Pipilotti Rist är en internationellt uppmärksammad konstnär, mest känd för sina drömlika videoinstallationer.

Pipilotti Rist (f.1962) bor och arbetar i Zürich i Schweiz. Det här är hennes första soloutställning i Skandinavien. Sedan början av 1990-talet har hon skapat sig ett internationellt namn och hör till den lilla exklusiva grupp av konstnärer som turnerar världen runt med sina utställningar, och ett helt team av tekniska medhjälpare.
Mest känd är hon för sina drömlika videoinstallationer som också visas på den här utställningen. Hon fick stor uppmärksamhet för ett verk med titeln ”Homo Sapiens Sapiens” på Venedigbiennalen 2005 i en av stadens kyrkor.
En av Rists ambitioner är att på ett lekfullt sätt försöka öppna oss för vårt undermedvetna och våra fysiska kroppar. En annan att undersöka våra ritualer, sinnen och tabun. Kort sammanfattat handlar utställningen om vår mänskliga existens på jorden och livets mysterium.
Det mest tongivande verket i den här utställningen behandlar just detta och är en storskalig videoinstallation med titeln ”Tyngdkraft, var min vän”, som producerats på plats just för utställningslokalen. Verket består av mattor (dyra och sponsrade schweiziska) som bildar små öar där vi kan lägga oss ned på rygg och betrakta videoprojektionerna i taket. En tidlös värld av vatten och växter öppnar sig.
Pipilotti Rist har tidigare visat två liknande verk och det här är det sista i en serie på tre. Jag förstår ambitionen med verket och det är vackert och det är meditativt och kanske det räcker så. I början av nittiotalet när den här typen av videokonst var rätt ny tyckte jag det räckte – för det gjordes väldigt mycket dålig videokonst när mediet var nytt.
Men nu när vi skriver 2007 tycker jag att man kanske får kräva något mer, ett motstånd i konstverket och en undertext eller en tydligare problematisering, i alla fall för att beröra mig själv mer.
Sydafrikanen William Kentridge ställer just nu och samtidigt ut på Moderna Museet i Stockholm och  arbetar med  ungefär samma tekniker som Pipilotti Rist. Han har dock lyckats ta ett utvecklingskliv till i sina verk som jag dessutom upplever som mer mångbottnade. Och det finns all anledning att se båda de här utställningarna samtidigt.
Där Pipilotti Rist förmedlar en sorglöshet i sina konstverk, som hon själv hävdar inte är hennes egen person, pumpar Kentridge på med en melankoli.
Men kanske intressantast med Rists utställning är att se några av de verk som hon gjort tidigare och som hon utmärkt sig för. Bland annat den storskaliga soffgruppen, den enorma fjärrkontrollen och den lilla, lilla TV:n i ”Rummet”, från 1994. När vi tittar på TV krymper verkligheten omkring oss men här har Rist vänt på verkligheten. Med hjälp av fjärrkontrollen kan betraktaren zappa mellan 15 olika videoverk.
I ett eget rum visas ”Sip my Ocean” som kanske är hennes mest kända verk. En videoprojektion som handlar om en önskan att aldrig mer bli förälskad, men även om längtan efter symbios med en annan människa. Pipilotti Rist talar själv om denna längtan ”som något omöjligt”.
För att förmedla detta använder sig Pipilotti Rist av en dubbelprojektion eller en spegling av rörliga bilder. Även här återfinner sig den där meditativa känslan, men själv börjar jag associera till New Age och delfinterapi, och det kanske är just det draget som jag har lite svårt för hos Pipilotti Rist och en av anledningarna till att jag inte är bered att köpa konceptet rakt av.
Men för den som är av annan åsikt, smaken är som bekant olika, erbjuds förutom i Stockholm ytterligare ett tillfälle att bekanta sig med Pipilotti Rist. Under våren visas ett nyproducerat verk framför Centre Georges Pompidou i Paris, som kan ses live kvällstid via en webkamera. Och för den som nu grubblat över hennes namn så – ja, det har sitt ursprung i Pippi Långstrump.

Pipilotti Rist: “Gravity, Be My Friend”, Magasin 3, Stockholms Konsthall till den 17 juni 2007.

Lars Vikström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.