En gång för rätt länge sen blev jag kontaktad av en grupp, som bad mig om en tjänst i solidaritetens namn. Det hade stått något om dem i tidningen och nu ville de att jag skulle skriva att det hade stått något om dem i tidningen. Var ville de att jag skulle skriva det? I tidningen förstås. Vi kom aldrig till något samförstånd. Deras point var att det var en nyhet att det hade stått något om dem i tidningen och var publiceras nyheter om inte i tidningen? Enligt deras uppfattning borde också det som tidningen hade skrivit om dem ingå i den nyhetsartikel de önskade att jag skulle författa. Det är kanske inte särskilt märkligt att det här minnet stiger upp just nu, i efterdyningarna av ”alla tiders mest framgångsrika eurovisionsfestival” arrangerad av YLE YLE YLE FINLAND FINLAND FINLAND. Den här gången har ingen kontaktat mig för att föra ut nyheten, vederbörande klarar av den saken alldeles själv, nyheten inklusive berömmet. Vad mera är, man har lyckats fusionera nyheten och vissa matematiska funktioner så att allt återges med kvadraten på kvadraten på för mig okända formler, det vill säga att även det faktum att det publicerats en nyhetsartikel om den första nyhetesartikeln också är en nyhet och så vidare. Det tar med andra ord aldrig slut. Finland är världens centrum – i Finland.

Sådana som jag har dukat under för länge sen. Först blev jag bara utmattad. Sedan började jag känna mig dum. Det måste ju finnas allvarliga brister i min fattningsförmåga när jag inte kunde inse värdet av alla åter och återigen uppskattade och uppräknade tittarsiffror, det idogt insamlade berömmande kommentarmaterialet, den ena ännu mera konstgjorda pseudonyheten efter den andra. Vad värre är, jag började känna mig alltmer ofosterländsk.
Ett honnörsord som får mig att må illa: ”Hemåt.”
All heder åt alla som har jobbat och slitit var på sitt håll för att ro projektet i land – all respekt för hopp, drömmar, illusioner, besvikelser och blodsmak. Det som sätter sig i halsen på mig är den gigantiska skrytmaskinen.
När jag växte upp var ordspåk mera gångbara än de strängt förbjudna svärorden. Ett som vi ofta bjäbbade fram var ”Eget beröm luktar illa”. De vuxna lärde oss villigt mer: ”Stor i orden, liten på jorden.” ”Tomma stånkor skramlar mest.” (OK, OK, det var inte stånkor men något liknande som var tomt. Tunnor kanske? Men stånkor låter bättre – och mer.) Vi uppfostrades enligt ett ödmjukhetsevangelium som hade sina rötter i en topeliansk förnöjsamhet och förtröstan på att Gud i sinom tid belönar de sina och att vad stort sker, sker tyst.
Det är uppenbart att Gud är död, eller åtminstone förtröstan. Att bra karl (och kvinna) reder sig själv.
Är det rentav ett topeliusuppror vi bevittnar?