De av ålder knakande trappstegen i Palazzo Pisani Santa Marina leder till färgsprakande verk av 16 romska konstnärer. Den romska paviljongen kan en dag komma att klassas som det mest intressanta under Venedigbiennalen anno 2007.
Venedig. Hela staden bågnar och dignar av konst. Husfasaderna tycks krackelera under tyngden från alla de färger som skriker från planscher, målningar, graffiti och tyger. Staden tvingas under biennalens öppningsdagar ta emot långt fler och långt mer än den kan svälja, och många är vi nybörjare som trevar fram i halvmörkret. Lyxbåtar förtöjda längs Riva dei Sette Martiri, människor med excentriska skor och frisyrer som suktar efter blickar och kamerablixtar, promotionsmaterial som snabbt fyller väskor, fickor och trottoarkanter.
Småningom läser ögonen allt som konst. Sinnet vaknar när en blåfärgad plansch på en mur visar sig vara information från Hälsovårdsmyndigheterna om att 50–69 åriga kvinnor borde gå på mammografiundersökning. Då inser man att denna stad trots allt innehåller liv och död utöver de sätt de gestaltas i konsten.
Nationalstaternas tempel i form av de olika (europeiska) ländernas paviljonger reser sig monumentala i Giardini, och det är nästan mest förundrande att gå in i Storbritanniens paviljong och se de skenbart simpla ritningarna utförda på linjerat papper när man annars överallt möts av det gigantiska, det bombastiska, utropstecknena som kräver och kväver.
En gång var väl tanken att påvisa de europeiska staternas kulturella överlägsenhet, men allt fler börjar inse att indelningen i nationalstatspaviljonger inte längre är ett vare sig önskvärt eller möjligt sätt att framställa världen.
Fjärran från Giardini, bakom sju kanaler och åtta återvändsgränder gömmer sig 1600-tals slottet Palazzo Pisani Santa Marina. Hit kommer man inte av misstag, hit kommer med nöd och näppe den som är utrustad med karta och kompass. Men kommer man väl fram hittar man det som i framtiden förmodligen kommer att koras till den intressantaste paviljongen på Biennalen 2007; den romska paviljongen Paradise lost. Här har man samlat konstverk av 16 romska konstnärer från 8 olika länder i Europa. För första gången i biennalens historia finns en paviljong där konstnärer som representerar olika länder samsas om utrymmet.
Kiba Lumberg
Ett av de första konstverk som möter en när man kommit upp för trapporna är Kiba Lumbergs The black butterfly (2000), något som vi finländare genast vet läsa som en svart sammetskjol av den sort som bärs av romska kvinnor, som har fästs på väggen med hjälp av knivar. Strax intill har Kiba Lumberg ett eget rum där hon ställer ut bland annat den blodrött dramatiska Death on the trotting-track (1995) och den nyaste gouachemålningen Letters from the Sky (2004) som fötts i gränslandet där litteraturens och bildkonstens skapande processer möts.
Vad de flesta känner till om Lumberg är att hon som 13-åring rymde hemifrån, lämnade den romska gemenskapen och självmant tog sin tillflykt till ett barnhem. Trots det har teman från den romska kulturen fortsatt att följa henne både i hennes konst och i hennes drömmar. På frågan om deltagandet i den romska paviljongen är ett slags försoning och hemkomst svarar Lumberg dock bestämt nej. Lumberg som normalt skyr kategoriseringar som “rom” eller “finländare” har den här gången inget emot att vara finländsk representant i en konstpaviljong för romska konstnärer.
Det är två år sedan Lumberg kontaktades av kuratorn Tímea Junghaus, och erbjöds chansen att delta i Biennalen. Till en början var Lumberg fundersam över hur paviljongen skulle komma att presenteras.
– Vi hade en workshop i Ungern i mars 2006, och där märkte jag till min lättnad att arrangörerna tänkt sig en mycket modern framtoning. Det är ju bra att föra fram en viss historisk bakgrund, men det är viktigt att vi blickar framåt till vår egen tidsperiod. Jag är också mycket glad över att vi alla är så olika varandra, inga prototyper.
Under den dryga veckan som konstnärerna får vara i Venedig räknar Lumberg med att den största nyttan är alla de personer man träffar och de kontakter man skapar i hopp om att en dag få ställa ut i nya länder. Hon uppskattar också initiativets politiska sida.
– Kulturhistoriskt sett är det här en stor sak. Nationalstaterna har ju kunnat föra fram sig själva med hjälp av konsten, medan vi romer behandlats som om vi inte fanns. Andra kulturer har i stället stulit lite från oss, till exempel spanjorerna som gjort flamencon till sin konstform. Alla borde ha rätt att själva få föra fram sin kultur på ett positivt sätt.
Intervjun avbryts med jämna mellanrum av ett österrikiskt teveteam som följer Lumberg och hennes assistent Heidi Skelemen-Leiponen tätt i spåren. När hon är tillbaka från filmandet ser hon fundersam ut.
– Konstens väg är tung och snårig att gå, säger hon. Ibland känner jag mig som en hundraåring. Ändå får jag vara nöjd, för mitt jobb har burit frukt. Jag glömmer aldrig mannen som jag sålde mitt första konstverk åt. Han hette Yrjö A. Jäntti, var mycket lång och ståtlig, och köpte en relief som heter Isä palaa sairaalasta. Strax innan han skulle gå sa han “Neiti Lumberg, olkaa vahva”. Jag som är så kort bara nickade stumt.
Omara och soros
Andlig styrka utstrålar också den ungerskfödda konstnären Omara (Mara Oláh) vars blåtonade oljemålningar ställts ut i ett närbeläget rum. Iklädd solglasögon sitter Omara i sin fåtölj och blickar ut över människorna som går förbi. Hon berättar teatraliskt fabulerande om sitt liv, en historia som genomsyras av den diskriminering hon blivit offer för. Mitt i allt plockar Omara ut glasögat som sitter i vänstra ögonhålan, och börjar berätta om den envisa cancern som bet sig fast i ögat och som gjorde att det till sist måste opereras bort. Från misären hoppar hon blixtsnabbt tillbaka till lyckan. Hennes tacksamhet att få vara med på Biennalen känner inga gränser.
– Det är gudomligt, det är fantastiskt att den lilla zigenarflickan utan skor en dag skulle få komma hit! Till George Soros som gett oss denna möjlighet vill jag bara säga “Jag älskar dig, jag älskar dig!”.
Omara tycks bli bönhörd, för i samma ögonblick promenerar Soros förbi i egen hög person. Omara flyger på honom, tackar honom med yviga gester, och plockar ut sitt öga för att återigen berätta om sitt öde.
Omaras målningar går alla i blå ton, vilket enligt henne själv delvis beror på att de är målade under migrän. Blått var också hennes dotters favoritfärg, och i en dröm såg Omara plötsligt episoder ur sitt liv i blått. Många av målningarna är fyllda av utskrivna dialoger som också härstammar från Omaras verkliga liv.
Överflöd av intryck
Den romska paviljonen är ett smått överbelastat ymnighetshorn, och det är omöjligt att ta in allt. Säga vad man vill, mångfalden har man i alla fall lyckats fånga. BrittiskeDaniel Bakers konst sitter fastnaglad på speglar, vilket fångar åskådaren i ett mellanrum mellan verket och tingen bakom åskådaren som speglas.
Franska Gabi Jimenez verk är naivistiska färgexplosioner i akrylfärg med stereotypt romska motiv som t.ex. husvagnar. Jimenez menar att han inte vill fastna i en offermentalitet, och därför insisterar på glada bilder. Unge András Kallais Fat Barbie, ett barbiehuvud som fått en övergödd Venusgudinnas kropp utformad i lera, står i samma rum som Nihad Nino Pušijas triptyk med svartvita fotografier på romer i traditionell klädsel. Fotografierna är hängda mot en blommig tapet, och stiger fram som romsk kitsch.
En av de mer kontroversiella deltagarna är István Szentandrássy som enligt kuratorn Tímea Junghaus räknas som den ungersk-romska konstens stora profet. Szentandrássys visuella landskap befolkas av hästar, romska prinsessor, tiggare, musiker och dödlig förälskelse.
Brittiska Delaine Le Bas har sin installation på vinden, och det är inte lätt att hitta den skrangliga trappan som leder dit. Verket kallat Neighbours making evil (2007) består av en ansenlig mängd föremål som det tar lång tid att tolka och bilda samband mellan. En T-shirt från en barnsoldat, delar av barnkammarramsan “My mother said you never should play with the gypsies in the wood …”, utspridda leksaker. Enligt Le Bas själv är det frågan om bortglömda och övergivna föremål hon hittat i välgörenhetsaffärer och på lopptorg. Genom en aldrig sinande ström av kombinationer och associationer antar föremålen olika skepnader och roller.
Massiv lobbning
Inte heller för den romska paviljongens kurator Tímea Junghaus har vägen fram till målet varit lätt. Venedigbiennalens administration förhöll sig till en början mycket reserverat till projektet, men arbetsgruppen med Junghaus i spetsen var fiffiga och sökte så pass massiv uppmärksamhet för satsningen att det inte längre var möjligt (i den politiska korrekthetens namn) för arrangörerna att säga nej. Paolo Scibelli som är ansvarig för de kollaterala evenemangen var enligt Junghaus lite nervös och överraskad under det första mötet.
– Den första konversationen vi hade var mycket spänd. Han trodde nog att jag var en av de unga arga minoritetskvinnorna, skattar Junghaus. Min målsättning var att vi skulle få samma rättigheter som nationalstaternas paviljonger. Jag introducerade vårt koncept, och började sedan lobba för att få stöd, både finansiellt och ideologiskt.
Lobbandet gav verkligen resultat, och efter en tid hade både Emma Bonino, José Manuel Barroso, Jan Figel, George Soros, Gottfried Wagner och Marketta Seppäläskrivit brev till Biennalens arrangörer för att stöda den romska paviljongen.
Victor Misiano ur paviljongens Vetenskapliga kommitté intygar även han att den romska paviljongen innebär ett revolutionerande ögonblick i Biennalens historia, och menar att det är på tiden att de förlegade strukturerna bryts upp.
– Nationalstaten är i kris, men fortfarande är den moderna konstens administration och infrastruktur konstruerad kring den. Geopolitiskt sett är det här otroligt intressant, för aldrig förr har en folkgrupp kunnat representeras på biennalen utan en nationalstat bakom sig.
Misiano erkänner att han i början undrade om dessa konstnärer verkligen borde ställas ut tillsammans, men berättar att han efter att ha sett utställningen övertygats på djupet om att den romska paviljongen också är estetiskt och konsthistoriskt berättigad och legitim. Han menar att konstnärerna, även om de kommer från olika skolor, delar en stark estetisk identitet.
Konst eller politik
Intressantast under kvällens paneldebatt blir kontrasten mellan den unga och idealistiska kuratorn Tímea Junghaus som fortast möjligt vill slippa problempratet för att fokusera på konsten, samt sponsorerna som gärna betonar sociala och politiska frågeställningar.
Junghaus menar att vi måste komma bort från den antropologiska blicken, och understryker att man inte i paviljongen kommer att hitta ett enda exotiskt objekt från någon främmande civilisation, endast högklassig modern konst av konstnärer som råkar vara romer.
Dessutom var det svårt för de 16 konstnärerna att enas om hur politisk programförklaringen skulle vara. En del konstnärer kan vänta repressalier om de lyfter fram den diskriminering de utsätts för i sina hemländer. Även därför vill Junghaus hålla sig till konsten, och suckar att inte ens en dag som denna kan vi hylla de romska konstnärerna utan att ta fram misären, diskrimineringen och problemen.
En av huvudfinansiärerna, George Soros, representerar ett lite annorlunda perspektiv.
– Vad som sagts här är att detta är konst och borde värderas som konst. Men i egenskap av sponsor måste jag säga att mitt stöd stått till förfogande för att man ska kunna utveckla en högkultur bland konstnärer som bekänner sig som romer och utvecklar sin konst på basis av sin erfarenhet av att vara rom.
Framtiden då?
Hur tänker man sig framtiden för ett sådant här evenemang? Ska man sträva efter att utveckla konceptet, eller är dess målsättning att i slutändan skrotas som onödigt? Är en romsk paviljong endast ett övergångsskede tills romska konstnärer godkänns inom mainstream?
Konstnären Daniel Baker konstaterar att vem som helst av konstnärerna i den romska paviljongen kunde ha kvalificerats för att stå i sina länders respektive paviljonger. Junghaus ser dock inte en andra romsk paviljong som någon omöjlighet.
På tåget från Venedig träffade jag en ung men rutinerad biennalist som redan hade det där rutinmässiga och förklarande i sina ögon. Hon talade om hur Venedig alltid kämpar i kraftfältet mellan den gamla och den moderna konsten och hur man kämpar för att lyckas förmedla. Också på den punkten har den romska paviljongen lyckats slå huvudet på spiken, för vad kunde vara mer i synk med tiden än att utvidga och böja på biennalens rigida strukturer.
Heidi Johansson
