– Årets tema, som handlade om gränser och gränsöverskridningar, uppkom som frågeställningar från olika håll på fältet, säger Matilda Sundström. Också Teaterbreven, skrivna av Maria Lindh-Garreau och Tomas Jansson i Ny Tid, påverkade målsättningen liksom att man under förra årets Teaterträff talat om bland annat cirkus och annorlunda sorters teater.
Och mycket variation har det verkligen varit: dans och performance, dockteater och sångimpro, natt-teater utomhus och så den imponerande fingerteatergruppen Six Fingers Theatre från Åbo med föreställningen Golemanual som är en av Matilda Sundströms favoriter:
– Jag älskar deras pjäs Golemanual. Någon i styrelsen hade sett den och vi hade sett vissa delar på dvd så vi visste att den var bra. I Berlin träffade jag en israelisk kvinna från The School of Visual Theatre och hon berättade att hon kände några typer i Åbo som tänker i samma banor som hon. När jag nu såg föreställningen som var mycket givande insåg jag precis vad hon menade.
– Också de andra utländska gästspelen var bra i år – det fanns inga besvikelser. Clownföreställningen Romeo och Julia hade några i styrelsen sett tidigare, liksom Dan Då Dan Dog. Abraham/Ibrahim om religioners gemensamma ursprung anknöt också till temat på det sättet att gränsöverskridningar inte bara handlar om form utan också om innehåll. Det skulle vara en viktig pjäs för skolungdomar här i Finland också.
Intervjun på Brankis gård avbryts av att Sussi Ringbom tackas för sina matlagande insatser för Teaterträffens hängivna roudare. Någon konstaterar i sammanhanget att uppgifterna tills vidare tenderar att ha en ganska traditionell könsfördelning, även om utveckling också finns, särskilt inom ljustekniken.
Årets Teaterträff, den 16:e i ordningen, hade det största antalet föreställningar någonsin – 40 stycken.
– Men det var samtidigt den smidigaste Träffen någonsin, bedömer Matilda Sundström.
– Med finns många personer som håller huvudet kallt för att få allt att löpa och den omfattande planeringen före Teaterträffen gjorde att allting var lättare än tidigare.
Vi avbryts igen, den här gången av att ett pris delas ut till en av roudarna. Alla verkar trötta men lyckliga i solskenet. Priserna gör säkert sitt till för att förhöja upplevelsen och lördagens prisutdelning med Antonia-priset för konstnärligt mod och mångfald, utsett av en publikjury, upprätthåller det kontinuerliga intresset. I år tillföll priset föreställningenValerie Solanas ska bli president i Amerika av Teater 90° och Siriusteatern.

viktigt publikarbete

Det intressanta seminariet på lördagen handlade om publikarbete med den inbjudna dramapedagogen Jeanette Roos-Sjöberg från Dalateatern i Sverige. Publikarbete kan sägas bestå av olika dramapedagogiska sätt att få publiken, till exempel skolungdomar, mer engagerade i teater och ger därmed möjlighet till utvidgade och fördjupade teaterupplevelser. Diskussionen möjliggjordes av ett samarbete med det nystartade Produforum som också arrangerade ett seminarium om publikarbete i maj i Helsingfors. Matilda Sundström jämför med situationen i Sverige där det på vissa teatrar finns anställda som ägnar sig enbart åt den här verksamheten:
– Vi vill kämpa för att lyfta fram publikarbetet eftersom många ännu inte har uppfattat det som någonting viktigt. Diskussionen var därför bra och öppnande, med många på plats, däribland några teaterchefer. Den var också ett steg i en process för att få publikarbete mera in på agendan. Men många är ändå intresserade av den här sortens verksamhet även om vi ännu utforskar vad det är och hur det ska gå till. Argumenteringen för verksamheten kan ännu lyftas fram och utvecklas.
Också min upplevelse av diskussionen passar ganska bra ihop med den analysen: Intresse finns men också tvekan om vad publikarbete kan vara och hur man skall bemöta motstånd och svårigheter. Några skådespelare kunde berätta om sina erfarenheter av publikarbete bland skolungdomar och åldringar och man efterlyste större engagemang från lärarhåll. Som lärare kan jag ändå konstatera att det finns skäl att utgå från likheterna mellan teater och undervsining snarare än skillnaderna.

känslan enda regeln

Avslutningsvis funderar vi på vilka de förhållningssätt är som gör att Hangö Teaterträff betyder så mycket för alla som älskar teater och vad det är som ger kvalitet:
– Ansvaret växer år för år, och det gäller att leva upp till sitt rykte, säger Matilda Sundström. Vi har inte en enda regel för hur det ska vara, den enda regeln är känslan. Vi kan förändra de mönster och invanda programpunkter vi haft: Mönster är till för att brytas. Seminariet hölls till exempel förr på torsdagar men nu på lördagar. De nya diskussionerna var också ett prov som vi ska fortsätta med eftersom de gav mycket till dem som var med. Vår strävan är att hitta nya mänskor och nya samarbetsparter hela tiden. Det viktiga är att vi förhåller oss öppna till olika möjligheter.
Nya utmaningar står för dörren inför nästa års Teaterträff eftersom en del av utrymmena antagligen inte längre står till förfogande. Men nu är vi alla glada och tacksamma över att ha fått vara med och dela den unika stämningen med alla närvarande och över att ha fått uppleva så mycket intressant teater.