och stå till vänster kan vara svårt. Dagens EU domineras av högern både vad gäller ideologi och faktiska majoriteter i EU:s institutioner. Detta avspeglas i såväl unionens dagspolitik som dess konstitutionella utveckling. Inte minst är det förslag till EU-konstitution som avvisades av väljarna i Frankrike och Nederländerna präglat av den marknadsliberala högerns tänkande. Så hur ska då en vänsterfederalist ställa sig? På den frågan finns i huvudsak två möjliga svar. Antingen kan man fortsätta att i princip vara för ett starkt federalt överstatligt EU men ändå avvisa den politiska inriktningen i dagens union. Denna hållning har allt fler vänsterpartier inom den Europeiska unionen intagit. I grunden EU-positiva vänsterpartier som tyska PDS och spanska IU har avvisat EMU och förslaget till konstitution för unionen. I princip är de för en gemensam valuta och ett starkare EU, men de kan inte godta den högerpolitik som man får på köpet. Det andra möjliga svaret är att bita huvudet av skammen och blunda för högerpolitiken och försvara EU som det är idag. Den linjen har följts av några av de få vänsterfederalister som finns i svensk debatt som argumenterade för såväl EMU som förslaget till konstitutionen. Det blev en argumentation för ett mäktigare EU, men knappast för vänsterpolitik.

Själv har jag aldrig förstått poängen med ett överstatligt och federalt EU, gemensam valuta, konstitution och gemensam armé. Om man för ett ögonblick bortser från den diskussionen så kan det ändå vara av intresse att fundera över hur ett mer progressivt EU skulle se ut. Jag kan tänka mig en rad reformer för att stärka demokratin, minska storföretagens makt och den fria marknadens dominans. Men hur skulle en progressiv konstitution för en federation se ut? Faktum är att det finns ett förslag.

Altiero Spinelli
var en italiensk federalist och kommunist under vars ledning EU-parlamentets institutionella utskott år 1983 arbetade fram ett förslag till konstitution för EU. Förslaget, som fick stöd av parlamentet 1984, har gett Spinelli en sorts helgonstatus i många federalisters ögon, inte minst i EU-parlamentet. Han har till och med fått den tveksamma äran att få ett av EU-parlamentets kontorskomplex i Bryssel uppkallat efter sig. Spinellis förslag är intressant att jämföra med den konstitution som avvisades av väljarna i Frankrike och Nederländerna. En jämförelse visar på ett slående vis hur långt till höger dagens förslag till EU-konstitution ligger. Spinellis förslag var inget socialistiskt dokument, det var snarare politiskt neutralt. Men det bör nog en konstitution vara. Det är väljarna, i fria val, som ska avgöra politikens inriktning.
Till den yttre utformningen har de två konstitutionerna stora likheter. Bägge texterna reglerar unionens mål, grundläggande rättigheter, hur institutionerna ska fungera och vilken makt EU ska ha på olika politiska områden. Spinellis förslag är mer logiskt uppbyggt och mer lätt-överskådligt. Det framstår som ett under av klarhet jämfört med den nyare textens snårskog av beslutsprocesser, undantag och protokoll. För övrigt var ett av målen med dagens betydligt krångligare förslag att det skulle bli just lättbegripligt och överskådligt.
I bägge förslagen finns en paragraf där unionens mål klargörs. I båda texterna finns de vackra, och för en konstitution kanske självklara, formuleringarna om fred, välstånd, miljö och jämlikhet. Men det finns också skillnader när det gäller målen. Spinellis text talar om militär nedrustning och sociala rättigheter på global nivå. Det gör inte den nya texten. I den talas det istället om en inre marknad där det råder fri och icke snedvriden konkurrens, prisstabilitet och ekonomisk tillväxt. Skillnaden i var den politiska tyngdpunkten läggs är tydlig.
I regelverket för hur institutionerna ska fungera och lagar antas finns många likheter mellan de två förslagen. Även i Spinellis förslag har en oberoende byråkrati i form av EU-kommissionen stor politisk makt. En skillnad är dock att rådet eller parlamentet också kan ta initiativ till nya lagar.  Denna demokratiska rätt finns inte på motsvarande sätt i den nya konstitutionen. När det gäller frågor om grundläggande rättigheter och EU-rättens företräde framför nationell rätt finns betydande likheter mellan förslagen.

Den ekonomiska politiken
uppvisar däremot avgörande skillnader i de båda förslagen. Den nya konstitutionen slår fast EMU-politiken med dess ensidiga inriktning på budgetdisciplin, fri valutaspekulation och prisstabilitet. Det är en politik där sysselsättning och välfärd systematiskt sätts i andra hand. I Spinellis förslag till konstitution saknas denna prioritering i den ekonomiska politiken, istället läggs där grunden för en samordnad konjunkturpolitik på EU-nivå. En europeisk keynesianism är möjlig med Spinellimodellen, men inte med den nya texten.
Även i Spinellis förslag finns skrivningar om en fri inre marknad. Det är en doktrin som skapar stora problem inom dagens EU då den leder till att den fria rörligheten för varor överordnas konsumentskydd, miljökrav och sociala hänsyn som alkoholpolitik. Denna motsättning hanteras inte i Spinellis förslag. Spinellis förslag saknar däremot det nya fördragets krav på avregleringar inom tjänstesektorn. Spinellis förslag betonar istället att EU ska lyfta fram frågor som löntagarinflytande och kollektivavtal. Sannolikt vore Spinellis text en bättre grund för att garantera löntagarnas rättigheter på en gemensam europeisk arbetsmarknad.
Ett av de områden där skillnaderna är störst emellan förslagen är försvaret. Det nya förslaget till konstitution gör EU till en militär allians och syftar till att upprätta ett gemensamt försvar. I förslaget finns också krav på att medlemsländerna ska öka sin militära kapacitet. Spinellis förslag har motsatt inriktning. I det är målet för den gemensamma utrikespolitiken istället gemensam nedrustning och fredlig konfliktlösning liksom höjd levnadsstandard i tredje världen.

Man ska inte idealisera
Spinellis utkast till konstitution för EU. Jag tycker att även det förslaget innebär en allt för stor centralisering av makt till en union med tydliga demokratiska brister. Men till skillnad från det förslag till konstitution som nu behandlas inom EU så har det åtminstone inte skrivit in högerpolitiken i själva grundlagen, i konstitutionen. Federalister inom EU brukar ofta hänvisa till Altiero Spinelli som en inspiratör till och en sorts ”fader” för en författning för en federation. Men faktum är att det är svårt att kombinera Spinellis idéer om en demokratisk federation med det nuvarande förslaget till konstitution. Innehållet i förslagen är allt för olika. Om man ska vara trovärdig måste man välja. Personligen kan jag förstå, även om jag är oenig i bedömningen, att någon som står till vänster är för Spinellimodellen. Däremot är det omöjligt att kombinera trovärdig vänsterpolitik med det nuvarande förslaget till EU-konstitution.
EU:s vänster måste lägga större vikt vid att diskutera hur EU kan reformeras. För att en sådan diskussion ska bli meningsfull måste man först enas om att innehållet i det nuvarande förslaget måste förkastas och att folkomröstningarna i Nederländerna och Frankrike måste respekteras. Självklart finns det stora skillnader mellan vänsterfederalister och oss som vill ha ett nära samarbete mellan demokratiska stater i Europa. Men några punkter borde vi kunna enas om.

Tio krav på reformer
av EU-fördraget tycker jag borde kunna förena vänstern:
1) All lagstiftning i EU ska ske i offentlighet. Det gäller när besluten om nya lagar antas i ministerrådet men också när dessa, så som ofta är fallet, tas på ambassadörsnivå i Coreper. Tjänstemän ska inte lagstifta, den möjlighet som kommissionen har att delta i själva lagstiftningsprocessen måste därför tas bort.
2) Det måste ske en tydlig maktdelning mellan EU och medlemsländerna. De möjligheter som EU har att på egen hand utöka sin makt som finns i den nya konstitutionen i form av ”passareller” och ”flexibilitetsklausul” måste därför tas bort.
3) Den fria marknaden ska inte göras till ett politiskt mål som överordnas alla andra hänsyn. De formuleringarna, liksom kraven på avregleringar, måste därför strykas ur fördraget.
4) Alla EU-regler som berör sociala rättigheter, miljö, konsumentskydd och alkoholpolitik ska vara minimiregler. Medlemsländerna ska fritt kunna införa mer ambitiösa, men inte sämre, regler om de vill. Detta är idag inte möjligt när mer ambitiösa regler inskränker den fria rörligheten för varor. Med minimiregler kan medlemsländer driva på utvecklingen av en bättre politik genom att gå före och visa på goda exempel.
5) På arbetsmarknaden ska fördraget slå fast att den fria rörligheten för arbetstagare gäller under förutsättning att man alltid respekterar nationella lagar och kollektivavtal i det land där man arbetar. På så vis undviker man att den fria rörligheten leder till utnyttjande av arbetskraft med sämre villkor och att nationella rättigheter hotas. Den gemensamma arbetsmarknaden kan då bli ett verktyg för bättre villkor för löntagarna i Europa.
6) Målet för valutaunionen och den ekonomiska politiken måste omformuleras. Sysselsättning, ekonomisk utveckling och välfärd bör vara huvudmål för den ekonomiska politiken. Dagens valutaunion har allt för mycket blivit ett verktyg för åtstramningar i budgetarna och en politik som försvårar kampen mot arbetslösheten. Spinellis tankar om en stimulanspolitik på EU-nivå är inte förenlig med hur dagens valutaunion är konstruerad.
7) Den gemensamma centralbanken bör ställas under demokratisk kontroll. För att en samordnad ekonomisk politik för sysselsättning och välfärd på EU-nivå ska kunna få genomslag krävs det att både finanspolitiken och valutapolitiken kan användas. Det kräver demokratiskt inflytande över valutapolitiken. Trots detta kvarstår dock flera av valutaunionens svagheter. Den ekonomiska utvecklingen i olika delar av EU är allt för olika vid samma tidpunkt för att en gemensam politik ska kunna fungera riktigt bra.
8) Avbryt EU:s militarisering och stryk kraven på militär upprustning i fördragstexten. Gör istället nedrustning, fred, mänskliga rättigheter och ett starkare FN till huvudmål för politiken. På detta område är Spinellis förslag betydligt mer progressivt än den nu föreslagna texten.
9) Sätt nya mål för EU:s handelspolitik. Idag dominerar EU och USA WTO och försöker där driva igenom en politik som ensidigt gynnar de egna storföretagens intresse. Istället bör fattigdomsbekämpning, sociala rättigheter och ekonomisk utveckling i de fattigaste länderna göras till huvudmål i handelspolitiken. Även den demokratiska kontrollen av EU:s agerande i WTO måste förstärkas.
10) Reformera EU:s jordbruks- och fiskepolitik. Gör hållbar utveckling till huvudmål för politiken. Avskaffa alla exportsubventioner på jordbruksområdet och den aggressiva fiskeripolitik där EU:s fiskeflottor köper rätten att fiska långt från Europas vatten. Integrera miljö- och jordbrukspolitiken till en helhet.

Både vänsterfederalister
och vi socialister som inte tror på federalismen som projekt borde kunna stöda dessa krav på förändringar. De skulle innebära ett EU-fördrag som är betydligt mer likt det som Altiero Spinelli en gång skissade på. Det skulle leda till ett EU där högerpolitiken inte är inskriven i konstitutionen. Om vänsterfederalisterna vill bli tagna på allvar så måste de våga ta strid med utvecklingen i dagens EU.
I valet mellan mer makt till EU och vänsterpolitik har de få svenska vänsterfederalisterna alltför ofta valt EU-makten istället för vänsterpolitiken. För mig är det en fullständig gåta hur någon som står till vänster kan stödja EMU som det nu är konstruerat eller det förslag till EU-konstitutionen som makteliten inom EU nu försöker livrädda. I den svenska debatten har det politiska valet, som en effekt av detta, allt för mycket reducerats till ett val mellan en EU-kritisk vänster och en EU-positiv höger. Men det måste inte vara så. Som EU-kritisk socialist saknar jag faktisk vänsterfederalisterna i debatten. Jag brukar inte hålla med dem som säger att det var bättre förr. Men när det gäller EU-federalisterna så undrar jag om de inte har rätt.

---

Skribenten är f.d. europarlamentariker för svenska Vänsterpartiet