Det finns en del klassisk musik som öppnar sig långsamt, men när den väl öppnar sig står man som lyssnare inför en inre logik, som är så väl dold att den till en början verkar bestå av kaos. Sådan är också Peter Høegs roman Den tysta flickan.
När hon sedan försvinner påbörjar Kasper en jakt som går genom ett välbekant men ändå förändrat Köpenhamn. Spåren leder till oväntade personer från Kaspers förflutna, också till kvinnan som han har älskat och förlorat. Medan Danmark skakas av besynnerliga jordbävningar kämpar Kasper för att få reda på vem som är ute efter KlaraMaria, och varför.
På stabil grund
Efter den stora framgången med romanen Fröken Smillas känsla för snö, 1994, harPeter Høeg gett ut två romaner; De kanske lämpade och Kvinnan och Apan, båda med bara ett års mellanrum. Efter det följde en paus på tio år. Sedan kom Den tysta flickan, en skröna på fyrahundra sidor, full av lärda referenser till klassisk musik och en djup kunskap i ämnen som geologi och modern vetenskap. Vad hände? Romanen slaktades av en tämligen enig kritikerkår, men jag tillåter mig att vara av en annan åsikt.
Det är tydligt att den stabila grund som till exempel kunskapen om jordbävningar och Danmarks jordmån står på har krävt gedigna utgrävningar bland facklig litteratur. Vetskapen om att författaren kan det han skriver om bildar en stadig ryggrad för boken som för övrigt inte saknar element av det övernaturliga och det rent av fantastiska. Otaliga är de inslag av deus ex machina som räddar hjälten Kasper Krone ur den ena knipan efter den andra, och lika överraskande är de övernaturliga förmågorna som ett flertal av bokens karaktärer visar sig besitta. Det övernaturliga kontra det naturliga skapar en balans, men naturligtvis också en spänning som blir speciellt tydlig då det är barnen som sist och slutligen hotas av vuxenvärldens egoistiska profitbegär.
Språklig förtjusning
Romanens stil är i början av boken knapp, sparsam. Som läsare är man ständigt tvungen att medverka i skrivandet av det som författaren inte ger. Samtidigt tar romanen fart och den ena händelsen avlöser den andra. Läsaren står då inför ett val; att spela med eller ge upp.
Den knappa stilen ställer krav på läsaren, man blir tvungen att koncentrera sig på frågorna som väcks och lita på att de senare kommer att bli besvarade. Om man vågar göra det, och samtidigt håller en hög nivå av koncentration genom de första kapitlen, vänjer man sig vid att en hel del blir hängande, och också vid medskapandet av texten. Fördelen med den knappa stilen är att inga meningar känns överflödiga, orden faller droppvis, och att läsupplevelsen blir ens egen då man blir tvungen att måla upp egna bilder där författaren bara skisserar eller där det uppstår luckor. Efterhand förtätas stilen och vid mitten av boken följer den mera eller mindre gängse konventioner. Personbeskrivningarna blir fylligare, handlingsmönstren mera utförligt angivna.
Språket i romanen är unikt. Författaren har lyckats hitta en ton som är delvis är längtansfylld och vemodig, och delvis rivstartar och tar fart så att man får hålla sig kvar med båda händerna. I kombination med de nyskapande metaforerna och det aldrig slitna eller trötta bildspråket skapas en stil som klingar kvar långt efter att man har lagt ifrån sig boken.
Det var kallt. Som det bara kunde bli i Danmark, och bara i april. När folk i sinnesförvirrad förtjusning över ljuset har stängt av centralvärmen, lämnat pälsen till körsnären, glömt långkalsongerna, och gått ut. Och inte förrän det var för sent upptäckte att temperaturen var på fryspunkten, luftfuktigheten 90, och att vinden kom från norr och gick igenom kläderna och huden, och lade sig kring hjärtat, och fyllde det med sibirisk tristess.
I den här romanen är ”regnet kallare än snö, och fint, tätt och grått som en silkesmatta”, och alla människorna genljuder av toner och musik som bara ett fåtal kan höra. Vinden kommer från ”Yttre Mongoliet” och en kvinna kan beskrivas som en ”kosack, vacker muskulös, uttryckslös”. Det finns en förtjusning över språket, över vad språket kan göra, som i många fall riskerar att tippa över och bli för svårt eller helt enkelt skjuta förbi målet, men då det lyckas är det en lika stor njutning för mig som Ricercaren av Bach är för Kasper Krone.
Musiken är genomgående viktig i boken. Bach löper som en röd tråd genom texten, men det finns också en längtan efter tystnad som manifesteras av den tysta flickan KlaraMarie. Jag får en känsla av att författaren har skrivit med öronen. Lyssnandet är ytterst viktig, och det anges ständigt vilken musik det är som spelar vid varje tillfälle. Det verkar som om Peter Høeg har försökt skriva text som man komponerar klassisk musik, med yttersta koncentration och med strävan efter det fulländade, utan att rygga inför att återanvända existerande material för att skapa en egen originalitet av de beståndsdelar som finns till hands. Det här är en roman som kräver enormt mycket av sin läsare, men som också ger mycket i gengäld.
Aktiva kvinnor
Det är barnen och kvinnorna som står i romanens fokus. Kampen går helt klart mellan det onda och det goda, men det intressanta är att ingen verkar vara uttryckligen ond eller god. Om romanen måste genrebestämmas, så skulle genrevalet falla på thrillern, men eftersom gränsen mellan det onda och det goda glider, och intrigen både brister och byter riktning för att sedan smulas sönder, är det svårt att hävda att genrebestämningen skulle vara skriven i sten. Flera av romanens karaktärer bär både på ondska och på godhet, som till exempel den skumme affärsmannen Kain.
En av romanens sympatiska hjältinnor visar sig också dölja en ytterst mörk hemlighet som författaren överraskar läsaren med. Barnen och kvinnorna arbetar nästan uteslutande på det godas sida, men också där kryper det mörka och skrämmande in över kanterna.
Framför allt barnen men också kvinnorna är unika. De må till en del arbeta som sjuksköterskor, men andra arbetar vid skatteverket eller som ingenjörer, och det finns inget konventionellt över dem för övrigt. De är starka kvinnor, för starka till och med, så starka att Kasper vid ett tillfälle ilsket konstaterar att hela hans liv har dominerats av dylika kvinnor. De är handlingskraftiga och modiga, sensuella och färgstarka. En kvinna ”gick som en sjöhäst simmar, nedsänkt i trettio grader varmt havsvatten, och i takt med en mambo som bara hon kunde höra”. En annan kvinna mellan sextio och sjuttio har en mun som ser ut som om den övat sig på att le och kyssas i sextio år, och hennes hår år uppsatt i en flätad chinjongfrisyr. ”Det var för mörkt för att kunna se vad hon hade på sig, men om det så hade varit säck och aska skulle hon ha sett ut som en aristokrat”.
Något gubbsjuk och mansgrisig kan Kasper Krone visserligen te sig i förhållande till dessa kvinnor, men poängen är att de finns där, i centrum av handlingen, och att de agerar.
Det viktigaste med boken tycker jag ändå är att författaren, trots lutningen mot det lättköpta thrillerformatet, verkar ha något att säga. Danmark är hotat av en katastrof, det finns en ton av undergång som gör berättelsen mörk, de humoristiska inslagen till trots, men barnen besitter en egenskap som ger hopp. Jag vill tro att det finns något magiskt i tillvaron, att en del människor besitter förmågor som gör dem övernaturligt unika, att människorna utsöndrar musik och att FruHerre, Kaspers version av Gud, vakar över oss alla med en ömhet vi kan lita på.
Peter Høeg: Den tysta flickan.
Norstedts 2007.
Johanna Holmström
