Denna eurobegeistring dalade först när Silvio Berlusconis högerregering kom till makten för första gången 1994. Berlusconis första regeringssvit varade bara i åtta månader, men samma reserverade attityd har präglat också Berlusconis nästa regeringsperiod 2001–2006. Italienska experter på internationell politik konstaterade i samband med Berlusconis makttillträde att högerregeringens avoga inställning till EU skulle ses som ett slags tillrättaläggande efter att Italien varit så eurobegeistrat att det misskött sina egna nationella intressen.
Bakom Italiens eurobegeistring finns de italienska antifascisterna som har skapat idén om ett politiskt Europa, speciellt Altiero Spinelli som tvingades fly till ön Ventotene under fascisternas tid vid makten. Det politiska Europa var en idé som växte fram under andra världskriget, efter alla ödesdigra krig skulle Europa nu bli fredens kontinent.
Frankrikes och Tysklands centrala roll i EU bottnar givetvis i deras storlek och ekonomiska styrka. En annan förklaring är att EU föddes för att ge européerna förutsättningar att hindra att de fransk-tyska konflikterna som eskalerat till världskrig.
Tysklands Konrad Adenauer, Frankrikes Robert Schumann och Italiens Altiero Spinelli skapade en tanke på ett politiskt Europa som har räckvidd ännu i dag, även om den nästan begravts under ett ekonomiskt samarbete, närmare bestämt ett frihandelsområde. Efter nazismens och fascismens ödeläggelse skulle Europa utöver en fredsskapare, också bli en motvikt till världskrigets segermakt USA som blivit alltför starkt.

Högern i norr

En politisk rörelse som uppstod i Poflodens dal i slutet av 90-talet drömde om att lösgöra den rikaste delen av Italien från resten av landet. Den av Umberto Bossi grundade Lega nord ansåg att samtliga Italiens problem bottnar i att den ekonomiskt aktiva nordliga regionen släpade på den passiva parasiten i syd, Mezzogiorno. Det här synsättet styrks inte alltid av statistiken, för de norra delarna har i själva verket erhållit mera statliga subventioner än södern. Senare tog Lega nord i stället invandrarna som syndbockar, för populister gillar som bekant inte fakta.
Lega nords och Bossis planer gick om intet när Prodis regering mot förväntningarna lyckades lotsa in Italien i den monetära unionen 1999. Tyskland motsatte sig som bekant att Italien skulle anslutas till euron, medan Frankrike med sin textilindustri inte kunde godkänna att Italien fortsatt med en priskonkurrens som bottnade i en ständig inflation på liren. Värt att notera är att den italienska textilindustrin är belägen i områden där Lega nord är starkt.
Italiens små och medelstora företag hade nämligen klarat sig fint internationellt före informatikrevolutionen och globaliseringen. Många av dem hade, som Indien och Kina senare, fungerat flinkt genom ett hopkok av olika produktionssätt och -former.
På det här sättet blev Italien ett land som mycket snabbt kunde anpassa sig till olika marknader, en framgångsrik ekonomi helt enkelt. Småföretagarna i Italien hittade också habilt marknadsgluggar för sina produkter.
Bakom Italiens mindre och medelstora industri finns också till regionerna bundet know-how som motorer och industrimaskiner i Emilia, möbelindustri kring Venedig och textil- och skoindustrier i några andra områden.

Bättre konjunkturer

Framväxten av en global marknad betydde i många fall slutet för Italiens mindre industrier. Kina och Indien var lika kunniga, men deras industrier kunde köra produktionslinjer av ett helt annat omfång än de italienska. Små familjeföretag klarade sig inte längre på den globala marknaden och saknade dessutom förmåga att göra behövliga reformer som t.ex. företagsfusioner. Det är huvudsakligen av dessa orsaker som man utöver inom Lega nord också i Berlusconis Forza Italia ser EU i allmänhet och euron i synnerhet som fiender.
Under sin tid som statsminister gav Berlusconi och hans finansminister Giulio Tremonti– en Forza Italia-medlem som står mycket nära Bossi – vatten på kvarnen för en EU-fientlig opinion bland småföretagarna i norra Italien. Båda krävde dessutom att EU:s stabilitetsstadga skulle omarbetas så att Italien skulle få tid att adaptera sin ekonomi till det nya ekonomiska läget.
Som bäst har Prodis vacklande regering fått igång en sanering av den italienska statsekonomin. Dessutom har det italienska affärslivet, som beskyller Kina och Indien för alla sina problem och som t.o.m. krävt skyddstullar, tvingats ge upp sin eurokritik. Italien har nu kunnat börja ta del av den goda ekonomiska konjunkturen och t.o.m. industrin som av hävd bara blickat bakåt har delvis vaknat.

Ny utrikes- och säkerhetspolitik

Angående internationell politik har Berlusconi en mycket liknande syn på världens angelägenheter som EU:s nya medlemmar i öst. För honom är Europa en del av västvärlden för vilken USA:s president är chef. Berlusconis efterträdare ser å sin sida Europa som sin egen enhet, med goda relationer till USA.
I somras yrkade Prodis nyinrättade regering på att EU skickar stora egna styrkor till Libanon och håller befälet över dessa. På det här sättet initierade Italien mycket konkret – i nära samarbete med det dåvarande ordförandelandets utrikesminister Erkki Tuomioja, såvitt jag förstår – en process för en egen utrikes- och säkerhetspolitik för EU. Denna politik innefattar inte bara ord utan handling. Italien lovade skicka 3000 man till Libanon och tvingade på det här sättet Frankrike att medverka lika mansstarkt. Då tog EU för första gången på allvar ansvar för Mellanöstern och fick även USA och Israel att acceptera det.
Israel hade tidigare sett EU uteslutande som en biståndsgivare till Palestina och hade dessutom varit mycket reserverat gentemot FN. Libanon är därför ett tydligt exempel på Italiens förändrade uppfattning om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Italien har omkring 8000 soldater i fredsbevararstyrkor på olika håll i världen, men före Libanon hade landet aldrig initierat en så stor operation.
Italien ses ofta som en skicklig missbrukare av EU:s olika fonder, men som jag ser det har Italien orsakat den största skadan åt sina egna medborgare då man inte tidigare utnyttjat EU:s konstitutionsfonder. Syd-Italien kunde nämligen ha dragit nytta av dem på samma sätt som Irland, Spanien och Portugal, men både stats- och kommunförvaltningen glömde bort det här alternativet. Då kommunförvaltningen inte upplyste om de olika fonderna kände de aktiva delarna av Syd-Italien inte ens till möjligheten om att få EU-bidrag för sina projekt.
I Syd-Italien finns förstås också de som drog nytta av EU-finansieringen på ett regelvidrigt sätt. I vissa fall fick fuskarna lära sig sent omsider att EU inte var en ny mjölkko som man kunde mjölka på samma sätt som man tidigare gjort med den italienska staten. I Sicilien berättas det t.ex. om jordbrukare som tvingats sälja sina gårdar när EU inte godkände deras finansredovisningar.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Italien som en av
EU:s grundare ända från början varit aktivt med och utformat Europa så aktivt att det t.o.m. bland medborgarorganisationerna finns ytterst få EU-motståndare. Ofta förekommer det kritik i medborgarsamhället om att EU inte utvecklats i en mera demokratisk riktning. Det skulle betyda mera makt för EU-parlamentet och majoritetsbeslut i rådet. I Italien finns EU-kritikerna till höger men inte heller den kritiken har varit speciellt hätsk.