Första gången jag steg över tröskeln till Kivimäe Saun höll jag på att kräkas. Det luktade kattskit och ingen låtsades om det. Orsaken förstod jag inte då. Jag beklagade mig för damen som sålde drycker, biljetter, björkris och tofflor.

– Jag ber om ursäkt, men vi har just haft en kund här, som har åtta hundar hemma. Hon gick just ut genom dörren, sa hon.”
I detta samhälle, som varit fritt från sovjetiskt styre i sexton år, fortsätter man alltså att ljuga och hålla masken. Ingen av människorna i rummet rörde en min, och det har jag blivit van vid, här i Estland. Orsaken förstår jag inte alltid. Ofta är det en slags finkänslighet, att vilja släta över, en önskan att osynliggöra obehagliga fakta. Kollektivt hemlighetsmakeri.
Under kommunismen hade arbetare rätt till flera veckors sjukskrivning med läkarordinerat gyttjebad och massage. En lyx, som idag mest utnyttjas av bättre bemedlade på dyra span och för all del även finska pensionärer. I dag är det historiskt unika gyttjebadet i Pärnu på väg att förvandlas till konferenscenter, ett tidens tecken, ett helgerån. Fattigmans spa är en riktig bastu, där man masserar sig själv med borstar och björkris, smörjer sig med honung och oljor, till ljudet av skvalpande vatten och lågmälda samtal.
Vi gick uppför trappan, kom in i den slitna bastuavdelningen och gav våra biljetter till en kvinna i städrock. Av henne kunde jag sen också hyra ett par tofflor, billigt. Den ena tofflan hängde knappt ihop, men skyddade mig senare från bastulavens heta kakelplattor. Vi fick var sitt skåp. Nu kunde vi börja slappna av.

Salt och kaffe

Min vän Hedy är veteran inom bastubad. Vi skulle ta varsin plastbalja, röd, grön, gul eller blå, och välja en plats i tvättrummet. Duschar i rad kantade den ena väggen och på kakelbänkar satt kvinnor i alla åldrar och skrubbade sig. När de skrubbat sig en stund tömde de en balja vatten över huvudet och fyllde på med nytt. De skrubbade sig själva, och de skrubbade varandra där de inte själva kom åt.
Jag gissade mig till att det kunde vara mor, i åttioårsåldern och dotter i sextioårsåldern; väninnor, grannfruar eller gamla arbetskamrater. Alla med ett gemensamt mål i sikte; att skrubba, tvaga sig, löga sig, andas in ångan från bastun och andas ut alla veckans trivialiteter. Lösgöra knutarna i bröstet, få ny energi, öppna kanalerna till urgammal visdom.
Närmast oss, en mormor, en babusjka, i femtioårsåldern, med dotter och barnbarn. Lillflickan i baljan, lekte och slog dövörat till mammas alltmer uppfordrande uppmaningar att hon skulle tvätta sig själv. De tre generationerna kvinna, som en inkarnation av en och samma kvinna, fast i tre olika livsfaser. Mormors kroppshydda var byggd som Venus av Willendorfs, liksom många andra av de äldre bastubadande kvinnornas.
Vill man lära sig något om människor, ska man besöka en estnisk bastu. Eftersom jag har varit i Hamam i Istanbul, kan jag säga att dit kan man också gå.
Jag duschade och gick in i bastun. Hedy gick in utan att duscha, för hon är av den fasta övertygelsen att porerna först måste öppna sig, innan man bör ta den första duschen. Jag tog ett av de begagnade björkrisen och piskade mig hårt och länge, för det var så skönt. Nästa dag hade jag röda flammor över kroppen. I min entusiasm hade jag tagit i för hårt, som jag ofta gör. Hedy hade med sig salt från Himalaya som vi smorde in oss med, och jag talade med en tjej som hade nåt brunt i ansiktet. Jag frågade henne vad det var. Kaffe.

Urin ger hälsa

Medan vi masserade zonpunkterna på våra fötter, berättade Hedy att hon hade träffat en rysk kvinna som var så vacker och hade så fin hy. Kvinnan hade anförtrott henne att hon varje morgon smorde in ansiktet med sitt eget urin.
Jag frågade Hedy om hon kände till sjukhuset i S:t Petersburg där man botar med urin, som min massör berättat för mig om. Självklart, sa Hedy, det känner ju alla till! Det sjukhuset är ju så känt! Urin, det ger hälsa.
Hedy växte upp efter andra världskriget under mycket fattiga förhållanden. I snålblåst och stormyra måste hon och hennes syster traska den långa skolvägen. När hon var liten var hennes händer ofta svullna på grund av kylan, och hennes mamma ordinerade henne och systern att varje morgon skölja händerna i sitt urin. Och svullnaden gick bort!
Hela sin barndom hade Hedy också problem med halsmandlarna ända tills läkarna slutligen beslutade sig för att operera bort dem. I stället för operation valde hennes mamma att följa ett råd hon fått av grannfrun. Runt Hedys hals placerades saltsill. Och Hedy blev frisk. På samma vis botade Hedy sin dotter Harlet när hon var liten. Harlet berättar för mig, att sillen placeras på halsen i cirka femton minuter. Utanpå sillen virar man plastfilm och utanpå plastfilmen en halsduk. Efter femton minuter svider halsen och är röd. Denna procedur kan upprepas tre gånger om dagen, ungefär.
Bastubad är en ritual, förklarar Hedy för mig. En ritual jag inte kan vara utan, säger hon allvarligt, och tittar på mig med sin vackra intensiva blick. Hedys kropp talar sitt eget språk. Livslång ryggvärk har tvingat henne att regelbundet gymnastisera, och varje morgon ägnar hon en halv timme åt yoga. Hon är sextio, smal som en vidja och vacker från topp till tå.
När vi lämnar bastun hoppar ett par halvvuxna kattungar runt och leker tafatt i trapphallen. Biljettförsäljerskan har gått hem, och en man förklarar att de är hittekatter, och har fått sig ett hem här i bastun Kivimäe. På dagarna är de inlåsta i ett rum baktill, och på nätterna har de hela entrén till sitt förfogande. Han frågar om jag inte vill ha en. Jo det vill jag, särskilt den vita. Men jag kan inte för jag reser bort så ofta.
Varje gång Hedy och jag gör något tillsammans så stöter vi på en vit katt, och jag vet att det är ett heligt tecken, som jag länge har försökt att tyda. Jag tror det handlar om min kvinnlighet. Tillsammans med Hedy lagar jag delar av min kvinnlighet som trasats sönder. Jag förstår, att hon är en vis kvinna, och att jag på sätt och vis är hennes lärling.