Två utgåvor om norsk filmförvaltning gavs ut samma dag och klockslag lite före påsken i Oslo; kulturministeriets filmrapport Veiviseren før det norske filmløftet och undertecknads debattbok Norsk filmbransje – makt, œre, yttringdfrihet. Den senare är skriven med stöd av yttrandefrihetsorganisationen Fritt ord. Korsläsning av de två utgåvorna ger en riklig insyn i det aktuella läget i den norska filmbranschen och de dilemman som kan komma att stå i vägen för att kulturminister Trond Giskesambitioner för norsk film ska kunna realiseras.

Omläggningen av filmpolitiken år 2001 har redan lett till en märkbar ökning av norska filmproduktioner. Antalet filmskapare är det högsta i Norden, i ett land med den lägsta befolkningsmängden och samma gäller för offentliga anslag – 267 miljoner kronor under år 2006. Samtidigt är branschkompetensen bland de lägsta och de audiovisuella utbildningarna efter sin tid. Den Norske Filmskolen grundades 1997 vid högskolan i Lillehammer och erbjuder treåriga utbildningar. En stor del av filmfolket som mottar offentliga medel har jobbat upp sig och saknar branschutbildning.

Kulturministens ambition för tillfället är 25 långfilmer på bio per år, att fördubbla exporten och höja marknadsandelen för den inhemska filmen till 25 procent. Vad beträffar könsfördelningen har myndigheterna enhetligt gått in för en bättre balans. Med svenskarnas filmavtal 2006–2007 som förebild strävar kulturministern efter en liknande jämställdhetsförordning i Norge; kvinnorna ska utgöra minst 40 procent av nyckelpositionerna i filminspelningar – regissör, manus, huvudroll – före 2010. Lyckas branschen inte leva upp till det här självmant har det varslats om en kvotering – 40 procent för båda könen – vid utgången av 2010.
Från offentliga anslag till fortbildning, i mentoruppdrag och vid utdelning av statliga stipendier, skall minst 40 procent tillfalla båda könen.

Skall ”det norske filmløftet” leda till en kvalitetsökning i slutprodukterna och repertoaren, bör makthavarna vara uppmärksamma på de rådande maktförhållandena i branschen. Makten finns i dag i första hand hos producenterna som tillsammans med privata investerare bestämmer vad som ska främjas utanför stödstrukturerna. Producenterna upptar gärna själva rollen som filmskapare; de står för filmidéerna, de styr det form – och innehållsmässiga arbetet över huvudet på manusförfattaren och regissören och väljer själv alla personer i nyckelpositionerna. Praxisen med kollektivt manus- och filmskapande har gjort den norska spelfilmen till en individualistisk problempunkt för stora delar av filmskaparna – speciellt när det gäller kvinnors arbete.
Under de sista sex åren har norsk spelfilm blivit männens privilegium. Nu har kvinnliga filmskapare räckts en hjälpande hand från kulturministerns sida. Filmrapporten ger en yttre ram för den nya filmpolitiken, men förverkligandet blir branschens eget ansvar. Allvarliga felprioriteringar på departementen under den förra omläggningen av filmpolitiken har gjort filmen till konsumtionsvara och pengastyrd verksamhet och skapat en könsmaktordning i branschen. Producenterna fick en ny förordning 2001 som innebar att de får stöd efter marknadens principer. Lyckas man skaffa 50 procent av kapitalet får man resten automatiskt av staten utan kvalitetsgranskning hos konsulenterna. Också stöd för ”filmpaket” och statliga lån för produktioner ges.
Utvecklingen inom den norska filmbranschen har varit så nedbrytande för vissa utövare att nu är det verkligen dags att få bukt på problemen i den offentliga filmförvaltningen.