Roy Andersson fortsätter att gå sin egen väg med gråbleka, glåmiga och olyckliga karaktärer som törstar efter gemenskap i en egoistisk värld. Hans nya film Du levande hade nyligen världspremiär i Cannes.
– För att jag blivit en sån inbiten kapitalist med stora resurser, konstaterar han och skrattar sitt kännspaka maskingevärslika skratt, som han gärna bjuder på, när vi träffas på Filmhuset i Stockholm efter en förhandsvisning av hans senaste film Du levande.
För en klassresa har Roy Andersson sannerligen gjort, nästan i den amerikanska drömmens bemärkelse. Han föddes 1943 som den äldsta av fyra söner till en familj i hamnarbetarområdet nära skeppsvarven i Göteborg. Pappan Arne var en tungviktsboxare och transportarbetare som måste ge upp boxandet sedan han mist en tumme. Efter det utvecklade han ett alkoholproblem och lades in för långtidsvård p.g.a. depression. Därför fick Roy som äldsta son arbeta nästan all sin fritid sedan han fyllt elva på bageriet som låg i samma hus som familjens enrumslägenhet.
På 1960-talet kom Andersson sedan in på den nygrundade filmskolan vid Svenska filminstitutet och blev världsberömd nästan över en natt med sin debutfilm En kärlekshistoria år 1970.
Filmen skulle egentligen gå upp på Cannes filmfestival men Andersson hade kommit på kant med filminstitutets chef Harry Schein på grund av sina starka vänstersympatier. Schein stoppade valet av En kärlekshistoria men i slutändan valdes filmen i stället till Berlinalen. I sina memoarer skriver Schein att studenterna själva ville förfoga över filmskolans medel och resurser och att Roy Andersson var den aggressivaste upprorsmakaren av dem alla.
I enlighet med den här ideologin var delar av den politiska vänstern emot filmfestivalerna på grund av deras de borgerliga prisceremonier och Roy Andersson var en av dem som högljutt krävde att Berlinalen skulle stängas, även om han i slutändan själv fick kritikerpriset.
– Filmfestivaler har jag inte längre något emot, men det här engagemanget har jag nog delvis kvar. Jag har mycket lätt för att sympatisera med till exempel Reclaim the Streets-rörelsen och Göteborgskravallerna, säger Andersson och beskriver hur han fortsättningsvis är debattlysten, betecknar vår tid som egoismens och inte har svårt att hitta tillräckligt med fel i världen för att vara värdig sin egen boktitel Vår tids rädsla för allvar.
– Nu är jag förstås uppvuxen med arbetarrörelsen och en viss slags syn på solidaritet, som kanske inte längre gäller, konstaterar han ändå med en lite sorgsen underton.
Reklamerna
Om En Kärlekshistoria var en enorm framgång kan inte det samma sägas om Anderssons nästa film Giliap som kom fem år senare. En nästan enig kritikerkår sågade filmen och publiken stannade hemma vilket var en smärre katastrof för Andersson som till stora delar finansierat filmen med egna pengar.
Efter Giliap tog karriären därför en totalomvändning.
– Många människor har menat att jag inte längre kan ses som en seriös filmskapare efter alla mina år bland reklamer, säger Andersson och syftar på faktumet att han uteslutande gjorde reklamfilm ända till år 1991 och kortfilmen Härlig är jorden.
År 2000 fick kritikerna ändå syn för sägen då den säregna Sånger från andra våningenmed gråbleka, glåmiga och olyckliga karaktärer som törstar efter gemenskap bröt en 25 års långfilmspaus och tilldelades juryns pris i Cannes.
– Dessutom har jag hittat min stil och mitt bildspråk via reklamfilmen. Och tjugo år av reklam har köpt mig konstnärlig frihet då jag i dag har mitt eget bolag.
Något av en konstnärlig brytning skedde på 1980-talet då Andersson tröttnat på ”den stela realismen” och lät sig inspireras av Fellini, Jim Jarmusch och reklamregissörenJoe Sedelmaier. Plötsligt trillade alla bitar på plats i socialdemokratiska partiets reklam ”varför borde vi bry oss om varandra?” med mjukt ljus, den speciella tablån och de rymliga scenerna. Så började de olyckliga människorna med vitmålade ansikten så småningom förekomma i reklam på reklam och begreppet ”Roy Andersson-
människor” myntades.
– Jag förstod att jag måste överdriva för att de skulle fungera igen och jag skulle vilja fortsätta göra film. Hade inte vändningen kommit hade jag säkert slutat göra film, säger Andersson och får en allvarligare uppsyn.
En liknande vilja att ge upp har sedan dess inte återkommit förr-än under arbetet medDu levande, då Svenska filmkommissionen på grund av ohederliga konsulenter – med Anderssons ord – länge nekade projektet finansiering.
– Jag hade redan planer på att visa upp några redan inspelade scener under Göteborgs filmfestival och säga ”här ser ni fragmentet av något som kunde ha blivit en långfilm”.
Till slut ordnade sig finansiering ändå och Du levande hade premiär för några veckor sedan under filmfestivalen i Cannes. Filmen kommer att visas på nordiska biografer nästa höst.
Mobbarna
Du levande är till formen mycket lik Sånger från andra våningen med den ”anderssonska” berättelsen och det egenartade bildspråket.
– Men den här gången blev det 57 scener, 11 mer än i Sånger, och ett lite högre tempo med kortare scener.
Du levande saknar också på liknande sätt som Sånger egentlig handling och huvudpersoner men har vissa återkommande rollfigurer; en flicka som diggar en ung hårdrockare, en medelålders kvinnlig alkoholist, medlemmar i en umpa-umpaorkester. En man mardrömmer om bombplan som sveper in över staden han bor i, en annan man avrättas i elektriska stolen för att han krossat porslin och en desillusionerad psykiatriker har tröttnat på att försöka hjälpa “elaka människor” att bli lyckliga och skriver ut starka piller – “jag har det minsann inte så roligt själv”.
Andersson har utvecklat en för honom utmärkande inspelningsmetod, där stora scenbyggen på hans egen studio – Studio 24 – utgör stommen.
– Innan vi filmar en scen har vi gjort åtminstone tio provfilmningar med enkel videoteknik, då testar vi olika skådespelare, positioner, färger och hur dialogen faller.
Därför utgör varje scen en enorm kraftansträngning och gör inspelningstakten mycket långsam. Ibland kallar man in skådespelare och statister bara för att prova var de ska sitta gång på gång. Inspelningen av Du levande har tagit fyra år.
– Jag är trött på det här moderna storycentrerade filmberättandet, det är så sömnigt och kör över alla personligheter.
Ändå är Roy Andersson försiktig med att kritisera andra filmskapare. Dels har det att göra med att han vet att alla som gör film ”sliter som fan”, dels med ”vår tid” som han återkommer till gång på gång:
– Det är som med de här idol-tävlingarna. Först skapar någon ett kulturellt uttrycksmedel, i det här fallet musiken, och så använder man det för att mobba människor. Den här mobbningsprogramtrenden som hållit i sig i snart tio år gör mig helt enkelt illamående.
Även on Roy Andersson vill ändra på det rådande bildberättandet är det inte fråga om någon dogma-filosofi, något han har mycket litet övers för:
dogma men hela trenden rann ut i sanden ganska snabbt, det här med att bryta mot normer går igen flera gånger i filmhistorien, säger han och frågar om jag hört om ”shaky-cam”. Efter ett nekande svar lyser han upp och serverar sitt skratt än en gång.
Han har nämligen utvecklat ett skämt utgående från kameraarbetets historiska asymmetri:
– Alla de där åren av idogt arbete för att utveckla steady-camen för att få vackra bilder och så behövs den inte längre, nu vill de ha en motsats, shaky-cam, för att det ska skaka så mycket som möjligt.
Efter en stund återfår Andersson sitt allvar och konstaterar att dogmans upphöjande av dåligt ljus och skakig kamera till självändamål nästan förstört det litet för filmen. Mera än slutresultatet handlar det ändå om ambitionen som han helst vill att ska likna bildkonstens.
– Filmen har blivit så estetiskt torftig i dag. I bildkonsten kan något som ser väldigt slarvigt ut vara gjort med väldig omsorg och ha mycket arbete och tanke bakom sig. En shaky-cam är på sin höjd motsatsen; ointressanta saker blir lite kvasiintressanta.
Försoningen
Före förhandsvisningen av utvalda scener ur Du levande tidigare under kvällen har en synbarligen nervös Roy Andersson talat för publiken om den utdragna arbetsprocessen. Han arbetar utan traditionellt manus utgående från idéer som provas. Han filmar egentligen först och skriver sen och talar därför hellre om idéerna och tematiken än det som syns på bild.
I Du levande finns t.ex idéer som hängt med från Sånger från andra våningen och t.ex scener med ett trafikkaos finns med i båda filmerna.
– Är det stockning där borta måste man vänta eller klingar spårvagnsföraren måste man springa, människan är jagad och tvingad in i ett tempo hon inte själv bestämt, säger Andersson och hänvisar till en annan scen i Du levande. I den scenen går en spårvagn enligt färdanvisningsskylten till Lethe – den mytologiska dödsfloden. Lethe är via ett Goethe-citat också en av de betydelsebärande idéerna för filmen: “Gläds då, du levande i din djupt uppvärmda säng innan / Lethes iskalla våg slickar din flyende fot”.
– Goethe skrev strofen i ett vemodigt sinnestillstånd under en italienresa och på något sätt fångar den fint hur man ska ta vara på livet, inte rusa i väg och tappa bort sig bland felaktiga värderingar, helt enkelt; slösa inte bort din tid på skit.
Ett annat tema som går igen – och som Andersson också talat om inför publiken – är nazismen. I Sånger personifierades nazismtemat i den dementa militären medan hakkors gömmer sig i interiörerna i Du levande.
– Sveriges nazismförflutna är långt ifrån utrett och vi har ett väldigt starkt förflutet i ett rastänkande. Frågan är hur man ska försonas med något som skedde för så långe sedan?
Andersson är vid sidan av Du levande också aktuell med utställningen Sverige och förintelsen som Forum för levande historia sätter upp på olika orter i Sverige.
– Jag tror starkt på ett kollektivt ansvar. När man sysslar med ett medium som film, musik eller ordet, och bidrar till att skapa material som ska ut i offentligheten och som formar människors världsbild tar man på sig ett jätteansvar. Man kan skapa material som bidrar till att skapa en skev eller felaktig världsbild, säger Andersson och återkommer till förintelsen och frågan om försoning:
– Det bästa svaret jag hittills hört är att när man förbrutit sig mot existensen kan man bara försonas genom att hjälpa andra. I vår tid där man sparkar neråt och mest på dem som är längst borta är det väl där försoningen finns.
Anton Schüller
