774
President George Bush gratulerade vårt lands nya regering genom att bjuda in hela Finlands folk på besök, t.o.m. utan visum. På det sättet ville man bromsa upp den tendens som pågått länge att vanliga finländare och amerikaner känt sig alltmer främmande för varandra.
Utrikesministeriet har redan inlett de praktiska förberedelserna inför besöket. Eftersom man inte har råd att skicka absolut alla till Washington bygger ministeriet på en gammal Laihelavits.
Den handlar nämligen om två män från Laihela som stöter på varandra i grannstaden Vasa. Den ena frågar av den andra vad som fått honom att ge sig ut på en så lång resa, och han får svaret: ”Jag är på bröllopsresa”. Nå, var är då hustrun, undrar den första. ”Min hustru har redan varit i Vasa”, svarar den andra av dessa Finlands skottar.
Viljo Kanerva var i början av 60-talet inseminatör i Lokalahti utanför Nystad och skötte om korna också på vår gård. När hans lilla Volkswagen dök upp på vår gårdplan var det alltid ett evenemang för hela familjen. Medan pappa Kanerva försvann tillsammans med mina föräldrar till ladugården för att klappa korna lärde sonen Ike mig och min bror dykstilens hemligheter i höjdhopp. Resultatförbättringarna var betydande jämfört med resultaten som uppnåtts med de primitiva ytterfots- och innerfotsstilarna.
Besöket från Lokalahti avslutades alltid vid kaffebordet. Viljo var en gudabenådad berättare. Jag och min bror hade alltid höga förväntningar, och de sveks aldrig. Gästerna for varje gång alltför tidigt. Vi återberättade länge Viljos historier för grannarnas pojkar.
Snart började också Ikes historier cirkulera. År 1970 hade vi inbjudit Ike att tala om politik i elevkårens samhälleliga klubb. Efter hans föredrag måste vi i vår nöd ringa till vår historielärare, eftersom vi inte varit beredda på att Ike skulle begära ersättning för sitt uppträdande.
För den medborgarorganisation som jag verkar i är det tråkigt att utrikesminister Ilkka Kanerva inte ansvarar också för utvecklingssamarbetet. Man kan nämligen befara att det samarbete vi bedriver inte fyller de kriterier för ”upplyst själviskhet” som uppställts av utvecklingssamarbetsminister Paavo Väyrynen.
Väyrynen utvecklade ju detta begrepp när han var utrikesminister på 80-talet, vid samma tid som han i offentligheten meddelade att han inte hade råd att ansluta sig till procentrörelsen. Då handlade det ju om att varje medborgare skulle ha kanaliserat en procent av sin lön till utvecklingsbiståndet.
Kanske Väyrynen nu blivit så mycket rikare i Bryssel att han ansett sig kunna ta emot posten som utvecklingssamarbetsminister. Väyrynen skulle kunna föregå med gott exempel och upplyst osjälviskt själv bidra med mer än Finlands utvecklingssamarbetskvot på 0,42 procent.
Den handlar nämligen om två män från Laihela som stöter på varandra i grannstaden Vasa. Den ena frågar av den andra vad som fått honom att ge sig ut på en så lång resa, och han får svaret: ”Jag är på bröllopsresa”. Nå, var är då hustrun, undrar den första. ”Min hustru har redan varit i Vasa”, svarar den andra av dessa Finlands skottar.
Viljo Kanerva var i början av 60-talet inseminatör i Lokalahti utanför Nystad och skötte om korna också på vår gård. När hans lilla Volkswagen dök upp på vår gårdplan var det alltid ett evenemang för hela familjen. Medan pappa Kanerva försvann tillsammans med mina föräldrar till ladugården för att klappa korna lärde sonen Ike mig och min bror dykstilens hemligheter i höjdhopp. Resultatförbättringarna var betydande jämfört med resultaten som uppnåtts med de primitiva ytterfots- och innerfotsstilarna.
Besöket från Lokalahti avslutades alltid vid kaffebordet. Viljo var en gudabenådad berättare. Jag och min bror hade alltid höga förväntningar, och de sveks aldrig. Gästerna for varje gång alltför tidigt. Vi återberättade länge Viljos historier för grannarnas pojkar.
Snart började också Ikes historier cirkulera. År 1970 hade vi inbjudit Ike att tala om politik i elevkårens samhälleliga klubb. Efter hans föredrag måste vi i vår nöd ringa till vår historielärare, eftersom vi inte varit beredda på att Ike skulle begära ersättning för sitt uppträdande.
För den medborgarorganisation som jag verkar i är det tråkigt att utrikesminister Ilkka Kanerva inte ansvarar också för utvecklingssamarbetet. Man kan nämligen befara att det samarbete vi bedriver inte fyller de kriterier för ”upplyst själviskhet” som uppställts av utvecklingssamarbetsminister Paavo Väyrynen.
Väyrynen utvecklade ju detta begrepp när han var utrikesminister på 80-talet, vid samma tid som han i offentligheten meddelade att han inte hade råd att ansluta sig till procentrörelsen. Då handlade det ju om att varje medborgare skulle ha kanaliserat en procent av sin lön till utvecklingsbiståndet.
Kanske Väyrynen nu blivit så mycket rikare i Bryssel att han ansett sig kunna ta emot posten som utvecklingssamarbetsminister. Väyrynen skulle kunna föregå med gott exempel och upplyst osjälviskt själv bidra med mer än Finlands utvecklingssamarbetskvot på 0,42 procent.
Mikko Zenger
