Jag skulle vilja tacka för kommentarerna (NT 20/2007) till min artikel om förnuftskritik. Det är trevligt med kommentarer och debatt är alltid välkommen, precis som ett självkritiskt förhållningssätt till ens egna uppfattningar och ståndpunkter. Jag känner dock att det är viktigt att försöka klargöra vissa saker, eftersom det känns som omMikael Böök och Gun Winter delvis missförstått mig på vissa punkter, samtidigt som jag känner att jag inte helt förstår dem.

Jag är mer än väl medveten om att det var August Comte som grundade positivismen. Men det utesluter självklart inte att det skulle ha funnits positivistiska tankegångar redan innan positivismen som filosofisk inriktning grundades och etablerades. Nya tankeinriktningar och paradigm uppstår sällan ur tomma intet. I egenskap av representant för upplysningen bör Voltaire även uppfattas som en förnuftets förespråkare som var kritisk mot ett religiöst och metafysiskt tänkande. Voltaire menade att sanningen endast kan nås med hjälp av naturvetenskapen, d.v.s. genom observationer, experiment, matematisk och logisk kalkyl (Gunnar Fredriksson,20 Filosofer, s. 109). Dessa alla utgör de facto grunden för positivismen. Som en av de mest centrala representanterna för upplysningen kan nog Voltaire anses som en rätt så fundamentalistisk förnuftsförsvarare och därmed som en förespråkare av rationellt tänkande. Således kunde man säga att han hade ett förnuftsideal, som senare skulle komma att utkristalliseras till positivism.
Att Mörkrets hjärta, skriven av Joseph Conrad, är en kritik mot kolonialism är självklart. Men det finns utrymme för flera tolkningar av denna bok, vilket förstås inte utesluter den vanligaste tolkningen. Gräver man lite mer under ytan hittar man en tydlig förnuftskritik och civilisationskritik. Kolonialismen som representant för den “civiliserade” världen grundade sig på ett förnufts- och framstegsideal som fick oförnuftiga konsekvenser. Förnuft och etik är emellertid inte samma sak.
Att hävda att Zygmunt Baumans bok Holocaust och modernitet inte är aktuell idag har jag ytterst svårt att förstå. Att boken ifråga klargör den fortfarande för långt drivna rationalitetens oförnuft tycker jag räcker mer än väl till för att den skall kunna anses vara i högsta grad aktuell.
Som jag ser det är nyckeln till hela denna diskussion definitionen på förnuft. Det förnuft jag talar om kommer från latinets ratio och engelskans reason, och står närmare ett rationellt än ett etiskt tänkande. Det verkar dock som om min definition skiljer sig till en viss grad från Bööks och Winters, med påföljden att det uppstått vissa missförstånd. Jag är förvisso inte förnuftsfientlig och förespråkar inte heller en etiklös värld, men vägrar att svälja saker med hull och hår. Jag anser det viktigt att utmana upplysningens status, eftersom detta förhoppningsvis bidrar till en diskussion om de vedertagna tankar som utgör fundamentet för vårt moderna, västerländska, sekulariserade tänkande, där upplysningsidealen under stundom fått nästintill religiösa konnotationer. Att inte diskutera detta är att falla för konserveringens och stagnationens lockande men falska trygghet.
Att säga död åt post-modernismen låter inte så framtidsbejakande eller förnuftigt. Men jag hyllar gärna Voltaire, Conrad och en sund kritik av den västerländska civilisationen. Vad Blair har med hela den här diskussionen att göra förstår jag inte. Personligen tycker jag vi kan lämna honom ifred, han platsar inte i detta sällskap.