunde förverkligas efter ett krig och en etnisk delning av Bosnien. Hasan Cengic hävdar visserligen att han inte tillhörde denna inre krets som torpederade fredsförslaget och stoppade alla förhandlingar, även om han ganska väl känner till den påstådda motiveringen.
Det är för tidigt att dra andra än provisoriska slutsatser om hypotesen om den dramatiska konspirationsteorin och identifiera krigets mästare i i Bosnien. Sanningen om de radikala muslimernas roll är ännu inte klarlagd, inte heller det möjliga spelet från de serbiska nationalisternas sida, där de kan ha haft ett inflytande på ledningen för det parti som skulle bli deras framtida krigsmotståndare. Minst en man i den grupp som var med om att bilda partiet, Salim Sabic, har enligt Adil Zulfikarpasic avslöjats som en man i KOS’ sold. Möjligen kan andra, i tron att de kämpade för sin egen sak, ha ingått som aktörer i ett manuskript skrivet i Belgrad. Det är i alla fall en tolkning som Hasan Cengics förklaring kan ses som ett belägg för.
Jens-Martin Eriksen
