1,K
När jag här om veckan ägnade några dagar åt Pia Ingströms livfulla intervjubok Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet kunde jag inte låta bli att jämföra mig och mina generationskamrater med de optimistiska 70-talisterna. Vad hände med kampglädjen, den självsäkra tron på att det går att agera kollektivt och politiskt? Vad hände med upproriskheten, som t.ex. såg ut så här i en dikt av Anita Wikman: ”Efter lite småprat skrev han ut lugnande piller / trollpiller att döva kvinnors nyväckta tankar / och minska samhällets skuld med. Jag log snett / inom mig själv och tänkte att nu satans spolingar / och herrar får det vara nog.”
Wikmans diktjag går inte med på att låta sig domesticeras, hon är lika stursk somValerie Solanas i Teater 90° och Sirius Teaterns fina uppsättning av Sara Stridsbergspjäs. Men vi som är 70-talisternas döttrar, vi gapar nog och låter oss matas. Vi tror inte riktigt att vi kan förändra något annat än oss själva.
Vi tyr oss till terapier för att bli bättre människor; vi dövar skallarna med lyckopiller. Vi tror inte längre att vi bör förändra något annat än oss själva. Men en dam som stiger in på en mottagning för att mot betalning lätta sitt hjärta ids knappast mera dra samma juttu på barrikaderna. Hennes problem individualiseras och förpassas in i garderoben.
Får man kritisera samhällets psykologisering eller är det en helig ko?
I boken Älkää säätäkö päätänne – häiriö on todellisuudessa. Suomalaisen psykokulttuurin kritiikki (red. Marko Hamilo) dras en parallell mellan den moderna psykologiserande diskursen och den position religionen innehade förr. Där kyrkan framlade tydliga normer för önskvärt och icke-önskvärt beteende gömmer vår skenbart liberala hållning på en indelning i ”friskt” och ”sjukt” (”vuxet” – ”infantilt”, ”naturligt” – ”stört”) beteende, så att vi i stället för att rätt och slätt få tio budord i skallen kontinuerligt blir påminda om hur en mogen, harmonisk och frigjord människa agerar. Det går inte att öppna en tidning utan att möta en rad välmenta tips och råd. Den psykologiserande svadan, det s.k. psykobabblet (psychobabble), tränger in på alla sektorer.
Vi har lärt oss identifiera olika sorters verbal muzak; reklamens förljugna språk, konsulternas snittersnatter – men ser vi i vilken omfattning vi låter psykobabblet påverka vår självförståelse? Försäljaren vill sälja, konsulten vill, som det vackert heter, rationalisera, men vad vill psykobabblaren? I bästa fall hjälpa, naturligtvis, men i sin försåtligaste form döljer psykobabblet en i grunden auktoritär strävan att låta sitt ansikte lysa över oss och vara oss nådig.
Finns det inte en risk för att i synnerhet vi kvinnor sväljer några piller extra av ren och skär tacksamhet? Att vi vänder oss inåt i stället för utåt?
Jag tänker igen på 70-talsfeministerna, som ville förändra hela världen.
Jag tänker på Valerie Solanas som begrep att det gäller att vara medveten om på vems villkor man snackar. Vad man än kan tänka om hennes desperata tilltag att skjuta Andy Warhol så är SCUM-manifestet ett lovvärt försök att svänga opp och ned på maktspråket och vägra låta sig inlemmas i patriarkala diskurser. SCUM handlar om språklig revolt, om att ”cut the crap”, vägra snittersnattra. Se pjäsen om ni kan – inte minst för att känna nackhåren styvna av välbehag när Valerie (en oemotståndlig Maria Ahlroth) med säker hand förför sin psykobabblande terapeut.
Vi tyr oss till terapier för att bli bättre människor; vi dövar skallarna med lyckopiller. Vi tror inte längre att vi bör förändra något annat än oss själva. Men en dam som stiger in på en mottagning för att mot betalning lätta sitt hjärta ids knappast mera dra samma juttu på barrikaderna. Hennes problem individualiseras och förpassas in i garderoben.
Får man kritisera samhällets psykologisering eller är det en helig ko?
I boken Älkää säätäkö päätänne – häiriö on todellisuudessa. Suomalaisen psykokulttuurin kritiikki (red. Marko Hamilo) dras en parallell mellan den moderna psykologiserande diskursen och den position religionen innehade förr. Där kyrkan framlade tydliga normer för önskvärt och icke-önskvärt beteende gömmer vår skenbart liberala hållning på en indelning i ”friskt” och ”sjukt” (”vuxet” – ”infantilt”, ”naturligt” – ”stört”) beteende, så att vi i stället för att rätt och slätt få tio budord i skallen kontinuerligt blir påminda om hur en mogen, harmonisk och frigjord människa agerar. Det går inte att öppna en tidning utan att möta en rad välmenta tips och råd. Den psykologiserande svadan, det s.k. psykobabblet (psychobabble), tränger in på alla sektorer.
Vi har lärt oss identifiera olika sorters verbal muzak; reklamens förljugna språk, konsulternas snittersnatter – men ser vi i vilken omfattning vi låter psykobabblet påverka vår självförståelse? Försäljaren vill sälja, konsulten vill, som det vackert heter, rationalisera, men vad vill psykobabblaren? I bästa fall hjälpa, naturligtvis, men i sin försåtligaste form döljer psykobabblet en i grunden auktoritär strävan att låta sitt ansikte lysa över oss och vara oss nådig.
Finns det inte en risk för att i synnerhet vi kvinnor sväljer några piller extra av ren och skär tacksamhet? Att vi vänder oss inåt i stället för utåt?
Jag tänker igen på 70-talsfeministerna, som ville förändra hela världen.
Jag tänker på Valerie Solanas som begrep att det gäller att vara medveten om på vems villkor man snackar. Vad man än kan tänka om hennes desperata tilltag att skjuta Andy Warhol så är SCUM-manifestet ett lovvärt försök att svänga opp och ned på maktspråket och vägra låta sig inlemmas i patriarkala diskurser. SCUM handlar om språklig revolt, om att ”cut the crap”, vägra snittersnattra. Se pjäsen om ni kan – inte minst för att känna nackhåren styvna av välbehag när Valerie (en oemotståndlig Maria Ahlroth) med säker hand förför sin psykobabblande terapeut.
Siriusteaterns Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika visas på Hangö teaterträff 9.6. kl.18.
Jenny Kajanus
