Fingerteaterföreställningen Golemanual är en otrolig upplevelse, också i den meningen att var och en kan överraskas av att man verkligen förmår se någonting existentiellt i de här figurerna konstruerade av händer och små gummiartade ansikten fästa på dem: Man kan verkligen se att de spelar upp ett drama på scenen.

Inledningen är en teckenspråkstolkning där en professor i biolingvistik förklarar sin syn på språk, kommunikation, männi-skor och djur. Sedan börjar föreställningen som inte innehåller något tal utan bygger på ljusfokusering på händernas rörelser.
Och faktiskt: det går att se människoliknande varelser i händerna med små ansikten påmonterade. Fingrarna blir till ett slags symbolik som speglar människors attityder till varandra. Det hela är mycket suggestivt och inger en starkt fokuserad existentiell känsla, en känsla av att det handlar om det mest grundläggande i våra sociala relationer, om frihet och slaveri. Ganska mycket handlar det därför också om grymhet, och mot slutet om direkt förtryck. Både innehåll och form ger därmed uttryck för ett stort konstnärligt mod.
Scenen är ett svart bord, eller en låda, med ett hål i mitten. Ur hålet kommer det upp olika figurer men främst minns man degklumpen, som knådas och omformar sig, ter sig som en levande varelse. Ibland är den snarare som en känsla, dels av oro, dels av förstörelselust när den kletar sig fast vid olika figurer så att de försvinner i degen, drabbas av den. För att citera Malin Kivelä i Kontur så är degen ett sånt element som är så effektfullt  att man önskar att man hade kommit på det själv.
Mot slutet dyker det upp ett stort gummiansikte över de små händerna. Det verkar först vänligt, mysande och leende som en sol eller något slags gud. Men så: ut ur den leende munnen kommer en knuten näve och den slår sönder de stackars varelserna som vandrar omkring där, slår sönder till ingenting
Om tematiken i stället hade varit vanlig talteater så skulle antagligen många ha tyckt att det var för obehagligt och skrämmande. I den här dockteaterversionen med händer som egna karaktärer får åskådaren möjlighet att i högre grad välja vad hon eller han vill se och slipper drabbas av direkta paralleller till sitt eget liv. Det är en teaterform som har ett mer lyriskt anslag i all innehållslig brutalitet.