849
Under ”Sluta slösa”-veckan i april hade jag tillfälle att lyssna på ett miniföredrag avOsmo Soininvaara på Bibliotek 10 i Helsingfors. Den pensionerade gröna politikern gav konkreta tips om hur man kan konsumera mindre och samtidigt behålla eller till och med höja sin livskvalitet (vilket också är temat för hans nyaste bok, Vauraus ja Aika). Att minska på den materiella konsumtionen är givetvis ett effektivt sätt att värna om miljön. Om folk också blir nöjdare med sina liv har man slagit två flugor i en smäll.
Soininvaara tacklade frågeställningen på ett intressant sätt. Om man skär ned på utgifterna klarar man sig med lägre inkomster. Då behöver man inte jobba så mycket som man gör. Finländarna är ett arbetsgalet folk så mera fritid vore välkommet. Men den stora frågan är förstås vilka utgifter man ska minska på för att ha råd med det.
Jag tar här upp ett av veteranpolitikerns tips: personbilen står för enorma utgifter som i många fall inte är “valuta för pengarna”. Enligt Soininvaaras uträkningar använder bilägande finländare i medeltal två månaders löneinkomst i året (!) för att kunna ha egen bil. Gör dig av med bilen och ta ut två månader mera i semester, löd hans råd.
Soininvaara är en man som lever som han lär. I början av maj begav han sig iväg på en lång cykelfärd som bär från Finland till Medelhavet. Han rapporterar om sina strapatser via en blogg på Helsingin Sanomats webbplats: blogit.hs.fi/soininvaara – denna cykeldagbok kan rekommenderas, även om Soininvaara, om allt gått väl, redan har nått sitt mål då denna tidning går i tryck.
Cykeln är ju ett utmärkt färdmedel med minimal miljöpåverkan. Samtidigt som man kan avlägga också långa sträckor snabbare än till fots får man sig en god dos motion och kan njuta av landskapet från cykelsadeln. Cykling är både ett billigt nöje och ett utomordentligt effektivt sätt att röra sig.
Ett av Soininvaaras argument mot privatbilismen är faktiskt dess ineffektivivitet. Bilägandets och -körandets kostnader står helt enkelt inte i proportion till nyttan. För att ha råd med bil arbetar man som sagt två månader extra varje år. Det är så länge att man under den arbetstiden gott och väl skulle hinna avlägga de nödvändiga resorna på cykel.
Då Soininvaara lyfte fram det här exemplet hade han kanske låtit sig inspireras av den amerikanska författaren, filosofen, excentrikern m.m. Henry David Thoreau. Denna stora 1800-tals-
oliktänkare gör nämligen liknande uträkningar i ett av sina berömdaste verk, Skogsliv vid Walden. “I have learned that the swiftest traveller is he that goes afoot”, heter det i den självbiografiska djupdykningen i naturahushållning och liv i naturen.
Thoreau argumenterar givetvis inte mot personbilar, sådana fanns ju inte på hans tid, utan mot tågresande. En vän frågar varför han som tycker om att resa inte tar tåget från Walden-sjön till Fitchburg. Författaren svarar att det skulle ta honom längre tid att tjäna ihop pengar till tågbiljetten än att vandra till Fitchburg, en sträcka på ca 40 km. Förhållandet gäller enligt Thoreau oberoende av resans längd. Skulle man så sträcka järnvägsnätet till alla människor jorden runt, så skulle det inte försnabba någons resor, men däremot “jämna planetens yta med marken”, alltså förstöra miljön.
Nåväl, över 160 år har gått efter att Thoreau flyttade ut i skogen vid den lilla sjön Walden i Massachusetts. Så mycket har utvecklingen gått framåt, att det inte i första hand är järnvägens miljöeffekter vi oroar oss för – tvärtom är ju tåget oftast det miljövänliga alternativet till flyg eller bil. Men om herr Thoreau lyssnar i sin grav kan vi meddela att han fortfarande har rätt, bäst och billigast är det att gå (eller cykla, kanske vi vågar tillägga).
Jag tar här upp ett av veteranpolitikerns tips: personbilen står för enorma utgifter som i många fall inte är “valuta för pengarna”. Enligt Soininvaaras uträkningar använder bilägande finländare i medeltal två månaders löneinkomst i året (!) för att kunna ha egen bil. Gör dig av med bilen och ta ut två månader mera i semester, löd hans råd.
Soininvaara är en man som lever som han lär. I början av maj begav han sig iväg på en lång cykelfärd som bär från Finland till Medelhavet. Han rapporterar om sina strapatser via en blogg på Helsingin Sanomats webbplats: blogit.hs.fi/soininvaara – denna cykeldagbok kan rekommenderas, även om Soininvaara, om allt gått väl, redan har nått sitt mål då denna tidning går i tryck.
Cykeln är ju ett utmärkt färdmedel med minimal miljöpåverkan. Samtidigt som man kan avlägga också långa sträckor snabbare än till fots får man sig en god dos motion och kan njuta av landskapet från cykelsadeln. Cykling är både ett billigt nöje och ett utomordentligt effektivt sätt att röra sig.
Ett av Soininvaaras argument mot privatbilismen är faktiskt dess ineffektivivitet. Bilägandets och -körandets kostnader står helt enkelt inte i proportion till nyttan. För att ha råd med bil arbetar man som sagt två månader extra varje år. Det är så länge att man under den arbetstiden gott och väl skulle hinna avlägga de nödvändiga resorna på cykel.
Då Soininvaara lyfte fram det här exemplet hade han kanske låtit sig inspireras av den amerikanska författaren, filosofen, excentrikern m.m. Henry David Thoreau. Denna stora 1800-tals-
oliktänkare gör nämligen liknande uträkningar i ett av sina berömdaste verk, Skogsliv vid Walden. “I have learned that the swiftest traveller is he that goes afoot”, heter det i den självbiografiska djupdykningen i naturahushållning och liv i naturen.
Thoreau argumenterar givetvis inte mot personbilar, sådana fanns ju inte på hans tid, utan mot tågresande. En vän frågar varför han som tycker om att resa inte tar tåget från Walden-sjön till Fitchburg. Författaren svarar att det skulle ta honom längre tid att tjäna ihop pengar till tågbiljetten än att vandra till Fitchburg, en sträcka på ca 40 km. Förhållandet gäller enligt Thoreau oberoende av resans längd. Skulle man så sträcka järnvägsnätet till alla människor jorden runt, så skulle det inte försnabba någons resor, men däremot “jämna planetens yta med marken”, alltså förstöra miljön.
Nåväl, över 160 år har gått efter att Thoreau flyttade ut i skogen vid den lilla sjön Walden i Massachusetts. Så mycket har utvecklingen gått framåt, att det inte i första hand är järnvägens miljöeffekter vi oroar oss för – tvärtom är ju tåget oftast det miljövänliga alternativet till flyg eller bil. Men om herr Thoreau lyssnar i sin grav kan vi meddela att han fortfarande har rätt, bäst och billigast är det att gå (eller cykla, kanske vi vågar tillägga).
Linus Lång
